Godhetssignalering stoppar inga mördare

Mord på kvinnor väcker vrede. Men när ansvaret kollektiviseras och kön relativiseras riktas ilskan fel; det är staten som misslyckats och delansvaret ligger hos de väljare som röstat för tafattheten.

Photo by Louise Whelan on Unsplash

Kan man ta strid mot “mäns våld mot kvinnor” om man på frågan om vad som är en kvinna, eller en man för den delen, saknar svar? Inte för att man inte egentligen vet; utan för att man marinerats i den förnuftsvidriga övertygelsen om att sanningen emanerar ur den individuella förståelsen av tingens ordning och att den som ifrågasätter en uppenbar lögn, och därmed ifrågasätter individens “rätt” till sin egen sanning - är att betrakta som ond?

De bestialiska morden på två oskyldiga kvinnor i juldagarna fortsätter att skapa rättmätig vrede och rädsla. Men dessa känslor är missriktade. Det kommer dessvärre alltid, i alla samhällen, att finnas individer som är perversa, onda, ideologiskt hjärntvättade eller psykiskt sjuka. Att tro att det går att kraftsamla mot dessa individer genom att tala om “mäns våld mot kvinnor” i generella termer kanske ger en känsla av handlingskraft, men i grunden förändras inget.

Alla män är inte potentiella sexualförbrytare, även om det är sant att de flesta sexualförbrytare är män. Genom att ge sken av att de makabra morden på de två, för gärningsmännen okända, kvinnorna hade kunnat förhindras med fler manifestationer och normföreläsningar flyttas ansvaret från staten - från lagstiftaren, rättsväsendet, psykiatrin, kriminalvården - som har det yttersta ansvaret för att säkerställa att farliga individer hålls inne, så att oskyldiga andra kan röra sig fritt ute.

Det är sedan decennier känt, inte minst genom anhörigas desperata skildringar, att människor med svåra psykiatriska tillstånd far illa i Sverige. Mamman till mannen i Boden vittnade nyligen, i en hjärtskärande intervju, kring sin rädsla för sonens tillstånd och potentiella förehavanden. Hon berättade om hur hon tvingats låsa in köksknivar i ett säkerhetsskåp av rädsla för att sonen skulle skada sig själv eller henne.

Också i fallet med mannen som mördade en ambulanssjukvårdare vittnar desperata anhöriga om sin kamp för att få adekvat vård, om hur djupt sjuka människor skrivs ut kort efter att de tagits in av psykiatrin.

Vittnesskildringarna inifrån psykiatrin är en spegelbild av ett system där vårdpersonalen ges undermåliga förutsättningar att fullgöra ett i grunden mycket komplext uppdrag. Det är uppenbart att den stora psykiatrireformen från 1995 lagt grunden för en ohållbar situationen som resulterat i omfattande lidande för såväl de psykiskt sjuka, deras anhöriga som potentiella brottsoffer i deras omgivning.

I sociala medier noterar jag, till min besvikelse men inte förvåning, att min europaparlamentskollega Alice Kuhnke (MP) skriver:

“Vi måste se mönstret! Och med hjälp av forskningen förstå att våldet mot kvinnor är något mycket större och har en tydlig gemensam nämnare, män. Att det finns strukturer, djupt rotade i vårt samhälle som skapar förutsättningar för detta sjuka våld och att om vi inte erkänner att mäns våld mot kvinnor faktiskt är ett samhällsproblem, som vi som samhälle måste sätta in kraftiga och genomgripande insatser mot, annars kommer vi inte kunna få stopp på det. Forskningen är tydlig om vad som måste göras, det krävs vetenskapligt baserat förebyggande arbete som omfattar en stärkt samtyckeskultur och djupgående uppgörelse mot destruktiva mansnormer.”

Vän av ordning undrar hur man å ena sidan kan adressera “strukturerna” som bärs av en statisk syn på mäns överordning, och å andra sidan anse att kön är en social konstruktion? Hur kan kön vara både irrelevant och avgörande, beroende på vilken tes som ska drivas? Hur man kan stå bakom en ordning som innebär att män, också mycket farliga sådana har det visat sig, ska få byta juridiskt kön eller namn, i en handvändning, och som en konsekvens av detta tillåtas sitta i fängelser avsedda för kvinnor, enkom baserat på vag självidentifikation?

Vidare kan man fråga sig vad det är för “förebyggande arbete”, som Kuhnke hänvisar till, som är potent mot pedofili, nekrofili eller grava personlighetsstörningar? Eller hur en “stärkt samtyckeskultur” och en “uppgörelse mot destruktiva mansnormer” ska få den som kanske lider av paranoia och schizofreni att avstå från mordiska handlingar dikterade av påstådda röster?

Mina frågor saknar egentligen betydelse, ty här handlar det inte om logik. Kuhnke, liksom många med henne, är inte primärt ute efter att föreslå åtgärder, vilka som helst, som har effekt. Poängen är istället att signalera att man är god, progressiv och vänster. Det är nämligen så man blir ett attraktivt parti för kvinnliga väljare, har det visat sig. Enligt SCB, som studerat partisympatierna för kvinnor och män över tid, har polariseringen av politiska åsikter under de senaste 50 åren ökat mellan könen.

Vi lever tveklöst i en tid som länge dominerats av villfarelsen att det är “manligt” att vilja ha trygghet, ordning och frihet. De (höger)partier som profilerat sig för krafttag mot den samhällshotande kriminaliteten, och som därigenom i praktiken tagit offrets parti, har främst lockat manliga väljare (vilket inte sällan skildrats som ett problem av politiska förståsigpåare). Partier som tvärtom lierat sig med förövarna - vilket man i praktiken gör om man högljutt motsätter sig reformer av straffrätten som syftar till att ta krafttag mot kriminella - har av oförklarliga skäl gått hem hos kvinnliga väljare.

Det kan således tyckas märkligt att samma kvinnor som oroar sig för mäns våld mot kvinnor är så ointresserade av att vidta kraftfulla åtgärder mot de män som de facto begår våldshandlingar. Att de val efter val fortsätter att sätta sin tilltro till “förebyggande” åtgärder som visat sig inte kapabla att förebygga orsakerna till våldet.

Kanske beror det på att det i Sverige länge har varit viktigare att framstå som god än att faktiskt göra gott. Detta har i allra högsta grad påverkat beslutsfattare som felaktigt fått för sig att den som inte är “likeable” - eftersom den uppfattas som “hård” (läs manlig), eller som av Aftonbladets/DN:s ledarsida karikeras som en konservativ bakåtsträvare, oförmögen att hänge sig åt varje wokeistiskt nyck - inte kan vinna folkets förtroende.

Det har resulterat i att den som är “god” gärna oroa sig för klimatet, välfärden och ojämlikheten, men inte för migrationen, välfärdsfusket eller kriminaliteten. Att vara progressiv genom att kasta det förnuftiga, välfungerande överbord är enligt detta synsätt alltid att föredra framför risken att uppfattas som “gammeldags” eller okänslig för individens senaste infall.

I ett sådant samhällsklimat är det logiskt att allt färre vågar ställa sig upp och hävda det uppenbara; en människas kön bestäms av hennes kromosomer (även om det givetvis finns enstaka fall där människor är födda i fel kropp). Att människor som sitter inne för grova brott rent faktiskt inte kan fortsätta att begå grova brott om de sitter inne, varför det är klokt att inte släppa ut dem vind för våg innan man så långt som möjligt undanröjt risken för återfall (i de fall det inte låter sig göras ska ingen frigivning ske).

Vi har, i all välmening som så ofta, kreerat ett samhälle där kvinnor uppmanas att frukta män – men där de män som faktiskt utgör ett hot inte stoppas i tid. Där offrets efterlevande anhöriga får delta i manifestationer, medan förövaren ständigt får nya chanser, där verkligheten återkommande offrats för ideologisk renlärighet.

Sanningen är enkel, men obekväm: kön existerar. Farliga individer måste hållas borta från samhället. Straff, vård och inlåsning är inte motsatser till medmänsklighet – de är dess förutsättning. De kvinnor som oroas över våldet och otryggheten, som vill kunna låta sina döttrar röra sig fritt, kan på ett mycket konkret vis manifestera att de fått nog på valdagen i september; rösta på ett parti som säkerställer att våldsamma män sitter inne så att oskyldiga kvinnor kan röra sig fritt ute. Utan detta förblir kampen mot våldet just vad den är i dag: högljudd, självbelåten och verkningslös.