Fred utan styrka är bara en illusion
I Riga, Warszawa och Kiev vet man att friheten inte överlever genom goda intentioner eller ändlösa dialoger — utan genom viljan och förmågan att försvara den mot dem som vill krossa den.
I veckan besökte jag Riga med kollegor ur EPP-gruppen. Utöver intressanta paneler på temat ryska hotet mot östra flanken, konkurrenskraft, tillväxt och välstånd - som en förutsättning för upprustning och avskräckning - besökte jag det mycket sevärda Ockupationsmuseet.
Där slussades jag genom Lettlands tragiska 1900-tals historia och fick en smärtsam inblick i det uthålliga lettiska folkets långa kamp mot såväl nazister som kommunister. Där, i berättelserna om deportationer, massmord och decennier av förtryck, framträder en insikt som alltför många, alltför länge försökt rationalisera bort: friheten överlever inte genom goda intentioner. Den överlever genom människor som är beredda att försvara den.
Kampen för frihet och fred, mot förtryck och totalitarism - som sammanflätar så många av de europeiska folkens öden under de gångna hundra åren - bör därför ses som en latent påminnelse, bortom tid och rum, om vad som ånyo står på spel.
Friheten är alltid värd att kämpa för, skrev jag i museets gästbok innan jag klev ut i kylan och beundrade de arkitektoniska pärlorna längs Rigas gränder. Dagen innan hade ryska drönare, åter, kränkt landets territorium. Inte konstigt att 5 procent av BNP går till försvar i Polen och i Lettland, vilket den lettiska premiärministern som talade till oss, allvarsamt betonade.
I Östeuropa har man helt enkelt inte råd att betrakta upprustning som ett olyckligt avsteg från freden - utan som dess förutsättning. Där vet man att Ryssland inte är ett missförstånd som kan samtalas bort, utan ett imperialistiskt hot som måste avskräckas och i värsta fall besegras. Ryssland utgör för de geografiskt angränsande länderna ett existentiellt hot och behandlas därmed därefter. Ingen politisk beslutsfattare eller militär höjdare skulle få för sig att spela ner hotet, i syfte att inte skrämma befolkningen. Det borde inte vi, i vår del av Europa, göra heller. Mental uthållighet är resultatet av mental förberedelse.
På flygresan hem kom jag att tänka på två andra möten jag haft under de gångna veckorna. Det ena med den iranska kronprinsen Reza Pahlavi och det andra med påve Leo XIV. Kontrasterna mellan dessa tongivande personer är påtagliga; detta trots att såväl den lettiska premiärministern, kronprinsen och påven förespråkar fred och frihet.
Skillnaden, och den är väsentlig, mellan dessa tre ledare är att de två förstnämnda inte gör sig illusionen att fred är ett naturtillstånd som kan önskas eller frammanas fram när de som hotar freden inte har för avsikt att upphöra med varken krig, terror eller förtryck. De är inte av uppfattningen att konflikter främst uppstår genom bristande dialog, att motsättningar kan överbryggas bara viljan till samtal är tillräckligt stark. Världen är, och har aldrig varit, beskaffad på det viset. Därför inser de, och många med dem, att man måste våga tala om fred som något som måste försvaras - också militärt.
Frågan som infinner sig är nämligen vad den gemensamma nämnaren mellan demokrati och totalitarism skulle vara? Mellan frihet och islamism? Mellan en rättsstat och ett terrorvälde? Vad hade kompromissytan med Adolf Hitler, Josef Stalin eller Benito Mussolini varit? Och vad är den idag med regimen i Iran, med Hamas eller med Kremls maktapparat?
Borde den fria världen inte ha bekämpat nazister och kommunister för att på så vis bibehålla “freden”? Borde ukrainarna inte slåss för sitt lands suveränitet och för sitt folks frihet? Borde iranierna finna sig i att leva under islamistiskt förtryck? Borde israelerna acceptera att Iran vill förinta dem och därigenom avsluta det Hitler en gång påbörjade?
Det är nämligen just på grund av denna okuvliga vilja att leva i fred och frihet som krig fortgår, som en konsekvens av ett rättmätigt motstånd mot de som önskar kuva, ockupera och förinta. Är det per se fel?
Efter att Leo XIV valts till påve i maj i fjol gick han ut till den stora folkmassan, som samlats utanför den magnifika St Peterskyrkan, och inledde med orden ”Fred vare med er” och talade sedan om just fred, enhet och nedrustning i Jesu namn.
Frågeställningarna återkom i det tal som jag hade nöjet att lyssna till under EPP-gruppens resa till Rom. Där adresserade påven alltifrån de kristna värderingarnas betydelse för politiken, motståndet mot populism och elitism, AI-revolutionen, migrationen, liksom ideologiernas roll. I andra sammanhang har påven återkommande manat till de-eskalering i de pågående krigen och konflikterna som rasar i världen, i linje med det tal han höll när han valdes den 8 maj 2025.
I talet påminde påven även om hur EU vuxit fram ur askan efter två förödande världskrig på den europeiska kontinenten. Han tog vidare avstamp i den tidigare påven Franciskus ställningstagande om att “Enheten är viktigare än konflikten” och broderade därefter ut resonemanget enligt följande:
“Att söka enhet innebär att man vågar se bortom ytliga motsättningar, mot medmänniskan och hennes inneboende värdighet. Det är så vi kan skapa något nytt och konstruktivt. Konflikter, å andra sidan, överdriver skillnaderna, göder maktbegär och leder till sist till förstörelse.
/…/ Ideologier är nämligen alltid förvrängningar av verkligheten – ett slags våld mot verkligheten. Varje ideologi förvrider idéer och tvingar in människor i en färdig agenda, vilket kväver deras sanna längtan efter frihet, lycka och välmående.
Det moderna Europa föddes efter andra världskriget ur denna insikt: att de ideologiska projekt som hade förstört och splittrat kontinenten hade misslyckats.
/…/ Att vara närvarande bland folket och involvera dem i politiken är det bästa botemedlet mot både populism – som bara jagar enkla poänger – och elitism, som agerar utan förankring. Båda dessa strömningar är alltför vanliga i dagens politiska landskap. Men en genuint folklig politik kräver tid, gemensamma projekt och en kärlek till sanningen.
Ett av politikens största problem de senaste åren har varit den minskande kontakten och samarbetet mellan folket och deras politiska företrädare. Vi behöver återskapa en genuin känsla för ”folket”. Det kräver en personlig kontakt mellan medborgare och politiker, så att människors konkreta problem adresseras i ljuset av politikens större vision.
/…/ Kanske är detta det verkliga motgiftet mot en politik som bara skriker ut slagord men misslyckas med att svara på människors faktiska behov. För att övervinna det politiska föraktet måste man vinna tillbaka människor genom att möta dem personligen och bygga upp lokala nätverk där de lever. På så sätt kan alla känna att de tillhör en liten gemenskap (community) och har en del i dess framtid.”
Jag tycker att påvens tal var intressant, även om det fanns en rad perspektiv och slutsatser som jag inte håller med om. Ty jag menar, i motsats till påven, att många av dagens konflikter, krig och spänningar bottnar i en osund rädsla för att ta hantera potentiella konflikter när de är i sin linda, liksom i oviljan att erkänna att inte alla konflikter kan reduceras till förhandlingsproblem, eller att alla aggressorer - motiverade av religiös eller ideologisk extremism - innerst inne strävar efter samma mål, och navigerar utifrån samma värderingar, delar samma syn på människovärde, fredlig samexistens och kompromiss.
Jag menar också att EU, denna union som så framgångsrikt varit garanten för fred och frihet i Europa, numera är oförmöget att hantera och förhålla sig till nya konfliktlinjer, vilket gjort oss passiva, handlingsförlamade och till viss del irrelevanta, trots vår storlek. Det betyder inte att diplomati saknar värde, tvärtom. Men diplomati utan styrka är bara önsketänkande i kostym.
Det stämmer som påven sade att EU skapades ur askan efter två världskrig, men det långa tillståndet av fred byggde ytterst på någonting större än konsensus: amerikanska säkerhetsgarantier genom Nato och viljan att försvara västvärlden mot sovjetisk expansion.
Freden har således aldrig vilat på en nymornad insikt om godhetens överlägsenhet, utan på avskräckning och ekonomiskt beroende utifrån idén om att länder som handlar med varandra inte har råd att kriga med varandra (vilket är en sanning med modifikation: ekonomiskt samarbete producerar inte automatiskt gemensamma värderingar, våra fiender delar inte nödvändigtvis vår syn på individens frihet, kvinnors rättigheter, sekularism eller demokrati, se bara på Ryssland).
Vidare tror jag att beslutsfattare som inte har någon ideologisk grund enkelt faller offer för opportunism och för den populism som påven i övrigt varnar för. Det är nämligen skillnad på att betrakta ideologier som en samling idéer med bäring på synen på individen och staten - och totalitära trosläror som bygger på föreställningen om rening genom fundamentalism och revolution.
Distinktionen mellan populism å ena sidan, och att å andra sidan ha örat mot marken och strävan efter att förstå och representera det folk vars förtroende man lånar och bär, är inte heller helt glasklar i mitt tycke.
Men framför allt tror jag att den rädsla för att ta ställning, i kampen mellan gott och ont - där Rysslands krig mot Ukraina, Hamas attack på Israel, Irans förtryck av sitt folk och attacker på Israel via ombud är uttryck för just det onda - är djupt problematisk. När fred reduceras till frånvaron av konflikt, snarare än närvaron av frihet, uppstår en moralisk förvirring där den som försvarar sig betraktas som lika destabiliserande som den som angriper. Då blir Ukrainas motstånd ett “hinder för fred”, Israels självförsvar ett “eskalerande svar” och det iranska folkets kamp mot förtrycket något man helst talar tyst om för att inte störa diplomatin.
Men krig uppstår inte därför att fria människor vägrar underkasta sig. Krig uppstår därför att tyranner kräver underkastelse.
Detta är den avgörande skillnaden mellan realism och naivitet i vår tid. Realism är att förstå att vissa konflikter inte kan undvikas därför att motparten inte vill ha fred - annat än den fred som råder på kyrkogården. Naivitet är att tro att ensidig återhållsamhet förvandlar expansionism till samarbetsvilja.
Jag tror att västerlandets, och därmed Europas, framtid vilar på mer än bara förmågan att finna konsensus. Jag tror att vi behöver kunna, och vilja, vinna om - och när - allt ställs på sin spets i en kall konfrontation.
Jag invänder därför mot rådande konsensus kring detta idealiserade tillstånd av konsensus, som aldrig funnits i mänsklighetens historia, då konsensus i sig bygger på att de i grunden oeniga parterna strävar efter att hitta minsta gemensamma nämnare i en förhandling. Men vad är som sagt minsta gemensamma nämnare i en strid med Ryssland, Kina och Iran, med ISIS, al-Qaida och Muslimska brödraskapet, som har diametralt annorlunda uppfattningar än oss när det kommer till krig och fred, religion, individ och stat?
Vi lever inte i en tid som definieras av fred, snarare i vad som i efterhand kan komma att betraktas som en för-krigstid. Ändå agerar vi som om vi fortfarande är i en fas där vi kan undvika krig - trots fiendernas tydliga intentioner - istället för att förbereda oss på hur vi bäst kan utkämpa det som sannolikt kommer.
Det påven och många andra med honom inte tycks kännas vid är att EU som union, men också medlemsländerna som sådana, inte är rustade för att hantera externa aktörer som i grunden hotar vår existens, som föraktar våra ideal och värderingar och som inte är intresserade av att nå konsensus via förhandling i syfte att uppnå fredlig samexistens.
Om Ukraina, eller Israel för den delen, hade agerat utifrån föreställningen om att de ska söka konsensus med de som vill förgöra dem hade respektive land inte längre existerat. Att denna insikt förblir högst teoretisk illustrerar bristen på förståelse för att de krig dessa länder utkämpar ytterst handlar om överlevnad.
Det går således inte enbart att tala om EU som ett fredsprojekt eller att upphöja strävan efter fred till den yttersta maximen, ty freden kommer aldrig att överleva om den inte försvaras, det vittnar inte minst Europas 1900-tals historia om. Därför behöver Europa stå upp för sig självt och sina allierade. Vi har gjort det hyggligt väl när det kommit till Ukraina, men i förhållande till Israel och det iranska folket har vi totalt misslyckats.
I de pågående konflikterna räcker det inte att hoppas på fred. Vi måste åter, dessvärre, lära oss att fred kräver styrka, gränser, mod och beredskap att försvara det som är vårt. För friheten är fortfarande värd att kämpa för. Och den som inte är beredd att försvara den kommer förr eller senare att förlora den.