Fred kräver mer än vapenvila
Trump ser ut att leverera det Europa misslyckades med. Frigivning av gisslan, vapenvila och slutet för Hamas - liksom ett avslöjande av västvärldens moraliska förfall och aktivisternas hyckleri.
Äntligen!
Under torsdagskvällen meddelade Hamas att man “förklarar kriget som helt avslutat idag” och därtill ser “början på en permanent vapenvila”. Därmed ser det ut som att Israel kommer att uppnå sina militära mål: att få hem den kvarvarande gisslan och att Hamas tvingas lägga ner vapnen så att andra krafter kan komma till makten. Därmed står det också klart att de som anklagade premiärminister Netanyahu för att bita sig fast vid makten med hjälp av kriget mest fabulerat, liksom att de som anklagat Israel för att vilja ockupera Gaza och genomföra folkmord byggt sin argumentation på rena lögner.
Utvecklingen de gångna dygnen är en framgång som inger hopp och som hade varit omöjlig utan det hot som ligger inlindat i president Trumps 20 punkter långa fredsplan: Hamas måste frige gisslan, kapitulera och lämna över styret till krafter som accepterar samexistens med Israel, annars…
Utfallet hade varit omöjligt om Israel inte, trots västvärldens enögda press, hade fortsatt kriget till den punkt då utsikterna för Hamas helt eroderats, dess ledargarnityr i princip helt slagits ut, Hizbollahs infrastruktur krackelerat, Irans nukleära ambitioner undanröjts, Huthirebellerna försvagats, och Qatar kommit till insikt om att dubbelspelet nått vägs ände. Inget av detta hade uppnåtts om kriget hade avslutats när västvärlden krävde vapenvila, det vill säga innan pressen på Hamas blev tillräckligt stor.
Därmed har Trump, tack vare Israels militära framgångar, lyckats uppnå det Europas ledare misslyckats med trots det opportunistiska erkännandet av Palestina och de evinnerliga fördömandena av och bojkotterna mot Israel. Det hela är en lärdom värd att applicera på Europas förhållande till Ryssland som också det, till betydande del fortfarande, definieras av att Europas rädsla för Putin vida överstiger Putins rädsla för Europa.
Glädjescenerna från de som i två års tid högljutt marscherat mot Israel och det påstådda folkmordet har, föga förvånande, uteblivit. Märkligt kan tyckas att ett slut på ett påstått folkmord inte ens renderar en tumme upp i de kommentarsfält som judehatarna solkat i drygt 730 dagar. Det bekräftar emellertid att kampen för Gaza mest handlat om hatet mot Israel; ty ett Gaza som styrs av Hamas är en konstruktion som prövats under de gångna 20 åren med välbekanta resultat.
Trump-planen är, om den realiseras, en betydande seger för Israel och Gazas folk och därmed ett rättmätigt misslyckande för Hamas; Det är därför judehatarna som hoppades på Israels utrotning tystnat. I deras värld är Israels blotta existens en eftergift, trots att det i själva verket är en helt nödvändig förutsättning för en tvåstatslösning
Samtidigt är det, precis som jag konstaterade i början av året - när Israel och Hamas enades om en tillfällig vapenvila, partiell frigivning av gisslan mot dröser av palestinska terrorister och mördare - alltför tidigt att skönja konturerna av en permanent fred i Mellanöstern. Den som följt de återkommande krigen i regionen, ända sedan Israel utropades år 1948 och de därpå följande vapenvilorna, vet hur bräckligt det som nu framträder är.
Dealen är också problematisk eftersom frigivandet av palestinska mördare mot mördade israeliska kroppar i sig är djävulskt, inte minst eftersom den här sortens utväxlingar möjliggjort den terror som Israel återkommande utsatts för. Självaste hjärnan bakom 7 oktober-massakern, Yahya Sinwar, frigavs som bekant år 2011 som en av drygt tusen fångar mot en kidnappad israelisk soldat. Det slutade i katastrof. Risken är därmed överhängande att Israel i detta nu redan skriver nästa tragiska kapitel i landets historia.
Avsaknad av krig är inte liktydigt med fred. Den 6 oktober år 2023 rådde vapenvila mellan Israel och Hamas, ändå raketbesköts Israel återkommande och israelerna tvingades ner i skyddsrummen i perioder på daglig basis. Det som nu framförhandlas skulle alltså kunna vara början på något nytt, men det skulle också, dessvärre, kunna vara en upprepning av det som varit.
Fred, i verklig mening, är ett tillstånd som förutsätter vilja till samexistens, samarbete och ömsesidighet. Ytterst vilar fred på tillit; grannens avsikter är fredliga precis som mina. Den part som ständigt tvingas tvivla på grannens avsikter och förehavanden kan aldrig leva i fred vilket göder misstänksamhet, behovet av säkerhetsåtgärder och lägger grunden för politisk extremism.
För säkerställa att historien tar en annan riktning den här gången behövs en avradikalisering likt den som Tyskland och Japan genomgick efter andra världskriget. Det betyder att palestinierna behöver erkänna att de nu står inför ett existentiellt val: att leva i fred och frihet eller att fortsätta offra sina barn i ett evigt krig som de i förlängningen saknar förutsättningar för att vinna?
Svaret borde vara givet för varje människa som värdesätter livet framför döden. Men att välja livet är också att ge upp de orealistiska förhoppningarna om att kunna återvända till platser som varit israeliska i snart 80 års tid. Att upphöra med martyrskapsdyrkan och terrorindoktrinering av småbarn. Att sätta punkt för självmordsbombningar och raketbeskjutningar, avskaffa “pay-for-slay programmet”, och genomföra demokratiska val.
En tvåstatslösning vilar ytterst på acceptans för Israels rätt att också existera, vilket givetvis också innebär att de israeliska, extremistiska bosättarna på Västbanken, som terroriserar civila palestinier och tar mark i anspråk som inte är deras, måste bestraffas utan pardon.
Skulle det palestinska folket istället, återigen, i ett demokratiskt val rösta fram terrorister och betrakta den framförhandlade vapenvilan som en möjlighet att återskapa den militära kapaciteten, odla sin fanatism och planera för ett nästa 7 oktober i trygg förvisning om att västvärlden ändå inte förmår placera skulden där den hör hemma, är man dessvärre dömd till ett evigt krig med på sin höjd fredsliknande pauser. I ett sådant scenario kommer det här kriget inte att bli det sista, utan enbart det senaste, och våldsspiralen mellan palestinier och israeler att förbli olöslig.
Västvärlden behöver i ljuset av detta nu ta ett steg tillbaka och låta de omkringliggande arabländerna ta ansvaret för utvecklingen. Utan arabvärldens, såväl moraliska som ekonomiska investeringar, engagemang och nolltolerans mot terror kommer den bräckliga konstruktionen snabbt att brista. Förhoppningsvis är aversionen mot Hamas nu så stor i regionen, liksom insikten om att kriget enbart dragit lidande och nöd över civila, att situationen nu tas på större allvar.
För EU:s del handlar det om att säkerställa att den humanitära hjälpen aldrig igen går till att finansiera terror, att återuppbyggnaden sker med strikt kontroll mot radikalisering, att demokratiska reformer inkluderar ansvar för hatpropaganda i skolor, att sanktionerna mot våldsamma israeliska bosättare och politiker kvarstår.
Den här gången kan vi inte nöja oss med att välkomna de stapplande stegen bort från krig och civilt lidande, mot teoretisk försoning och fred, för att sedan återgå till att göra som vi alltid har gjort. Freden och friheten måste byggas från grunden, inte enkom deklareras och undertecknas. Den verkliga frågan nu är om det finns politisk vilja att fatta de svåra, långsiktiga val som leder bort från cykeln av terror och vedergällning?
Samtidigt, helt oavsett det som nu sker i Mellanöstern, är utvecklingen i västvärlden mycket allvarlig. Den moraliska kollaps som följt i krigets spår - underblåst av opportunistiska, räddhågsna, lättmanipulerade politiker, medier och ngo:s - utgör ett allvarligt hot mot våra europeiska samhällen och de europeiska värderingarna.
Det har nämligen gått väldigt, väldigt långt när människor sparkar sönder blomsterarrangemang som lagts ut till minne av offren för 7 oktober, när de som lagt ut blommorna behöver polisbeskydd för att alls kunna genomföra sin manifestation, vilket var fallet i Göteborg under en minnesceremoni under tisdagen.
Vi behöver förhålla oss till att antisemitismen blivit en chic accessoar att skylta med som varken renderar fördömanden, avståndstaganden eller uteslutning ur gemenskapen i våra dagar. Inget talar för att dessa yttringar, förklädda till Israelkritik, som normaliserats sedan den 7 oktober mirakulöst kommer att försvinna för att kriget potentiellt tar slut.
Tvärtom är risken stor att många av de som flyttat gränserna för vad som får sägas och vad som får göras i verkliga livet och online insett att samhället och staten hellre duckar än att konfrontera dem. Denna insikt är explosiv och kan komma att manifesteras på andra fronter och i förlängningen kopplas till andra frågor. Detta samtidigt som den skötsamma majoriteten återigen påmints om att politikens svar oftare sammanhänger med vem som hotar att störa ordningen än med hotet som sådant.
För medan Hamas förlorat på slagfältet – tack vare en israelisk strategi som inte böjde sig för västvärldens fördömanden – är frågan om segern på det ideologiska fältet ens är möjlig. En sådan seger kräver nämligen en intellektuell och moralisk resning som inte längre tycks självklar i de europeiska demokratierna.
Israelerna kommer att överleva också detta. Frågan är hur vi andra ska lyckas överbrygga den avgrund som öppnat sig i våra länder, hur vi ska kunna leva sida vid sida med människor som inte bara öppet hyllar terror, som är inbitna antisemiter, utan helt öppet visar sin avsky för allt det våra demokratier står för?
*
I veckan träffade jag Evyatar Davids storebror, Ilai David, för andra gången. Första gången var för ett år sedan när Ilai David i parlamentet tillsammans med sin mamma vädjade till politiker att agera för en omedelbar frigivning av gisslan. Det misslyckades dessvärre. När nu ytterligare ett år passerat, och Eyvatar fortfarande befinner sig i Djävulens grepp grävandes sin egen grav, utsvulten och nedbruten, ställer familjen sitt hopp till att han, fortfarande i livet, kan återvända inom ramen för Trumps framlagda plan, under kommande dygn. Min intervju kan ses här.
Den alltid lika läsvärda Barry Weiss har i sin tur gjort en av de mest otroliga intervjuer jag någonsin sett, med Eli Shirabi som tillfångatogs av Hamas och som frigavs först efter 491 dagar i fångenskap. En intervju jag rekommenderar alla att se då den skildrar inte bara en helt enastående människa utan också beskriver de omänskliga förhållanden som gisslan tvingats utstå medan världen tittat åt ett annat håll.