För att försvara friheten måste islam reformeras
Islam har ännu inte genomgått den reformationsprocess som en gång gjorde västvärlden sekulär. Frågan är inte om islam behöver reformeras, utan om Europa kan förbli fritt om den inte gör det?
Vid en dragning för en tid sedan i Europaparlamentet presenterade Matt Goodwin, brittisk politisk kommentator och före detta akademiker känd för sin forskning om populism och högerrörelser, en rad skrämmande fakta kring utvecklingen i Storbritannien:
År 2063 kommer vita britter att vara en minoritet i sitt eget land.
Bland personer under 40 år kommer detta att ske betydligt tidigare – möjligen redan omkring år 2050, alltså om bara tjugofem år.
År 2079 kommer personer som är födda utanför Storbritannien – samt deras närmaste efterkommande – att utgöra en majoritet i hela landet.
I England har redan i dag mer än 40 procent av alla nyfödda barn minst en förälder som är född utomlands. De vanligaste ursprungsländerna är Indien, Pakistan, Nigeria, Bangladesh, Ghana, Afghanistan och Irak.
Vid seklets slut, år 2100, kommer – om utvecklingen inte ändras – en av fyra brittiska vuxna och ungefär en av tre unga personer att följa islam.
I dag finns det mer än en miljon människor i Storbritannien som inte talar engelska, och i över 2 000 skolor har en majoritet av barnen inte engelska som modersmål.
Muhammad – inklusive olika stavningsvarianter – har varit det mest populära pojknamnet i Storbritannien sedan 2016.
I många delar av landet uppger mellan 20 och 40 procent av personer med minoritetsbakgrund att de öppet avvisar en engelsk, brittisk eller brittisk-nationell identitet.
I Storbritannien lever idag omkring fler än en miljon människor illegalt. Till dessa tillkommer återkommande nya illegala migranter som anländer i små båtar från Frankrike. Om den nuvarande trenden fortsätter kommer, enligt Goodwin, ytterligare omkring 181 000 illegala migranter att anlända till Storbritannien innan nästa parlamentsval. Faktum är att fler okontrollerade migranter har tagit sig in i landet via dessa små båtar än det för närvarande finns personer i tjänst inom de brittiska försvarsstyrkorna.
För att förstå vidden av den pågående förändringen förklarade Goodwin att det handlar om att invandringen till Storbritannien varje enskilt år sedan 1997, då Tony Blair kom till makten, varit större än under hela den period som sträcker sig från anglosaxarnas ankomst på 400-talet fram till slutet av andra världskriget. Med andra ord: under vart och ett av de senaste arton åren har det kommit fler människor till Storbritannien än under de sammanlagt 1 500 år som gick mellan anglosaxarnas tid och andra världskrigets slut.
År 2002 var andelen med utländsk bakgrund i Sverige 15 procent. År 2022 var samma siffra 27 procent. Statistiska Centralbyrån räknar utländsk bakgrund som en personen som är född utomlands eller har två föräldrar som är det. Hade man räknat in också de som enbart har en förälder med utrikes bakgrund hade siffrorna varit än mer anmärkningsvärda.
År 2024 var 2 200 238 personer utrikes födda, vilket motsvarar 20 procent av den svenska befolkningen (som sedan år 2017 uppgår till över 10 miljoner totalt). År 2000 fanns 1 003 798 utrikes födda i Sverige. Sett till land kommer de flesta med utrikes bakgrund från Syrien, Irak, Finland, Polen, Iran, Somalia, Afghanistan, Jugoslavien, Bosnien och Hercegovina, Turkiet. Omkring tio procent av befolkningen har muslimsk bakgrund, det vill säga omkring en miljon.
Demografi har således betydelse utifrån påverkan på kultur och värderingar - och i förlängningen på valresultat om det är så att invandrade generellt röstar utifrån andra parametrar, som etnicitet och religion, än vad majoritetsbefolkningen gör.
Givetvis har den stora ökningen av personer med utrikes bakgrund i allmänhet och av muslimsk härkomst i synnerhet förändrat Sverige, liksom de förändrat Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Belgien. Faktum är att trenden är likadan över hela Europa och att konsekvenserna, som tar form i förändringens skugga, får liknande effekter överallt. Det handlar främst om växande kriminalitet, socialt och ekonomiskt utanförskap, religiös extremism och betydande påfrestningar av välfärdssystemet.
I takt med att den utrikes födda befolkningen ökar, samtidigt som den uppvisar ovilja eller svårigheter i anpassningen till majoritetssamhällets levnadssätt och kultur, växer också incitamenten hos partier att appellera till väljargruppen med en politik som bär identitetspolitisk prägel.
Kriget, men också det nu bräckliga vapenstilleståndet, mellan Hamas och Israel har varit ögonöppnande, till och med för den cyniskt lagde, också ur detta perspektiv. Statsminister Ulf Kristersson (M) har återkommande uppmanat människor att inte ta Mellanösterns konflikter till svenska gator och torg. Frågan är om det inte är oundvikligt givet befolkningssammansättning och givet att många invandrade identifierar sig mer med en global religiös gemenskap än med den nation de lever i?
Frågan är också vad som händer vid en eventuell framtida större konflikt eller krig om sisådär 25 år, där Sverige eller valfritt europeiskt land står på ena sidan och länder i Mellanöstern, från vilka många härstammar, på andra sidan. Vart ligger lojaliteten om religion ställs mot nation? Hur många av de som lever i Sverige med en muslimsk identitet är av uppfattningen att islam kan och bör förändras? Eller som i skarpt läge, när islam och svensk lag/majoritetsbefolkningens normer hamnar på kollisionskurs med varandra, anser att lagen trumfar religionen?
I Sverige har det länge funnits en rätt naiv inställning till fenomenet sekularism baserat på kristendomens roll i Sverige. Som vi förstår oss själva har vi velat förstå andra vilket skymt sikten för de reella problem som islam för med sig. Jag har återkommande hävdat att krockar främst uppstår på tre områden: i synen på kvinnan, i synen på individen och i synen på religions roll jämte lagens.
I muslimska länder är kvinnan underställd mannen, individen underställd familjen/klanen och lagen underställd religiösa påbud (som i en fall fall är lagen). Dessa värderingar krockar med västerländsk individualism, jämställdhet och rättsstatens principer. Där kristendomen lärt sig att skilja kyrka från stat, har islam knappt ens närmat sig frågan på ett teoretiskt plan.
Sekularismen har länge tagits för given - för att den inte utmanats. Därför vilar också mångas förståelse av religionens roll i samhället på kristendomens gradvisa anpassning till modernitet och demokrati. Många projicera denna erfarenhet på andra religioner trots att inget tyder på att även islam obönhörligen kommer att ”gå samma väg” mot liberalisering (för den hugade finns här ett mycket intressant samtal med historikern Tom Holland som förklarar skillnaderna mellan kristendom och islam utifrån ett reformperspektiv).
Islam, till skillnad från kristendomen, är inte bara en tro utan också ett rättssystem och en samhällsordning. I många länder där islam dominerar är lagen underställd religionen, kvinnan underställd mannen och individen underställd kollektivet.
De konflikter vi ser på svenska gator – där antisemitiska slagord skanderas och där lojaliteten med islamistiska rörelser tycks starkare än med svenska demokratiska ideal – är inte lösryckta fenomen. De är symptom på en djupare kollision mellan två samhällssyner: en sekulär, pluralistisk och rättsbaserad, och en religiöst hierarkisk och kollektivistisk.
Frågan är därför inte om islam ska reformeras, utan om det överhuvudtaget är möjligt för våra samhällen att förbli fria utan att en sådan reform sker. För i grunden börjar det - och slutar med - värderingar. Därmed kan man hävda att de muslimer som lever i våra västerländska demokratier och samtidigt fullt ut bejakar dessa principer i praktiken redan är reformister. Problemet är att dessa röster är alltför få och i sammanhanget marginaliserade.
I veckan presenterade jag det arbete som Kristdemokraternas samhällsgemenskapsgrupp gjort på temat. Ett av förslagen som rönt mest uppmärksamhet rör förbud av niqab och burka. I sedvanlig ordning är det många som ifrågasätter hur väl ett sådant förbud rimmar med ideal om individens rätt att själv välja. Det är en i grunden rimlig invändning om den hade baserats på en verklighet där tvång inte förekom. Problemet är att tvånget är reellt och att det är en bärande del inom den hederskultur som Sverige har att tampas med just för att säkerställa individens frihet i allmänhet och kvinnans i synnerhet.
För mig som inte är någon vän av regleringar för sakens skull och som därtill betror individen med såväl stort ansvar som stor frihet hade det ju varit att föredra om vi inte hade haft stora problem med kvinnor som lever under hedersförtryck och därmed inte heller haft något behov av att förbjuda ett av de många uttryck för förtrycket. Ingen med en liberal ådra kan med hedern i behåll försvara en klädsel som existerar för att dölja och kontrollera kvinnan. Att förbjuda sådana symboler är därmed inte en fråga om att inskränka friheten, utan om att återställa den.
Men precis som våra lagar behöver bli mer repressiva för att komma åt den grova kriminaliteten, delvis på bekostnad av den personliga integriteten, behöver åtgärder vidtas också på detta område i syfte att säkerställa att alla kvinnor i Sverige, oavsett bakgrund, tillerkänns samma rättigheter. Om man ogillar utvecklingen, vilket jag också gör just för att den inskränker sådant som i ett idealfall eller i vart fall i det gamla Sverige inte behövdes, borde man ha bekämpat de uttryck för förlorad kontroll som givit upphov till den.
På pressträffen i veckan kretsade flera av frågorna jag fick kring frågan om förbud, inte om det tvång som kringskär tillvaron för flickor och kvinnor i vårt land. Någon frågade hur vanligt burqabärandet är i syfte att påvisa att det minsann inte är ett större problem. Men då missar man att detta är ett uttryck bland många och att ofriheten för kvinnor som lever enligt den här sortens påbud innehåller långt fler komponenter.
Därför tror jag att det är helt nödvändigt att vi kommer till insikt om att också det fria samhället vilar på normer och att dessa normer kommer att erodera om ingen tar strid dem mot de som önskar ersätta dem med andra. Frihet är inte ett naturtillstånd, utan en konstruktion som kräver aktivt försvar. När vi tolererar intoleransen i frihetens namn riskerar vi tvärtom att undergräva just den frihet som möjliggör olikhet.
Frågan är alltså inte om islam ska reformeras - teologiskt, kulturellt och socialt - utan om Europa överlever om så inte sker. En religion som inte förmår samexistera med upplysningens arv, med yttrandefriheten, jämställdheten och rättsstaten, kommer förr eller senare stå i vägen för dem. Det är i detta ljus som Matt Goodwins statistik blir relevant, ty utvecklingen i Storbritannien är hela Europas - liksom det tafatta svar som vi hittills förmått formulera.