Alltsedan staten Israel bildades år 1948 har dess existens ifrågasatts, demoniserats och bekämpats - och anklagelserna om folkmord haglat. Idag utgör anklagelsen om folkmord det mest effektiva vapnet i denna kamp. Folkmordet, detta brottens brott mot mänskligheten, används av islamister och vänstersympatisörer i en enträgen kamp mot den stat som tillkom efter nazisternas makabra och systematiska folkmord på Europas judar.
De som i tid och otid slänger sig med ogrundade folkmordsanklagelser, som vänsterpartisten jag debatterade med i SR i veckan, har inte plötsligt börjat ogilla Israel eller judar på grund av kriget i Gaza. Tvärtom har kriget erbjudit en ny förevändning för ett gammalt hat; ty antisemiterna hatar inte judar och Israel för att de tror att det pågår ett folkmord - de tror att det pågår ett folkmord för att de hatar judar och Israel.
Om, och jag betonar om, Israel hade begått ett folkmord hade också jag högljutt instämt i kritiken. Men Israel begår inte, och har inte begått, något folkmord. Att konstatera detta är inte synonymt med att vara för folkmord. Att denna självklarhet ens behöver skrivas ut säger mycket om nivån på det offentliga samtalet. Men just för att folkmord hör till de allvarligaste av brott är det viktigt att vara precis och korrekt.
Folkmord definieras enligt FN som handlingar, i enlighet med nedanstående kriterier, som utförs i förintelsesyfte:
”gärningar förövade i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan nämligen,
att döda medlemmar av gruppen;
att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada;
att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor, som äro avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis;
att genomföra åtgärder, som äro avsedda att förhindra födelser inom gruppen;
att med våld överföra barn från gruppen till annan grupp.”
För den som är det minsta juridiskt bevandrad, och därtill inte färgad av antijudiska/antisionistiska/antiisraeliska antipatier, är rekvisitet avsikt centralt i konventionen. Folkmord handlar således inte om antalet civila som dödas - faktum är att folkmord kan föreligga också om få dödas - utan om huruvida det förelegat uppsåt (dolus specialis, det vill säga en särskild avsikt) i specifikt syfte att “helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan”.
Att en sydafrikansk domare, som återkommande gett uttryck för Israelhat och som därtill svassat för diktaturer och velat kväva det fria ordet genom hela sin karriär, tilldelas Nobels fredspris förändrar inte ovanstående faktum. Att, vad som borde vara hederliga, NGO:s, akademiker, journalister och Europaparlamentariker också idisslar folkmordsanklagelserna och presenterar dem som fakta förändrar ingenting heller. Upprepning är inte bevisning. Och konsensus utgör varken en dom eller ett självständigt argument.
Faktum är att inget skapar, och driver, konsensus lika effektivt som konsensus självt. Alla lögner kan omvandlas till sanningar om omständigheterna är gynnsamma nog. Det modiga i dagsläget är därför inte att instämma i hatkören utan att orka stå emot, trots att det kostar. Man gör inte karriär på att vara pro-Israel, om man säger så. Men att stå emot är att ställa sig på upplysningsidealens sida, att stå emot flockbeteende och att värna om sanningen. För om sanningen inte längre kan definieras utifrån objektiva kriterier förlorar också lögnen sin anatomi och därmed faller det moraliska system som är grunden för människans förhållningssätt till sig själv och till världen.
Det är nämligen uppfattningen om att “konsensus” råder bland “experter” som gör att många väljer (eller känner sig tvungna) att instämma, trots att de egentligen inte håller med eller är tillräckligt insatta. Att konsensus råder - vilket det alltså inte ens gör - är därmed inget argument. Det har genom historien också rått “konsensus” om att judar dödar kristna barn för att ta deras blod och att judar tillhör en lägre stående ras varför det är moraliskt att förinta dem. Att sådana idéer en gång applåderades i inflytelserika kretsar - bland journalister, akademiker, politiker och kulturpersonligheter som på 1930-talet gärna bojkottade judar - gjorde dem inte mindre groteska eller mer sanna.
Gemensamt för judehatarna genom seklerna är idén om att avskyn, som motiverar de handlingar som företas hela vägen in i gaskammaren, grundar sig i moralisk renlärighet; genom att projicera sin egen ondska och ofullkomlighet på judarna framstår man, i vart fall i sina egna ögon och kretsar, som ondskans antites. Det är därför antisemiter kan vara oense om allt, men ändå finna varandra i det oförblommerade judehatet.
Den som påstår att det råder folkmord i Gaza sitter på bevisbördan. Den behöver styrka att uppsåt enligt kriterierna i folkmordskonventionen råder. Ingen domstol har fastslagit detta. I en rättstat är det bevisningen som måste bära slutsatsen, inte slutsatsens popularitet.
Vidare behöver den som hävdar att folkmord föreligger kunna svara på hur påståendet är förenligt med att den part som anklagas för att med uppsåt agera för att förinta ett folk, helt eller delvis, samtidigt som det påstådda folkmordet äger rum också:
vaccinerar 95 procent av alla barn under 10 år mot polio, säkerställer att sjuka och skadade får vård utomlands,
varnar civilbefolkningen med miljontals SMS, telefonsamtal och flygblad om var kommande attacker kommer att äga rum så att den kan evakuera och därigenom undkomma fara, upprättar humanitära korridorer och pausar stridigheterna (som i Rafah) även när det är till gagn för fienden,
riskerar livet på egna soldater på marken istället för att mycket effektivare enbart bomba från luften,
tillåter mat och förnödenheter att komma in trots vetskap om att Hamas stjäl delar av transporterna och försvårar distributionen som ett sätt att öka det internationella trycket mot Israel.
Hade nazisterna företagit någon av de ovanstående åtgärderna för att skydda de judar som man systematiskt ville utrota?Varför skulle Israel, som har kapacitet att utplåna remsans palestinska befolkning på några dagar, avstå från att göra det om avsikten var att förinta?
Det går helt enkelt inte ihop.
Och vidare - inte för att det spelar någon roll eftersom antalet döda (varken om de är många eller få) avgör om det rör sig om folkmord - hur kommer det sig att ratiot mellan civila/kombattanter är ungefär 1:1, vilket är betydligt lägre än i andra stridigheter i tätbefolkad urban miljö (i Irak och Afghanistan var motsvarande ratio 3:1-5:1)? Eller att inte hundratusentals dött av den påstådda massvälten?
Om Israel hade haft för avsikt att förinta den palestinska populationen (omkring 2,2 miljoner före kriget) varför nöja sig med omkring 70.000 (motsvarande omkring 3 procent, dock Hamas siffror) under tre år (vilket alltså inkluderar kombattanter, “naturligt” avlidna på grund av ålder och sjukdom, offer för felriktade missiler och likvideringar genomförda av Hamas osv.) när man hade kunnat döda lika många på en dag? För lite perspektiv: I Rwanda dödades omkring 8000 människor per dag i 100 dagar (70 procent av landets tutsier dödades på 100 dagar), mellan åren 1939-1945 dödades 6 miljoner judar under Förintelsen, i Iran uppges omkring 30.000 människor ha dödats inom loppet av ett dygn i januari i år.
Och om det är palestinier som folkgrupp som Israel ville förinta, varför inte också utrota de på Västbanken också - för att inte tala om alla de som lever som israeliska medborgare i Israel? Med andra ord, hur kommer det sig att de palestinier som de facto dödats gjort det i närheten av Hamas om det nu är palestinierna som grupp som ska utrotas? Bristen på logik är hårresande; som om nazisterna endast hade mördat polska judar och låtit övriga, inklusive de tyska, vara ifred.
Alla krig utgör inte folkmord men alla krig innebär mänskligt lidande och förstörelse. Begreppet folkmord är inte detsamma som stort civilt lidande (som i det här fallet dessutom härrör från det faktum att Hamas använt civila som mänskliga sköldar istället för att öppna upp det tunnelsystem under Gaza som antas vara större än Londons tunnelbanenät till gagn för nödställda civila, eller som använt civila platser som sjukhus och skolor till militära kommandocentraler, vilket enligt krigets lagar innebär att de därmed är att betrakta som militära mål), oproportionerlig krigföring (vad som nu är proportionerligt givet att Hamas begick och filmade den värsta pogromen sedan Förintelsen som firades av euforiska Gazabor som dessutom höll civila som gisslan i flera års tid) eller ens rena krigsförbrytelser (som sannolikt begåtts också i detta krig, precis som i alla krig).
Av slutsatserna i de fall där folkmord av domstolar, inte av internetmobben, ansetts föreligga - baserat på gedigen bevisning - som i Rwanda och Srebrenica framgår att det ställts utomordentligt höga beviskrav: folkmordsavsikten måste vara den enda rimliga slutsatsen av den åberopade bevisningen.
Så hur går det ihop med frågorna jag listade ovan? Det gör det inte, vilket förklarar de alltmer desperata försöken att utvidga begreppet (vilket givetvis inte hade behövts om det varit så glasklart som folkmordsivrarna gör gällande).
Att civila dödats - hur många vet vi inte med säkerhet eftersom Hamas medvetet inte redovisat civila respektive kombattanter - är med andra ord inte detsamma som att civila dödats med avsikt att helt eller delvis förinta människor ur en grupp för att de tillhör den gruppen.
Vidare måste man, för att bli tagen på allvar, kunna fastslå om Israels handlande syftat till att bekämpa Hamas, få hem gisslan och undanröja Hamas möjligheter att göra ett nytt 7 oktober - eller om syftet varit att förinta en folkgrupp. Att civila dött när man försökt uppnå sina legitima krigsmål är i sig alltså inte bevis för att syftet varit att civila skulle dödas; att palestinier dör medan man bekämpar Hamas är således inte detsamma som att man med uppsåt dödar palestinier för att förinta dem som grupp. Om det hade varit definitionen av folkmord hade inget krig någonsin kunnat föras.
När ovanstående, medvetet eller ej, sammanblandas förlorar folkmordsbegreppet, som avser att precisera brottens brott, sin specifika karaktär och därmed blir allt - och inget - ett folkmord. Och då blir frågan: Vem vinner på ett av mänsklighetens grövsta brott förvandlas från en juridisk kategori till ett politiskt slagord? Knappast offren för riktiga folkmord.
Därtill finns det en särskild fara i att “moraliska” övertygelser tillåts ersätta sanningssökande, att upprepningar (trots bristande logik) förväxlas med bevis, och att den som ifrågasätter det rådande narrativet om folkmord betraktas som moraliskt suspekt i bästa fall, och som folkmordsapologet i det sämsta. För när så sker upphör språket att beskriva verkligheten och börjar i stället konstruera den.
Folkmord är - och ska vara - brottens brott. Att använda begreppet utan att kunna belägga de anklagelser som framförs, utifrån de krav som lagen uppställer, är därför inte bara ett uttryck för intellektuell ohederlighet eller lättja. Det är att förvandla historisk erfarenhet till politiskt kapital och ett av mänsklighetens största trauman till ett instrument för antisemitism, mot en stat som slåss för sin överlevnad.
Det verkligt avslöjande, och skrämmande, är därför inte hur lätt människor tar till de grövsta anklagelserna när det passar den egna agendan, utan hur ovilliga de är att pröva dem mot samma principer som de säger sig försvara. När folkmord blir ett slagord, när anklagelsen blir sin egen bevisning i ett evigt cirkelresonemang, och när den moraliska indignationen tillåts ersätta logiken, då har vi inte besegrat ondskan. Vi har bara gett vår egen övertygelse rätten att definiera den.