Fjärde generationens barn – den sista?
Före Förintelsen lämnade hundratusentals judar Europa i tid. De som såg hatet växa, insåg faran och flydde. Idag, 80 år senare, får svenska judar återigen väga samma beslut – stanna eller lämna?
Före andra världskrigets utbrott bodde cirka 9,5 miljoner judar i Europa, vilket utgjorde över 60 procent av världens judiska befolkning på cirka 15,3 miljoner. Under Förintelsen mördade nazisterna drygt 6 miljoner av dem. I Tyskland fanns cirka 523.000 judar år 1933, varav ungefär 37.000 emigrerade redan det året. Totalt lämnade omkring 404.809 judar Tyskland, Österrike och Tjeckoslovakien (Bohemien/Moravien) mellan åren 1933 och 1939.
De som lämnade gjorde det på basis av den växande, normaliserade antisemitismen, isoleringen, förföljelserna och de diskriminerande lagar som stiftades inte minst i Tyskland. En del flydde till andra länder i Europa, andra till USA och det dåvarande brittiska mandatet Palestina. Ingen kunde ha föreställt sig det industriella folkmord som nazisterna skulle komma att iscensätta de efterföljande åren, men för de som fattade det livsavgörande beslutet i tid blev de samhälleliga förändringarna - drivna av hatet och majoritetens tystnad - en katalysator.
Jag tänker på dessa individer, som vågade lämna och de som tänkte att det nog var övergående och som vågade stanna kvar, när jag tar del av mail och kommentarer från svenska judar som lever i sorg och skräck i detta nu. En del som levt här i generationer, andra som växte upp i hem som gäckades av föräldrarnas ständigt närvarande mardrömmar från Europas koncentrationsläger. Flera skriver att de mentalt förbereder sig på att lämna Sverige. Andra har redan åkt.
En skriver:
”Det som är så sjukt är att jag är född och uppvuxen i Sverige. Jag har sjungit ”Den blomstertid nu kommer” i kyrkan på skolavslutningar även om jag också är judisk. Och nu hotas min och min familjs svenskhet av folk som inte vill vara svenska, inte vill prata språket, inte vill leva enligt våra normer. Vi är endast kanariefågeln i gruvan.”
En annan:
”Om den dagen skulle komma - om det skulle bli riktigt illa - hur många skulle stå upp för oss? Gömma mig? Skydda min familj?”
Under inlägget finns en bild föreställandes personens tre barn. Fjärde generationens svenskar. Och sen orden ”Förmodligen den sista”.
Ytterligare en annan:
”Den bittra sanningen är att svenska judar idag är extremt otrygga och utsatta, att vi känner oss svikna av det svenska samhället, att vi känner oss väldigt ensamma och att vi är väldigt osäkra på om vi kan lita på det land vi lever i. Allt fler funderar på allvar på att lämna Sverige.”
Jag läser mailen, hundratals har det blivit sedan 7 oktober 2023, från förtvivlade mammor som bannar sig själva för att de berättat för sina barn om sin judiska börd, från mormödrar som oroar sig för barnens säkerhet ”tänk om Polisen slutar patrullera utanför barnbarnens skola?”, från kristna män som frågar sig hur de bäst ska kunna skydda sina judiska fruar och barn. Jag läser mail från ungdomar som slits itu av rädsla och samtidigt fylls av stolthet över vilka de är, över sitt arv.
Jag känner sådan skam å samhällets vägnar över detta monumentala svek. Ilska mot politiker som förnekat och förtigit, lärare som medvetet tittat åt ett annat håll, Polis och rättsvårdande myndigheter som bidragit till känslan av att anmälningarna inte spelar någon roll, journalister och opinionsbildare som inte ställt kritiska frågor, som bidragit till relativisering och normalisering av den antisemitism som vi bevisligen inte alls var resistenta mot. En antisemitism som riskerar att bli ännu värre efter Israels beslut att intensifiera kriget.
Och samtidigt känner jag obehag över insikten om att de som hatar judarna också hatar mig och alla som inte böjer sig. De hatar helt enkelt allt det som det västerländska liberala samhället grundar sig på; demokrati, yttrandefrihet, åsiktspluralism, meritokrati, kapitalism, kvinnlig emancipation, sekularism, rationalitet. I min släkt har varje kvinna i sex generationer brutit upp och tvingats på flykt av allehanda totalitära regimer. Jag trodde att Sverige skulle innebära mer än en återvändsgränd.
Men tänk om också jag haft fel? Judarna har Israel, men var ska vi andra ta vägen?
En del hävdar raljant att jag inte bryr mig om Sverige och svenskarna, att jag skriver för mycket om Israel och judar - som om svenska judar inte vore svenskar. Mitt svar är att det är just för att jag vigt mitt yrkesliv åt att opinionsbilda för ett tryggare och frihetligare Sverige som dessa frågor är så angelägna. Ty ett Sverige som upplevs som otryggt för svenska judar är ett Sverige otryggt för alla - oavsett religion och ursprung - som vägrar underkasta sig totalitarismens och islamismens utbredning och normalisering. Frågan borde tvärtom vara: ”Vill vi leva i ett Sverige där en grupp frågar sig ’Vem skulle gömma mig, om det blev allvar?’”.
Det som skett i Västvärlden - från USA och Kanada, via främst Västeuropa, och ända bort till Australien - är exceptionellt. Det Hamas attack exploaterat är en västerländsk civilisation som förlorat sin moraliska kompass liksom förmågan att skilja på rätt från fel. Det som framträder är effekten av decennier av ideologisk förflackning där inget är sant, allt en fråga om känslor och egna upplevelser som bekvämt nog aldrig kan ifrågasättas med verifierbar fakta och välbyggda argument. Ett samhälle som urholkats och infiltrerats av krafter som strategiskt använder sig av sina demokratiska rättigheter för att underminera demokratin som sådan, alltmedan den stora massan fortsatt försvarar deras rätt att göra så - trots att effekten blir att människor flyr härifrån av rädsla.
Inte minst den högre utbildningen, journalistiken och kulturen har utsatts för dessa angrepp maskerade som tolerans, inkludering och progressivitet. I decennier har diskursen varit att framställa västerlandet, i vilken Israel i allra högsta grad ingår, som djävulskt, rasistiskt, förtryckande, diskriminerande, kolonialt och hierarkiskt. Wokeismens kärna grundar sig i den felaktiga föreställningen om att väst i alla lägen är förövaren och resten i alla lägen dess offer. Kritiskt tänkande baserat på logisk slutledningsförmåga har ersatts av opportunism, ”strategisk kommunikation” och formulerandet av slagord framför riktiga lösningar.
Idag tycks alltför få förstå vad som är viktigt på riktigt. Vad fred kostar, hur krig utkämpas, innebörden av plikt och ansvar, och inte minst skuld. När journalister inte längre förstår värdet av konsekvensneutralitet, akademiker vid våra lärosäten rättfärdigar terror och sprider antisemitism, studenter demonstrerar för folkmordsförespråkande islamister som Hamas och mullorna i Iran, allehanda kändisar poserar med ogrundade folkmordsanklagelser och statsministrar och presidenter låter sig hunsas av inhemska gaphalsar - ja, då har vår kollektiva förmåga att stå upp för det rätta, att försvara oss och vårt land, kraftigt decimerats.
Kriget i Ukraina, i likhet med israelernas i Gaza, visar på vikten av uthållighet, enighet och moralisk stringens. Det visar på vikten av ledare och stater som är beredda att bekämpa terror, krig och förtryck - inte bara med ord och fromma förhoppningar, utan också med vapen i hand. Som förstår att placera skulden där den hör hemma, som inte viker sig för att det kortsiktigt vore enklast.
Vi behöver lära av dem och börja prioritera frågor kring statens ansvar och skyldighet att skydda medborgare och gränser från inre och yttre hot, om vikten av att upprätthålla ordning och trygghet för att kunna säkerställa fred och frihet, och om de gemensamma värderingarna som ligger till grunden för viljan att hålla ihop i händelse av kris eller krig.
Jag har svårt att komma över att det mitt ibland oss finns så många människor som öppet firade den värsta pogromen sedan Förintelsen. Att dessa hatiska, terrorapologeter och folkmordsvurmare - för Hamas bestialiska handlingar var sprungna just ur viljan att förinta ett folk enkom på grund av att de var judar - skriver i våra tidningar, lagar våra tänder, möter våra barn.
Lika svårt har jag att förhålla mig till att så många som egentligen inte håller med dem väljer att inte höja sin röst. Att den moraliska förvirringen är så omfattande att så många litar mer på propaganda från islamister än på information från en demokrati, trots den sistnämndas fel och brister.
Vi måste sluta låtsas att detta är en fråga om "balans". Det är inte balanserat att stå neutral inför antisemitism, det är bara fegt och farligt. Att Hamas kunde attackera Israel med så brutal kraft och ändå få stöd av hundratusentals i västvärlden – det borde ha räckt för att få människor att vakna. Men för många blev det ännu en fråga att förhålla sig "nyanserat" till. Som om raketregn på civila, våldtäkter, halshuggningar och kidnappningar var något att förstå, att kontextualisera, snarare än att fördöma.
Kriget i Gaza har inte skapat vare sig antisemitismen eller likgiltigheten, den bara avslöjade den. Vid det här laget borde ingen längre kunna avfärda den, ty oavsett utfallet i det pågående kriget är de människor som hyser dessa uppfattningar här för att stanna. Antisemitismen är därmed inte enbart ett problem för de judar som drabbas av den, utan ett problem för alla oss som inte vill leva i ett land där en del tar sig friheten att hota och utöva våld mot de som har en annan uppfattning.
För till syvende och sist är det vad det hela handlar om: skiljelinjen går inte mellan människor som hyser olika uppfattningar, vilket är helt normalt och grunden för varje demokrati, utan mellan de som använder sig utav hat, hot och våld för att tvinga på andra sina uppfattningar. Skiljelinjen går mellan de som argumenterar för sin sak och de som kräver underkastelse genom att så rädsla och otrygghet.
Jag är genuint orolig för Sverige och hela västerlandet, för hur den moraliska vekheten kommer att påverka vår förmåga att ta strid för våra värderingar om och när vi själva utsätts för ett existentiellt hot.
Det finns ögonblick i varje människas liv när vi ställs inför val, ibland i det privata, ibland i rollen som medmänniskor. Liknande ögonblick drabbar oss som samhälle när vi hör ekon från historien, när vi ställs inför något så smärtsamt, så djupt oroväckande, att det kräver mer än eftertanke - när det enda som återstår är handling.
Ett sådant ögonblick är nu.
Historien varnar oss. Våra medmänniskor- våra vänner, grannar, arbetskamrater, bekanta och totala främlingar - ropar på oss. Om vi inte säger ifrån nu - nu när judar 80 år efter Förintelsens slut återigen ställer sig frågan om de ska våga stanna eller våga ge sig av - så när?