Ett slag i ansiktet på religionsfriheten
Medan kristna kan fira påsk i trygghet i Sverige tvingas Västerås judar ställa in sitt årliga pesach-firande. Det ett varnande exempel på hur normaliserad antisemitismen blivit.
Den här veckan har kristna firat påsk och judar pesach. Den som velat besöka kyrkan på den för kristendomen viktigaste högtiden har kunnat göra så - utan att tveka, utan att planera flyktvägar, utan att väga risken för hot mot behovet av andakt - i valfri svensk stad. Väl utanför kyrkan har inga beväpnade poliser, som indikerar att det skulle röra sig om en potentiellt farlig plats i behov av särskilt skydd, stått.
Så ska det vara i ett civiliserat samhälle. Religionsfriheten ska inte vara villkorad av säkerhetsläget. Men det är numera uppenbart att glappet mellan hur saker borde vara - och hur de är - växer allt mer.
I veckan kunde man i Vestmanlands Läns Tidning ta del av vad som borde ha blivit en uppseendeväckande riksnyhet; nämligen att Judiska föreningen i Västerås för första gången sedan år 1948 (!) tvingats ställa in sitt årliga peasch-firande. Detta då Polisen avrått judar från att fira i grupp med hänvisning till “säkerhetsläget”. Den inställda påsken säger något illavarslande om Sverige, precis som Jessica Haas Forsling i dagarna konstaterade i SvD.
Kontrasen är brutal, och bör utlösa svindel hos alla rimliga människor. Särskilt när man betänker att skolbarn och äldre sedan lång tid tillbaka tvingats leva bakom allt högre murar och att alltfler judar vittnar om att de söker sin tillflykt till vad som närmast kan liknas vid “självvalda”, mentala ghetton där de utan omgivningens hårda blickar och krav på avståndstagande från Israel kan leva stolt och öppet.
För den som ändå inte förstår varför frågan rör oss alla, oavsett religion eller avsaknad av tro, kan pesach-firande inom Judiska föreningens hägn, i en mellanstor svensk stad, bytas ut mot fotbollsarenan, konsertsalen eller kvarterskrogen. Det centrala är således inte platsen utan avrådan som sådan; Att staten, i praktiken, uppmanar människor att stanna hemma av säkerhetsskäl bör uppbåda nödvändiga perspektiv och insikt om situationens allvar - och absurditet. I stället sjunker nyheten undan i bruset, som ännu en notis i marginalen.
Vad beträffar Västerås kan myndighetsrekommendationen svårligen tolkas på annat vis än att rättsstaten inte förmår - eller prioriterar - att agera garant för alla medborgares trygghet och rätt att utöva sin tro och sina traditioner. För nog hade det varit rimligare att säkerställa att det går att fira pesach genom att hålla sig med tillräckligt många poliser än att rekommendera att firandet ska ställas in? För vad innebär det i praktiken att “garantera trygghet”, eller att värna judiskt liv, om lösningen innebär att judar inte ges möjlighet att utöva sin tro i grupp?
Särskilt då det, bevisligen, finns resurser för att vecka efter vecka tillåta antisemitiska, anti-israeliska, antidemokratiska demonstrationer på gator och torg runt om i landet, trots det uppenbara sambandet mellan normaliseringen av antisemitism i det offentliga rummet och hatet, hoten och våldet till följd av den radikala gränsförskjutningen.
Det skaver något oerhört; verkligheten, tystnaden, likgiltigheten. Insikten om att vi lever i ett land där hotet mot en nationellt erkänd minoritet, en bärande del av det svenska kulturarvet sedan 250 år, har normaliserats i sådan utsträckning att lösningen inte är att undanröja hotet – utan att gömma undan offret.
Det är inte bara ett misslyckande. Det är ett svek vars återverkningar kommer att drabba oss alla; judarna kan alltid flytta - och gör det också - till Israel. Men var ska Svensson ta vägen när fienden, inifrån, raserar grunden för det öppna och toleranta Sverige?
Bara under mars månad inträffade antisemitiska attacker mot synagogor, skolor och ambulanser (!) i städer som Detroit, Amsterdam, Toronto, Rotterdam, Liège och London. I Belgien har man sent omsider satt in militären som fått till uppgift att skydda synagogor. I Stockholms innerstad har Polisen upprättat en ny säkerhetszon i Diplomatstaden, alltså i området runt bland annat amerikanska och israeliska ambassaderna på Östermalm. Med införandet av den nya zonen får polisen rätt att kroppsvisitera personer eller söka igenom bilar för att söka efter vapen eller andra farliga föremål.
Allt ovanstående - som alltså skedde under en enda ynka månad - handlar, som vi numera vet sedan den 7 oktober år 2023, inte om några isolerade incidenter. Det vi beskådar utgör, tvärtom, ett mönster som sträcker sig över tid och rum, över länder och kontinenter. Det är ett mönster som borde utlösa en politisk kraftsamling, över partier och ideologier, av sällan skådat slag.
Istället ser vänstern, i land efter land, sin chans att locka väljare bland illa-maskerade islamister, nymornade antisemiter och brådmogna anti-kapitalister som förenas i sitt hat mot västvärldens ideal och värderingar, mot judar (sionister), Israel och USA. Det duttas med tillfälliga åtgärder som behandlar symptomen men inte sjukdomen samtidigt som staten och samhället, steg för steg, de facto accepterar att en minoritet lever under villkor som hade ansetts oacceptabla av majoriteten.
Det är här det verkligt farliga ligger; inte bara i det oförblommerade hatet, utan i anpassningen till det; judarnas såväl som alla vi andras.
Majoritetssamhället, inte bara staten och dess institutioner, utan människor av kött och blod som går till jobbet, tar bussen, handlar på ICA och som leker med sina barn i sandlådan, måste förstå att det mittibland dem lever en allt större grupp människor som dagligen tvingas beskära sin frihet. Inte på grund av någon imaginär, framtida apokalyptisk, ondsint politiker med uppsåt att nedmontera demokratin, utan på grund av “vanliga” människor som, här och nu, förvandlar en promenad längs Odengatan en lördag efter lunch till en potentiellt farlig begivenhet för en person iförd kippa eller Davidsstjärna.
För den som lever i fruktan handlar det inte om huruvida man ska ta med sig paraply eller solglasögon, ta spårvagnen eller tunnelbanan, gå åt höger eller vänster. Frågorna är istället: Ska jag dölja min identitet om jag går ut? Ska jag ta en omväg till lekplatsen? Ska jag stanna hemma, som en ofrivillig fånge, och helt låta bli att gå ut denna lördagen också? Eller utsätta mig för risken att utsättas för en konfrontation enkom för en nypa luft - är det verkligen så viktigt att andas frisk luft - eller än mindre för känslan av att markera att de inte har makten att diktera ramarna för min frihet?
Friheten som majoriteten tar för given, som alla borde kunna ta för given, är numera villkorad; för judiska studenter vid våra universitet, för barn och ungdomar som behöver ha polisbeskydd utanför sin skola och på sina sommarläger, för den som besöker en synagoga, eller för den som önskar ta del av judisk kultur. Detta är inte abstrakta problem, utan högst konkreta inskränkningar i människors vardagsliv. Hur länge ska de tillåtas fortgå? Varför har de alls fått bli en del av någons vardag?
Jag har redan skrivit den här texten hundra gånger, men dessvärre lär jag få fortsätta att skriva den minst hundra gånger till. Den handlar inte bara om judar, även om det initialt är de som drabbas värst. Den handlar om alla oss och om vilket sorts land Sverige är - och framför allt ska vara. Ty rättigheter som bara gäller under vissa omständigheter, för vissa grupper, är inte universella; de är privilegier. Det må börja med judarna - men det kommer att sluta med oss.
Det talas ofta om den “tysta majoriteten” som en garant för det goda. Men den som är tyst är inte neutral. Tystnad, eller likgiltighet, är frånvaro av motstånd. Och i det tomrummet växer det som är högljutt, aggressivt och hänsynslöst. Ta en titt i kommentarsfälten där de antisemitiska konspirationsteorierna når ständigt nya nivåer och hatet är av ett sådant slag att det är svårt att inte tappa tron om mänskligheten. Scrolla igenom bilder, blodsmyter, memes och ett språk så rått att det knappt går att värja sig. Vänd inte bort blicken, säg ifrån, visa din avsky!
Det räcker inte att vara emot judehat i teorin, att förskräckas över nazisternas brott mot judarna och blunda för hur livet ter sig för deras nu levande barnbarn; att inte se att antisionism är just antisemitism och att besattheten kring Israel är ett utslag av samma sak.
Det avgörande är vad som sker när det kostar något att säga ifrån. När det kräver mod att stå upp. När det innebär att konfrontera obekväma sanningar om vilka krafter som driver hatet – och varför. För varje gång någon relativiserar, förklarar bort eller ger sken av att det egentligen handlar om “Israelkritik” fortsätter förskjutningen.
Det är därför det inställda firandet i Västerås inte bara är att betrakta som en lokal nyhet - att bläddra förbi i jakten på bästa påsklammet - utan en skrämmande varningssignal att ta på allvar. Det drabbar människor som bor här och vars vardag begränsas här - medan den stora massan tittar åt ett annat håll. Så kom ihåg vad du gjorde den här påsken, det här året, den här tiden. Det säger allt om vem du är när allt väl ställs på sin spets.