Ett Europa som inte kan slåss kan inte bestämma
Europa har valt moral framför makt. Världen har valt tvärtom. Det är därför Europa förlorar inflytande – och riskerar att förlora sin säkerhet.
Europa är mer än en geografisk plats på jorden. Det är mer än ett sammelsurium av språk och länder, folk och flaggor. Europa är Paris, London, Wien, Berlin, Rom, Stockholm, Warszawa, Athen, Budapest och Prag. Det är också Karl den store, Richard Lejonhjärta, Napoleon, Columbus, Shakespeare, da Vinci, Mozart, Bach, Beethoven, Curie, Einstein, HC Andersen, de Goya, Rembrandt, Churchill, Chopin, Newton, Monet, Vivaldi, Goethe, Gutenberg, Voltaire, Dante, Kafka och Proust.
Europa är palatsen i Venedig, boulevarderna i Saint-Germain, art deco-fasaderna i Valencia och de gotiska spirorna på Grand Place. Det är Donaus delta, Karpaternas vidder, de grekiska öarna och norrskenet över Lappland. Europa är därtill värderingar om upplysning, förnuft, jämställdhet, religionsfrihet, demokrati och yttrandefrihet. Det är en civilisation. En idé om människan, förnuftet och friheten. Det är innovation, forskning och världens näst största ekonomi, med världens största inre marknad.
Men Europa var också, inte minst under 1900-talet, skärningspunkten mellan öst och väst, epicentrumet för krig om territorier och blodiga slag mot auktoritära ideologier. Europa är med andra ord kontraster, mångfald och olikhet - men också något annat, svårgreppat, som går igen oavsett om man styr kosan mot nord eller syd, öst eller väst.
Europa lider således inte av brist på historia, resurser eller människor. Europa lider av feghet. Och av att alltför många som befolkar våra samhällens kommandohöjder förväxlat civilisation med seminarieverksamhet och makt med värdegrundsdokument. Det har resulterat i att vi har reducerat oss själva till ett bihang i andras strategier. Europa har därmed blivit en världsdel som man konsulterar när det passar, rundar när det behövs, och hotar när det är effektivt. President Donald Trumps öppna hot mot Danmark i Grönlandsfrågan utgör inte bara ett historiskt övertramp. Det bör också ses som ett test. Kommer Europa att klara det?
När man kör på väg 1A1 mot Mar-a-Lago i Florida möts man av enorma villor med vidunderlig utsikt. En mix av tyska slott, franska herrgårdar och italienska villor. Men ändå inte. För trots överdådigheten saknas själen i kopian som är ett hopplock av stilar; närmast en arkitektonisk skvader. Europa står fortsatt som inspiration för så mycket av det vackraste mänskligheten skapat men det råder ingen tvekan om att den teknologiska och ekonomiska framtiden numera står att finna i USA och i Asien - liksom den militära spänningen. Europa blir i det perspektivet ett museum som andra gladeligen plockar skärvor ifrån, och bygger vidare på, men i övrigt struntar i. Det är en plågsam, om än nödvändig, insikt som väcker följdfrågor:
Vad gör det med oss, och med vår självbild, att vi inte längre driver utveckling och står för det mänskliga framsteget inom kultur, forskning och innovation? Vad gör det med andras bild av oss? Vad betyder det att USA ens kommer på tanken att i praktiken hota Danmark, genom Grönland, och därigenom äventyra den transatlantiska länken? Eller att Europa inte per automatik närvarar vid förhandlingarna om Ukrainas framtid mellan Zelensky och Trump? Vad har Europa för konkurrensfördelar som vi kan bidra med? Vad tar vi egentligen med oss till förhandlingsbordet som tvingar andra att anpassa sig efter oss - och inte tvärtom?
Europa skulle, och borde, vara en stormakt - inte bara humanitärt, utan också ekonomiskt och militärt. Men makt byggs inte på fagra ord och moraliska förmaningar. Makt bygger på ytterst på förmågan att avskräcka eller vinna krig - vilket förutsätter styrka. Den som vill upprätthålla den världsordning som gällt sedan andra världskriget, i vilken den internationella rätten ingår, måste för att vara trovärdig också kunna sätta rå kraft bakom orden.
Ty utan konsekvenser vid överträdelser, utan kännbara sanktioner som antagonisten frukar, reduceras reglerna till symboliska tankefigurer. Sådan förmåga saknar Europa av idag; för när den danska statsministern Mette Frederiksen konstaterar att ett amerikanskt övertagande av Grönland skulle innebära slutet för Nato konstaterar hon indirekt också att de övriga Nato-länderna inte kan stå upp mot USA ens tillsammans, att USA i praktiken ensamt dikterar villkoren. Att det förhåller sig så vet USA, liksom Ryssland och andra som skulle kunna vilja oss illa. Om Europa önskar vara en stormakt måste vi sluta fråga om vi behöver makt och börja enas kring hur vi förvärvar den.
Dessa insikter kan tyckas som chockerande i en tid som (sedan andra världskriget, trots Kalla kriget) präglats av den aningslösa idén om den eviga freden. Men om man ser tillbaka på mänsklighetens historia har krigen, de stora som de små, alltid avgjort mänsklighetens öde; freden som sipprar fram mellan dem är parentetisk och ett utslag av det som föregick den och det som senare ska komma.
Som en följd av att denna, i grunden obehagliga insikt, gått förlorad står vi idag oförberedda, handfallna och skräckslagna inför den realitet som varken diplomati, pascifism eller globalisering och handel kommer att lösa. Kanske är det därför som Europa haft så svårt att verkligen förstå varför Israel agerat som landet gjorde efter 7 oktober? Kanske är det så att andras handlingskraft, beslutsamhet och övertygelse påminner oss om vad vi själva saknar eller låtit gå förlorat?
Uppenbart är att Trump och Netanyahu får saker gjorda - oavsett vad vi anser om sättet de gör det på - och att de dikterar dagordningen, alltmedan vi senfärdigt, på sin höjd, responderar och förhåller oss till de skeenden som andra satt i rullning.
Under lördagen lät president Trump meddela att han inför tullar på tio procent mot flera EU-länder, däribland Sverige, från och med 1 februari till följd av Grönlandsfrågan. Från och med 1 juni ska tullen uppgå till 25 procent. “Denna tullavgift kommer att gälla och vara betalbar till en överenskommelse nås om ett fullständigt och totalt köp av Grönland”, skriver han på Truth Social. EU bör givetvis svara med samma mynt och inte låta sig utpressas. Såhär agerar inte en allierad, nu måste vi sluta låtsas att allt är som förut.
Trumps ultimativa agerande är en eskalering som bekräftar vad Nato-kännaren Ann-Sofie Dahl konstaterade i en krönika precis före jul med anledning av att den danska underrättelsetjänsten numera har skäl att betrakta USA - jämte Ryssland, Kina och den islamiska terrorn - som hot mot Danmark.
I krönikan hänvisar Dahl därutöver till grafik i den danska rapporten som visar en brant stigande kurva som illustrerar vad som kan hända om Ukraina antingen tvingas till underkastelse (“fred") på ryska villkor eller om kriget bara fortgår utan större förändringar under innevarande år:
“Då dröjer det bara 6 månader till dess att Ryssland kan utkämpa ett lokalt krig, ynka två år för ett regionalt krig - läs: här i vårt absoluta närområde - och fem år för ett storkrig. Angrepp som Europa förmodligen förväntas hantera på alldeles egen hand.“
Dahl har absolut rätt i att utgångspunkten måste vara att vi, som kontinent med Storbritannien inkluderat och alltså inte som union, behöver hantera eventuella krig i Europa på egen hand. Även om så inte skulle vara fallet, när det väl gäller, behöver vi säkerställa att vi skulle kunna det; allt annat är en bonus. Att vi idag inte kan det, för att vi i decennier har förlitat oss på amerikanska skattebetalares välvilja, är en realitet som genast behöver förändras. Enkom det faktum att vi inte säkert vet om vi längre kan lita på USA är skäl nog att vara vaksamma.
Konkret handlar det om att varje europeiskt land behöver rusta så att vi tillsammans når amerikansk kapacitet. Det handlar om alltifrån kärnvapen till hangarfartyg och atomubåtar, till ammunition och materiel. Allt detta behöver produceras i Europa, av och för Europa, för att säkerställa att vår försörjning aldrig är beroende av andras välvilja eller villkor för hur det vi behöver brukas.
Men all upprustning är beroende av ekonomisk tillväxt liksom av politiker som vågar göra nödvändiga prioriteringar - vilket i klartext betyder uppoffringar och nedskärningar på vissa områden, till förmån för andra. Det faktum att Europa stagnerar ekonomiskt skadar således inte enbart vår ekonomiska utveckling och våra möjligheter att rusta upp våra försvar, utan också vårt förhållande till USA som, under Trump, inte bryr sig om Europa av genuin omtanke utan utifrån perspektivet att ett försvagat Europa utgör ett potentiellt hot mot USA. Den amerikanska omtanken vilar således inte längre på gemensamma värderingar och identifikation utan enkom på amerikanska intressen.
Så kommer det fortsätta att vara. Ovanstående innebär därför, konkret, följande:
För det första: militär suveränitet.
Europa måste bygga en egen militär kapacitet som kan vinna ett storkrig utan USA. Inte som alternativ, utan som utgångspunkt. Det kräver:
europeisk kärnvapenavskräckning under gemensam politisk kontroll,
egna hangarfartygsgrupper och strategiska bombflyg,
en massiv europeisk försvarsindustri med krigsproduktion i fredstid,
lager av ammunition dimensionerade för år av högintensivt krig – inte veckor.
För det andra: strategisk industriell politik.
Stormakter köper inte sin säkerhet på världsmarknaden. Europa måste:
ta full kontroll över produktion av vapen, energi, halvledare och kritiska råvaror,
tillåta statsstöd och protektionism där säkerheten kräver det,
offra den nu förlegade dogmen om ”fri konkurrens” när den kolliderar med överlevnad.
För det tredje: underrättelseoberoende.
Ett Europa som förlitar sig på CIA är inte självständigt. Vi behöver:
en gemensam europeisk underrättelsetjänst eller åtminstone ett grundmurat samarbete,
egen satellitspaning i full skala,
gemensamma cyber- och signalspaningsresurser.
För det fjärde: andra beslutsprocesser.
Stormakter styrs inte av konsensusromantik. EU måste:
avskaffa vetorätten i utrikes- och säkerhetspolitik,
prioritera snabbhet och effekt framför juridisk perfektion.
För det femte: mental omprogrammering.
Europa måste åter lära sig att tala maktens språk. Det innebär:
att acceptera att avskräckning kräver trovärdigt våldskapital,
att sluta moralisera över andra samtidigt som vi saknar egen handlingsförmåga,
att inse att värderingar utan försvar är dekorationer.
En del tycks tro att perspektivskiftet är strikt kopplat till Trumps världssyn, men faktum är att skiftet varit tydligt sedan Obamas dagar. Och även om det mot förmodan skulle se annorlunda ut under en framtida amerikansk president borde vi av ren självbevarelsedrift inte gå tillbaka till den ordning som tidigare rådde. Detta av den enkla anledningen att beroendet gjort oss sårbara på ett sätt som är långsiktigt skadligt i en multipolär värld.
I visionen om ett Europa som en stormakt att räkna med ingår, förutom allt ovan nämnt, behovet av ledare som får saker gjorda. Idag drivs många europeiska politiska partier av en inbygd övertro på status quo. Man drivs av riskminimeringens och rädslans logik, av försiktighet och övertro till de juridiska processerna. Det gör att politiken blir bakbunden och att allt tar oerhört lång tid vilket väljarna givetvis noterar.
Med hänvisning till gällande konventioner, lagstiftning eller överenskommelser kan varken migrationspolitiken, försvarspolitiken eller klimatpolitiken revideras - tycks det som - samtidigt som det är uppenbart att det inte alls förhåller sig på det viset om man lyssnar till sådana som Trump. Sanningen är att det finnas ett stort utrymme mellan dessa två extremer; alltså att kombinera handlingskraft med respekt för regler och processer.
Därtill behöver vi inse att de historiskt stora satsningarna på försvar som nu sker inte är liktydiga med att den gemensamma infrastrukturen, den välutbildade och erfarna personalen eller de outsinliga lagren av ammunitionen kommer på plats ens under nästa år. Skulle Ryssland utvidga kriget längre in i Europa, utifrån de scenarier den danska underrättelsetjänsten skissar på, finns det i dagens Europa knappa reserver, magra ammunitionslager och få erfarna soldater som kan kallas in för att ersätta de som stupar.
Så faktum är att även om ryssarna skulle vara ineffektiva på slagfältet så skulle Europa, utan amerikansk hjälp, så som läget är idag löpa betydande risk att bli överkört. Inte nödvändigtvis för att ryssarna har bättre soldater eller en bättre krigsmaskin - utan för att de är beredda att ta större risker vilket det utdragna kriget i Ukraina illustrerar.
Slutsatsen är att Europa, inte minst inom ramen för EU, i decennier har intalat sina medborgare att handel ersätter konflikt, att juridik ersätter styrka och att moral ersätter militär kapacitet. Resultatet är ett Europa som förfasar sig – men som inte förmår. Som kommenterar – men som inte agerar. Som predikar – men som inte avskräcker.
När Europa inte per automatik sitter vid förhandlingsbordet om Ukrainas framtid är det ingen diplomatisk tillfällighet. Det är en konsekvens av våra egna vägval; ty den som inte kan försvara något kan heller inte kräva inflytande över något.
Världsordningar upprätthålls inte av goda intentioner utan av konsekvenser. Internationell rätt existerar bara så länge det finns någon som är beredd att försvara den med mer än välavvägda pressmeddelanden. Utan sanktioner som gör ont, utan militär förmåga som inger fruktan, förvandlas regler till poesi. Vacker, men verkningslös; lite som Europa.
Idag saknar vi som kontinent förmågan att avskräcka. Inte för att vi inte har resurser, utan för att vi inte har viljan. Vi har vant oss vid att någon annan – USA – ska stå för det obehagliga. För vapnen, underrättelserna och risktagandet. Ja, till och med för självaste döden.
Men avskräckning förutsätter ledarskap vilket i detta kritiska läge är motsatsen till fler processer, utredningar och hänvisningar till varför inget går att förändra. Europas politiska klass har blivit experter på att förvalta status quo – i en tid när status quo är ett hot. Europa kan bli en stormakt igen. Men då måste vi sluta uppföra oss som ett kulturarv och börja agera som en aktör med militära muskler.