Dör du hellre stående än lever på knäna?
Tio år efter terrorattacken mot Charlie Hebdo har ängsligheten ökat och rädslan för att stöta sig med vardagens islamister blivit en normal del av många människors vardag.
För tio år sedan sade sig många vara “Charlie”. Det var dagarna efter den fruktansvärda terrorattacken mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo då två al-Qaidaislamister skoningslöst mördade 12 oskyldiga serietecknare och skadade flera som “straff” för att de hade haft mage att använda sig av sin yttrandefrihet.
I sociala medier manifesterade många världen över sitt stöd för yttrandefriheten och för rätten att kunna driva också med religioner med orden “Je suis Charlie”. Och även om satirtidningen överlevde, trots terroristernas uttalade ambition, är frågan om hur terrorn påverkat yttrandefriheten, i det stora som i det lilla, högst relevant. För även om det i teorin är enkelt att omfamna idén om yttrandefriheten, publicistisk frihet och fri åsiktsbildning är det en helt annan sak att omsätta sitt ställningstagande i praktiken - och acceptera de långtgående riskerna som det medför.
Under dessa tio år har det därför blivit allt tydligare att många vanliga människor, men också publicister och politiker, väljer att leva på knäna istället för att riskera livet ståendes. Det är på sätt och vis logiskt och förståeligt men inte heller det riskfritt om man samtidigt säger sig värna demokratin. På så vis lyckades terroristerna faktiskt ingjuta en latent skräck och osäkerhet i västerlandet som förändrat våra samhällen i grunden. En känsla som upprätthålls av att islamisterna utgör ett såväl yttre som inre hot mot våra samhällen. Fienden finns mitt ibland oss och när vår respons på dess närvaro blir censur misslyckas vi dubbelt.
Under debatten kring Lars Vilks rondellhund men också kring de svenska koranbränningarna, som höll på att kosta Sverige vårt Nato-medlemskap, blev det smärtsamt uppenbart att alltför många svenskar känner ett behov av att lägga till ett litet “men” efter sitt ställningstagande för yttrandefriheten och rätten att häda. Ett litet “men”, precis som i försvaret av Israels rätt att försvara sig mot Hamas, som antyder att den islamistiska terrorn skulle vara den rättmätigt kränktes svar, kunna betraktas som en adekvat motreaktion, som naturligt följer på offrets initiala handling eller ord. En slags perverterad rollfördelning där den som dödar egentligen är offret och offret den egentliga förövaren.
Med sådana försvarare behöver yttrandefriheten inga fiender.
Och kanske är det detta som är pudelns kärna och det riktiga hotet mot yttrandefriheten; vår egen censur, den självvalda och den lagstiftade, som inte är något annat än ett desperat försök att undvika alla handlingar och yttranden - och i förlängningen tankar - som skulle kunna rendera en obehaglig motreaktion från en fanatisk fiende.
Problemet är bara att fred och frihet inte skapas genom undfallenhet. Islamisterna önskar kuva oss och i den kampen kommer de knappast nöja sig med att vi slutar karikera Muhammed eller kritisera kvinnofientligheten inom islam. Målet är total underkastelse och inga metoder anses olämpliga; snarare betraktas hot, våld och terror som helt legitima medel mot de otrogna västerlänningarna. Därför innebär varje avsteg från våra värderingar och rättigheter att nya krav kommer att ställas tills den dag då inget återstår av det som en gång fanns. Inser vi vidden av av det monster som vår tolerans av intolerans skapat?
I detta hänseende är det tydligt att användandet av anklagelser om rasism i allmänhet och islamofobi i synnerhet resulterat i att islamistisk fundamentalism av olika dignitet fått flyga under radarn. Att den normaliserats och relativiserats. Att lika fall inte behandlas lika av rädsla för att reta de som inte drar sig för att ta till våld. Att det är bland annat därför som ingen grips eller åtalas för hets mot folkgrupp i de återkommande pro-palestinska demonstrationerna runt om i Sverige där antisemitiska slagord och ramsor är regel sedan drygt ett år.
Istället för att adressera hur rädslan - som är den sämsta rådgivaren - vägleder allt fler i det stora och det lilla har allt för många runt om i västvärlden ägnat oändligt med energi åt att tysta de som påtalat allehanda negativa tendenser och oegentligheter. Det är i detta ljus som jag tror att man ska se upprördheten över att Meta tar bort “faktakontrollen” från Facebook och Instagram. Eller över att Elon Musk riktar strålkastarljuset mot den brittiska övergrepps - och groomingskandalen som myndigheterna medvetet mörkade under tiden som nuvarande premiärminister Keir Starmer var riksåklagare.
Det är positivt för demokratin, som är beroende av den fria åsiktsbildningen, att det offentliga samtalet förblir öppet och inte utsätts för godtycklig “moderering” (läs censur) som inte sällan baseras på just rädsla för avvikande uppfattningar. Faktum är att de förändringar som Meta avser införa, och som X (tidigare Twitter) redan genomfört under nämnde Elon Musk, snarare är att betrakta som en vinst för yttrandefriheten.
Ja, det kommer att leda till att mängden “galningar” eller extremister kan komma att öka, men det är dessvärre priset vi betalar för yttrandefriheten som ju aldrig varit tänkt att skydda det vedertagna eller slätstrukna. Dessutom är dessa försvinnande få i jämförelse med alla de som censurerats på felaktiga grunder, utan att någon extremism förekommit, som oavsett politisk åskådning nu kommer att kunna andas ut.
Faktum är att all mänsklig utveckling är beroende av att det som avviker från normen tillåts förekomma - fråga bara Galileo Galilei. Att olika idéer och perspektiv får mötas, brytas mot varandra, ny empiri uppstå. Att argument, inte frånvaron av alternativ genom censur, leder oss framåt. Hur skulle annars vi som kritiserade migrationspolitiken år 2015, den svenska coronastrategin 2020, den pro-palestinska propagandan 2024 kunnat göra våra röster hörda i den åsiktshegemoni som rådde eller råder på respektive område utan fri åsiktsbildning och yttrandefrihet?
Eller som Adam Cwejman träffsäkert formulerar det:
“När det var högerlutande innehåll som censurerades motiverades det med att motverka desinformation och fake news. Eller att mota bort hot och hat, vilket lätt missbrukades på det sätt Bhattacharya fick erfara. När modereringen av innehållet lättar – för alla, oaktat politiska åsikter – då blir världen plötsligt en sämre plats. Men det är inte världen som blir sämre utan det är makten över ordet som demokratiseras.
Politiken har varit allt annat än handfallen och det är just det som har varit problemet. Säg i stället som det är, ni vill att de oborstade massorna ska hållas i strama tyglar på nätet av politiskt partiska innehållsgranskare.”
För egen del kommer jag alltid att värna meningsmotståndarens rätt att tänka och tala fritt. Samtidigt kommer jag att göra allt i min makt för att argumentera emot och påvisa felaktigheterna i den andres resonemang. Visserligen tar det längre tid att vinna debatten men alternativet, i form av statlig censur eller påtvingad självcensur, är inget alternativ om man önskar leva i en demokrati. Därför är det så väsentligt att vi i rädslans och fanatismens tidevarv håller huvudet kallt och inser skillnaden mellan kortsiktiga förluster och långsiktiga vinster.
För tio år sedan, efter terrorattacken mot Charlie Hebdo, skrev jag i GP:
“Vilka uppoffringar är vi beredda att göra för det fria ordet? Är det fria ordet värt att förlora sitt arbete och umgänge för? Är det värt utförliga hot om våldtäkt och mord, mot en själv eller ens närstående? Är det värt rädslan när det återstår några trappsteg kvar innan man ser sin lägenhetsdörr och kan andas ut över att ingen stod där just den här gången?
Hur ofta avstår vi från att uttrycka det obekväma, det som kan kränka, det som kan skava, i landet med grundlagsstadgad yttrandefrihet? Hur många journalister har avstått från att granska, hur många socialsekreterare har avstått från att utreda, hur många lärare har avstått från att ifrågasätta?
/…/ Det är lätt att posera på höga hästar när skadan redan skett, när utsläckningen av 12 människoliv är ett faktum. Det svåra är att stå upp för vad man i själ och hjärta tror på - vid fikabordet på arbetsplatsen, vid parmiddagen, i ledartexten. Je suis Charlie. Hur många är verkligen det, hur många var verkligen det förra veckan, innan den makabra avrättningen av journalister, illustratörer, poliser och livvakter ägde rum på en tidningsredaktion i Paris?
De som tar risker, som går emot strömmen, som står upp för konsekvensen av demokratin, de som hade kunnat räkna ut att någon i denna värld skulle kunna bli ledsen – vad har vi övers för dem? Borde inte Lars Vilks eller Salman Rushdie förstått bättre?
Onsdagens terrordåd är ett slag mot det fria samhället, mot tanke- och yttrandefriheten som vi alltför ofta tar som en självklarhet. Men vad som avgör den fortsatta kampen om demokratin och dess grundpelare är inte ristat i sten. Det som avgör är om självcensuren, driven av vår rädsla, ökar eller minskar efter morden i Paris. Och rädda är just vad yttrandefrihetens motståndare vill att vi ska bli. Dör du hellre stående än lever på knäna?”
Frågan om hur vi önskar leva, och i förlängningen i vilket slags samhälle våra barn ska växa upp i, är ännu mer relevant idag.
God fortsättning och välkommen till ett nytt år med Klartext!