Det går att ingripa – om man vill och vågar

Polisen satte ned foten, Region Stockholms politiker gjorde det inte. Veckans händelser illustrerar den växande klyftan mellan rättsstatens ansvar och politikens ovilja att fatta obekväma beslut.

Under lördagen beslagtog (äntligen!) en rättskaffens polisman den vedervärdiga “Gaza-porten” som antisemiterna i den antijudiska demonstrationen i Stockholm - trots polisanmälan från en annan rättrådig polisman tidigare i veckan - åter ansåg att det var lämpligt att marschera med.

I sociala medier gråter de ut och spelar oförstående, hycklarna som ansåg det vara höjden av kränkning och rasism att Koranen - en bok - brändes, men som numera anser att det är hedervärt att önska livet ur judiska och israeliska medmänniskor. För övertydlighetens skull är det alltså skillnad på att bränna en bok, som ett uttryck för religionskritik, och att önska livet ur människor enkom på grund av att de är judar - även när det maskeras som “kritik” av staten Israels krigföring; Religionskritik riktar sig mot idéer, hat riktar sig mot människor.

Hycklarna kommer, som vore de dresserade av Pavlov själv, invända att det inte alls är detta de gör - alltså önskar livet ur någon - utan att samtidigt kunna svara på varför de då gapar om ett “fritt Palestina från floden till havet”, det vill säga ett judenrein område likt det nazisterna försökte realisera i Europa på det territorium som utgör Israel, och som för övrigt är normen i stora delar av Mellanöstern.

Polismannen som agerade visar att det visst går att ingripa, i realtid, mot antisemitiska förehavanden i tillståndsgivna demonstrationer - om man vill och har ryggrad. Skulle det ändå visa sig att polisen agerat i strid med någon lag eller föreskrift, som innebär att man ej får agera på det sätt som gjorts i realtid vid misstanke om brott, är slutsatsen enkel: då är det lagen som behöver ändras, inte Polisens vilja att upprätthålla den.

Polisens ingripande är viktigt i sak, särskilt nu när frågan om porten och förringandet av Förintelsen, som är brottsligt sedan år 2024, utreds av Polisen. Men frågan har också ett symbolvärde då det markerar att rättsstaten fortfarande förmår sätta gränser. Att lagen inte upphör att gälla bara för att ett budskap framförs under demonstrationsfrihetens paraply - som ju på intet vis är absolut. Ingen står över lagen, inte ens gatans huliganer. Judehat är, även när man byter ut ordet jude mot sionist, hets mot folkgrupp vilket är förbjudet. Ingripandet har därför ett värde långt utöver det enskilda fallet.

Polisens agerande utgör å andra sidan en påtaglig kontrast mot de rödgröna politikerna i Stockholms stad; i veckan hölls nämligen ett krismöte med de ansvariga beslutsfattarna i Region Stockholms Personal- och produktionsutskott med anledning av den senaste tidens demonstrationer där personer, däribland en del vårdpersonal, haft det dåliga omdömet att uppträda i regionens sjukvårdsklädsel.

Mötet, som hölls på begäran av oppositionspartierna Kristdemokraterna, Moderaterna och Liberalerna, innehöll enligt personer som närvarade en bedömning av regionens högsta tjänsteman som påtalade att det är troligt att liknande händelser kommer att äga rum igen.

De skarpa förslagen från oppositionen, som presenterades i syfte att säkerställa att så inte sker, mottogs med exakt den ryggradslöshet som man kan förvänta sig av Socialdemokraterna. Enligt företrädare för det parti som i snart två decennier varnat för 30-talets återkomst var det tydligen inte helt klarlagt att det verkligen var ställt utom allt rimligt tvivel (ja, jag är ironisk, i svensk straffrätt är beviskravet att det är ställt utom rimligt tvivel) att det faktiskt handlar om regionens arbetskläder, varför man istället valde att efterfråga ytterligare underlag.

Detta är viktig konsumentupplysning inför stundande val: majoriteten i Region Stockholm vill, trots bildbevis, inte vidta åtgärder trots att händelserna som givit upphov till mötet äventyrar patientsäkerheten, förtroendet för vården och bidrar till att den antisemitiska farsoten eskalerar ytterligare.

Det finns nämligen inget att utreda, det som skett har skett och det kommer att ske igen. Impulsen att fördröja, istället för att agera, i ett akut läge när behovet av att vidta åtgärder för att säkerställa att de allvarliga incidenterna inte sker igen tyder på att Socialdemokraterna antingen inte förstår problemets vidd och allvar, eller helt enkelt gör den cyniska kalkylen att de har mer att förlora än att vinna på att stöta sig med centrala väljargrupper för vilka Palestinafrågan blivit den främsta identitetsmarkören.

Det säger allt som behöver sägas om vad för sorts parti Socialdemokraterna är och alltid har varit: man deltar gärna vid Förintelsens minnesdag, frotterar sig med överlevande och lägger pannan i djupa veck över demokratins tillstånd och det påstådda hotet från SD. Men så snart det inte lönar sig att profitera på historien för att vinna samtiden, när man helt enkelt gjort sig beroende av röster från utrikes födda väljare som hatar judar, ja då backar man, förhalar och förvränger verkligheten för att passa den nya agendan.

För landets judar är konsekvenserna redan kännbara och värre blir det om Socialdemokraterna och Vänsterpartiet intar Rosenbad i september.