Demokratins svanesång börjar med tystnad
Sedan den 7 oktober har priset för att försvara Israels rätt till självförsvar och kritisera antisemitism blivit högt. I en demokrati ska det inte krävas mod att uttrycka sin åsikt.
Om jag inte återkommande hade argumenterat för staten Israels rätt och skyldighet att försvara sitt territorium och sitt folk efter den värsta pogromen sedan Förintelsen, kring omedelbar frigivning av gisslan och mot den antisemitiska tsunamin som översköljt västvärlden sedan den 7 oktober 2023, hade jag inte utsatts för hot, hat och avhumanisering. Då hade jag inte heller attackerats på min arbetsplats i Europaparlamentet.
Vill vi leva i ett land där den som vill praktisera sina grundlagsstadgade rättigheter i praktiken har att välja på att utsätta sig för fara, vara tyst eller tala men därefter helst ta på sig heltäckande slöja för att slippa bli igenkänd och potentiellt föremål för trakasserier?
Under mina många år i samhällsdebatten - alltid i värderingsstridernas och idékonflikternas epicentrum - har den återkommande frågan, i mail från läsare eller i spontana möten på stan där någon velat diskutera en artikel eller ett mediaframträdande, varit: “Hur orkar du egentligen? Du är så modig!”.
Det är en fråga som avslöjar mycket om de senaste decenniernas allt hätskare debattklimat; att själva deltagandet i det politiska samtalet, också i en demokrati, förutsätter ork. Och mod, som hör ihop med rädsla, då bara den som är rädd behöver uppbringa orken att uppvisa mod.
Men varför ska någon vara rädd i en demokrati?
Mitt svar har alltid varit att jag, som född i ett kommunistiskt land utan fri åsiktsbildning och yttrandefrihet, i frihetens Sverige har rätt, och rentav en skyldighet, att delta i debatten, att vara en röst för de som inte vågar, orkar eller upplever att de kan. Att ingen djävel, och allra minst någon priviligerad kommunist, ska få tysta mig.
Men det är anmärkningsvärt att jag, som barn till flyktingar som flydde från diktaturens bojor, i Sverige ett halvt liv senare ska få frågor om ork och mod. Att mina barn ska växa upp i ett demokratiskt samhälle, där det anses modigt att tänka fritt och att i offentligheten framföra sina åsikter, trots att det inte är förbjudet (i lag).
Dessvärre är det just mod man behöver uppvisa om man ska vara en del av samhällsdebatten - som journalist, politiker, akademiker - sedan den 7 oktober. Alla som försvarat Israels rätt att försvara sig mot den iranska (må regimen nu falla!) hydrans proxykrigare vet att det är förenat med risker. Att stå upp för en ovillkorlig frigivning av gisslan, att påtala antisemitiska metastaser i västvärlden, att kritisera den samlade vänsterns terror-romantisering och devalvering av orden, kommer med ett pris.
Jag har talat med otaliga personer inom nämnda skrån som samtliga vittnar om den återkommande inre våndan. Därför har jag också sedan 7 oktober återkommande varnat för vad som håller på att ske i vårt land, inför våra ögon, där människor helt öppet firade den värsta pogromen sedan Förintelsen. Jag har skildrat hur gränserna radikalt förflyttats, på ett irreparabelt vis, när politiker attackeras på och utanför sina arbetsplatser eller utsätts för aktivisters gränslösa hembesök, när torgmöten och politiska tal saboteras, när journalister utsätts för mobbar utanför sina hem eller på väg till jobbet, när akademiker får sina kontor saboterade.
Detta utöver alla de hat- och hotfyllda mail, sms, kommentarer i sociala medier och telefonsamtal som kommit att utgöra ett grundackord, något man förutsätts kunna skaka av sig, trots att dessa organiserade handlingars enda syfte är att resultera i de oundvikliga frågorna: Är det värt det? Hur länge orkar jag? Hur mycket mod behöver jag uppbringa givet graden av rädsla?
Dessa frågors frekventa förekomst bör tas på allvar av samhället och staten. Som medborgare och medmänniskor bör vi i gengäld fråga oss om det är rimligt att samhällsutvecklingen resulterar i att politiker undviker att beröra vissa frågor eller aktivt ta ställning, i strid med sina övertygelser, för att slippa oroa sig över sin säkerhet? Att journalister undviker att granska eller skildra vissa frågor? Att akademiker undviker att forska och lägga fram sina slutsatser? Och, om de inte vågar, hur någon annan, utan den infrastruktur som följer med den här sortens yrkesroller, ska våga?
Vidare kan man fråga sig vad enkom det faktum att dessa frågor behöver ställas, av de berörda och av samhället i stort, säger om den svenska demokratins tillstånd? Vad det säger om medierna när en grundlös polisanmälan mot en folkvald skapar större rubriker än det faktum att en folkvald på sin arbetsplats attackeras av en tjänsteman på grund av sina politiska ställningstaganden i en av samtidens mest känsliga frågor? Vad det säger om vårt nu när politiker som ägnat decennier åt att varna för demokratins sönderfall anser att politiska meningsmotståndare minsann visst får tåla att attackeras utanför Sveriges riksdag? Vad det säger om vårt förhållande till sanningen - som grunden för allt annat - när lögnen utan omsvep görs till sanning och sanningen till sin motsats?
Det som ytterst särskiljer demokratin från diktaturen är synen på yttrandefriheten. Det är därför som diktatorer räds den fria tanken och därför som de inte skyr några medel i kampen mot det som uppfattas kunna hota status quo.
Men yttrandefrihet, från vilken demonstrationsfriheten utmynnar, är inte tänkt som ett lömskt medel för att frånta andra deras rättigheter. Därför måste vi som lever i, och värnar om, demokratin vara ytterst vaksamma mot auktoritära krafter, som skamlöst utnyttjar yttrande- och demonstrationsfriheten för att undergräva andras demokratiska rätt att göra sin röst hörd, och som medelst hot, hat och våld kräver underkastelse - inte minst i form av självcensur.
Sverige har, trots två mord på höga politiker, valt att bibehålla en öppenhet som gjort att politiker och medborgare kunnat mötas utan barriärer. Denna atmosfär förutsätter att meningsmotståndare kan träffas på ett respektfull vis, utan rädsla, och att samtalet baseras på argument, inte hot. Men ju mer gränserna tänjs, ju mer hot och hat som ventileras, desto färre kommer förutsättningarna för det mötet att bli. Det är en demokratisk förlust som ytterst drabbar vanliga väljare som önskar diskutera och ägna sig åt civiliserat ansvarsutkrävande.
För det är på detta område precis som på alla andra; om man tillåter kriminaliteten och segregationen gro kommer behovet av mer repressiva, långtgående åtgärder - som per se inskränker friheten och den personliga integriteten - att bli oundgängliga. Den som inte önskar hamna i den ena extremen behöver därför säkerställa att inte heller hamna i den andra.
För mig och många andra har det under lång tid stått klart att Polisens ovilja att ingripa mot antijudiska demonstrationer, i folkmun pro-palestinska, där antisemitism och terrorvurm ohämmat formuleras riskerar att få långtgående konsekvenser. Vänsterpolitikers slentrianmässiga missbruk av juridiska termer som folkmord har gett nätets hatarméer legitimitet i avhumaniseringen av oss som intagit en annan position i frågan om Hamas krig mot Israel.
Under lördagens demonstration i Stockholm kunde man beskåda en person, utklädd till statsminister Ulf Kristersson, iförd armbindlar, en israelisk flagga och en “nerblodad” docka i handen, spatsera samtidigt som det skanderades att “Kristersson doppat händerna i blod” och att mobben skulle “klappa händerna om Ulf är kriminell”. Det är ingen vild gissning att denna uppiskade stämning, som dryper av hat och lögnaktiga påståenden, av en del uppfattas som en invit till attack mot människor som mobben bestämt inte längre ska betraktas som mänskliga.
Det är i denna kontext som de senaste veckornas attacker och dåd med dödlig utgång mot judar i USA, av gärningsmän som uttryckt stöd för Palestina när brotten begåtts, ska betraktas. Ropen efter global intifada, som alltså också skanderas i demonstrationstågen som belamrat Stockholms innerstad flera gånger per vecka i 1,5 års tid, skördar numera oskyldiga människoliv. Ändå tillåts de fortgå.
Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: samhällsutvecklingen sedan den 7 oktober är inte ett judiskt problem, även om det främst är judar som drabbats. Antisemitismen är vårt gemensamma problem, liksom den mentala segregationen som ledde till att människor den 7 oktober på svenska gator ohämmat firade blodbadet i Israel, precis som “ockupationerna” av offentliga platser, trångsyntheten på universiteten och nu den senaste tidens attacker mot människor som drabbas i sin yrkesutövning.
Förstår människor allvaret? Förstår man skillnaden mellan en stillsam protest, värd lika mycket som meningsmotståndarens, och det hotfulla dominansbeteende som syftar till att framtvinga kapitulation och underkastelse? Det är inte yttrandefrihet att hota politiker, journalister och akademiker, helt oavsett om man anser att man står på det godas sida, helt oavsett hur mycket man avskyr den andres åsikter eller person.
Yttrandefriheten är en rättighet som om den inte tillerkänns den andre, aldrig kan garanteras en själv. Utan yttrandefrihet blir allt annat bara dekorationer i en diktatur, för att citera Per Ahlmark. Man kan inte behålla demokratin samtidigt som man förgör den, man är inte god om man inte gör gott.
Förstår människor allvaret?