Demokratins fiender utnyttjar vår konflikträdsla

Där inga gränser sätts, finns inga konsekvenser. Och utan konsekvenser förlorar vi både friheten och tryggheten – först för några, sedan för alla.

New York. Photo by Jack Cohen on Unsplash

Vad är det för värld man satt barn till? Jag kan inte bli kvitt känslan av att vi lever vid ett vägskäl. Att hoten, såväl utifrån som inifrån, är av sådant slag att världen som vi hittills känt den håller på att gå förlorad.

Bara den här veckan, när vi minns offren för 11/9-attacken för 24 år sedan och mordet på dåvarande utrikesminister Anna Lindh (S) för 22 år sedan, har ett statsråd förföljts av judehatande ligister på sin väg hem från riksdagen. De skränande personerna, som förolämpade och ofredade Carl-Oskar Bohlin (M), agerade med uppenbart uppsåt att ingjuta rädsla i honom och eventuella förbipasserande. Det är en slags terror som aktivisterna ägnar sig åt, som begränsar allt fler människors fysiska och mentala rörelsefrihet, som måste resultera i kännbara konsekvenser för de som satt det i system.

Det handlar exempelvis om att lagen som ska skydda från antisemitiska hatbrott måste ses över, att den som agerar våldsamt eller uttrycker hat, hot eller stöd till terrorism - och därmed inte uppvisar god vandel - ska få avslag på sin medborgarskapsansökan, liksom att den med dubbelt medborgarskap ska bli föremål för en utredning om huruvida det svenska medborgarskapet ska dras tillbaka.

Vidare bör den som inte är svensk medborgare och som arrangerar aktiviteter – online eller demonstrationer på gatan – som inkluderar uppmaningar till våld, hot mot folkvalda, journalister eller akademiker, eller stöd till terrorism i någon form, utvisas från Sverige.

Frågan om att skärpa straffvärdet för hot, trakasserier och ofredande av förtroendevalda – liksom störande av allmän ordning – bör också utredas, samtidigt som det måste vara möjligt att svartlista demonstrations­organisatörer som tidigare anordnat demonstrationer som urartat. Den som anordnar en demonstration som är våldsam eller uttrycker hat, hot eller stöd till terrorism bör inte kunna få nytt demonstrationstillstånd.

*

Natten till onsdagen lät Ryssland 21 drönare flyga över Polen. Endast fyra av dessa kunde skjutas ned, vilket betyder att 80 procent “fick” passera utan konsekvenser. President Trump försökte intala (sig själv?) världen att det sannolikt handlade om en “olyckshändelse”. Under lördagen kränktes Natos luftrum åter, denna gången inne i Rumäniens luftrum, av ryska drönare som uppehöll sig i territoriet under 50 minuter.

På X skrev Ukrainas president Zelensky att:

“Det är en uppenbar utvidgning av kriget från Rysslands sida - och det är precis så de agerar. Små steg i början, och så småningom stora förluster.”

För mig är det uppenbart att Europas och Natos strategi, som bygger på fördömanden, sanktioner och diplomati, nått vägs ände. Det språk Ryssland förstår, liksom Iran och andra diktaturer som drivs av samma agenda, är maktens. Vår strategi uppfattas som ett uttryck för svaghet och driven av rädsla, vilket leder till att positionerna ständigt förflyttas och att den eskalering som vi försöker undvika snarare sporrar Putin till ytterligare eskalering från sin front. Paradoxalt nog ger vi därigenom våra fiender incitament att fortsätta hota oss genom att vi med vår passivitet indirekt belönar deras maktdemonstrationer.

Det är vidare uppenbart att Europas nuvarande strategi, som balanserar mellan att å ena sidan påtala att vi befinner oss i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget (samtidigt som vi fortfarande inte skickar den mängd ammunition ukrainarna behöver, de långsdistansvapen de efterfrågar, eller stänger luftrummet över landet) - och å andra sidan, inte riktigt uttala hur allvarligt hotet från Ryssland är (i hopp om att man därigenom undviker vidta de åtgärder man borde) leder till att människor vaggas in i falsk trygghet.

En trygghet som kan bli mycket dyrköpt den dagen kriget flyttar vidare in i Europa och människor inser hur oförberedda och dåligt rustade de är inför de stora uppoffringar som det då kommer att bli fråga om.

*

Under onsdagen mördades också den vältalige, och påtagligt artige, konservativa debattören Charlie Kirk under ett möte med studenter på ett universitet i USA. En ung man som använde sin demokratiska rätt att tala och tycka, som i sin vardag levde enligt yttrandefrihetens främsta devis; möt meningsmotståndaren i dialog och öppenhet, där samtal pågår finns inget utrymme för våld.

Det världen bevittnat är ett brutalt mord på en oskyldig medborgare. Punkt. Men det som gör det än värre, förutom de helt bisarra glädjeyttringarna som kan beskådas i sociala medier, är att det är ett mord på en småbarnspappa. Någon som på morgonen sade ”vi ses ikväll” till sina små barn och som därefter berövades möjligheten att hålla sitt löfte. Han, precis som alla vi andra som gör vår röst hörd i offentligheten, är mammor och pappor som läser sagor, steker korv och tjatar om att ”nu är det slut med paddan” - trots mobbens avhumaniserande försök.

Ty hoten, hatet och våldet som drabbade Kirks familj påverkar långt fler än den som betalar det yttersta priset. Hoten, våldet och hatet äter sig in i den närmaste sfären. I den lilla världen som för de flesta är den största. Det är denna hänsynslöshet som gör den här sortens attacker så brutala - och så effektiva för de som har våldet som sitt modus operandi.

För vem ska våga göra det Kirk gjorde härnäst? Vem ska våga ta debatten, låta argumenten prövas mot varandra, när det är så mycket enklare, säkrare och därmed mer rationellt, att gömma sig, sluta sig och därmed aldrig behöva möta den andre?

Samtliga ovannämnda händelser som fyllt veckans nyhetsinslag hänger ihop. Vad värre är: de säger något mycket illavarslande om vår samtid. I samtliga fall handlar det nämligen om gränsöverskridande dominansbeteende, som när det inte möts av kännbara konsekvenser, tveklöst utgör ett existentiellt hot mot allas vår frihet.

För när grannen hotas står du näst på tur, när meningsmotståndarens yttrandefrihet inskränks förlorar också du. Det spelar således ingen roll om man delar Kirks åsikter på en enda punkt, blott det faktum att han fått betala det yttersta priset för att ha framfört dem i offentligheten, i en demokrati anno 2025, borde få alla att inse allvaret och känna skräck inför framtiden.

I Europavalrörelsen i fjol talade jag återkommande om gränser och frihet - i den ordningen. Är man inte medveten om var gränserna går, och är beredd att försvara dem, kommer man snart bli varse att man inte har någon frihet heller. Kortsiktigt kanske det känns skönt att slippa konfrontation och konflikt, men i längden blir konsekvenserna outhärdliga.

Det är i detta ljus som vi behöver se det ryssarna och Hamas-supportrarna gör, och som den intoleranta woke-vänstern länge gjort, vilket är att försöka påverka beslutsfattare och opinion medelst hot och rent våld. Likt trotsiga småbarn testar de var gränserna går. Möter de inget motstånd, eller på sin höjd något i stil med att beteendet är “oacceptabelt”, fortsätter de. Lite till, lite till, tills inget återstår.

Moderna politiker står bevisligen handfallna inför den här sortens beteende eftersom det i decennier predikats att vägen framåt går via de-eskalering, undvikande av konfrontation och ett slags lågaffektivt gensvar på uppenbara provokationer i hopp om att sådant per se ska garantera fred.

Och visst är det så att den som alltid backar därigenom undviker behovet av att slåss, men vad är det för slags överlevnad man ser framför sig när motpartens självaste rörelse i ens riktning innebär att man till slut helt erövrats och enbart kapitulation återstår? Är avsaknad av krig alltid detsamma som fred? Mitt svar är nej, tvärtom faktiskt.

Fördömandets och passivitetens era är förbi. Nu måste de lagom kraftfulla orden backas upp med konkreta handlingar. Några exempel:

Putin ser, och såg, att Nato inte agerade när han annekterade Krim 2014 - så varför inte fullfölja med en fullskalig invasion? Hamas ser, och såg, att världen inte agerade när de dagligen avfyrade raketer mot Israel, utförde självmordsdåd, kidnappade och byggde tunnlar för europeiska skattebetalares surt förvärvade pengar - så varför inte genomföra den värsta massakern på judar sedan Förintelsen?

Palestinaaktivisterna ser, och har i snart två års tid sett, att Polisen inte ingriper mot deras antisemitiska “demonstrationer”, att åklagarna inte väcker åtal om hets mot folkgrupp, ofredanden och förtal, att ingen döms i domstol. De är högst medvetna om att man kan hota och demonisera politiker på gatan, i Europaparlamentet och på nätet utan att någon utvisas, fråntas medborgarskapet eller svartlistas - så varför skulle de inte fortsätta?

Vänstern, i bred mening, ser och har i drygt ett decennium sett att samhällets kommandohöjer befolkas av deras egna. Att medier, universitet, ngo:s och allehanda publika eliter, tar avstamp i samma samhällsanalys som de. Att det är fruktsamt att försöka tysta meningsmotståndare - först genom att exkludera dem med hjälp av så kallade “trygga rum”, till att faktiskt mörda dem. Att det går alldeles utmärkt att förvanska sanningen så till den grad att själva sanningsbegreppet sätts ur spel. Att hävda att ord är våld varför våld mot de vars ord man ogillar ska betraktas som legitima motståndshandlingar.

Så varför skulle de inte finna det rimligt att faktiskt också döda de som de avhumaniserar, vars ord de menar är våld, när de i sin egna perversa självbild enkom försvarar sig sj'älva mot en rättmätig fiende?

Apropå detta var det väldigt talande hur olika reaktionerna på mitt och Daniel Suhonens TV-program i SVT blev. Från högerhåll var man positiv till försöket att initiera och fortsätta samtalet med meningsmotståndaren under civiliserade former.

Många av mina anhängare upplevde Suhonen som en relevant samtalspartner även om man i sak tog avstånd från hans synpunkter. Från vänsterhåll var det i princip enkom kritik; varför skulle jag legitimeras med hans närvaro (trots att programidén var min!), varför ens bemöta mina argument istället för att enkelt enbart avfärda mig som “ond borgare” som skulle marginaliseras?

Det är ett civilisationskrig som pågår och som pågått sedan Usama bin Ladins terrorister flög in i tvillingtornen på Manhattan den 11 september för 24 år sedan. Det krig mot barbariet som inleddes då är på intet vis avslutat. Tvärtom.

Frågorna som infinner sig är följande: vidtar våra samhällen åtgärder i paritet med de pågående hoten? Är Europas ledare tillräckligt uppriktiga med hur allvarliga dessa hot är så att människor får rätt förutsättningar att fatta adekvata beslut, att rusta sig också mentalt för en framtid som nu levande generationer i mångt och mycket inte kan föreställa sig? Reaktionerna på kriget i Gaza gör gällande att människor idag inte riktigt förstår vad krig innebär, vilket är ett problem i sig, som försvårar försvarsviljan mot terrorismen.

Andra frågor handlar om hur vi som samhällen ska överleva de oerhörda konflikter mellan olika grupper som nu resulterar i regelrätta avrättningar? Sannolikt är många av de som gläds åt att Kirk mördades också motståndare till Israels försvarskrig och sannolikt såg de med stor förtjusning på när New York drabbades av terrorn år 2001.

Faktum är att inte mycket förändrats sedan dåvarande president Georg W Bush formulerade sin famösa diktomi som inledde det globala kriget mot terrorismen: “Antingen är ni med oss, eller så är ni med terroristerna”. Valet är i mångt och mycket detsamma nu som då, trots de alltmer fantasirika försöken att framställa nu pågående konflikter som komplexa och svåra att ta ställning till utan att ta hänsyn till “kontexten”.

På så sätt har mycket förändrats ty då, för 24 år sedan, slöt världen upp på ett helt annat vis bakom USA i jämförelse med vad man gjort bakom Israel efter 7 oktober. Få världsledare skulle då ha kommit på tanken att beklaga avrättningen av bin Laden eller jakten på honom i Afghanistan eller Pakistan som man gjort när Israel agerat mot Libanon, Iran och nu senast Qatar.

Kanske beror det på att Västvärldens ledare av idag har ytterligare en dimension att förhålla sig till i form av en stor muslimsk minoritet som gladeligen importerar inte bara diametralt annorlunda uppfattningar som skapar nya värderingsstrider, utan också hemländernas konflikter, till vår del av världen. Det leder i sin tur till den polarisering vi kommer att bli än mer varse i nästa års val.

Det som växer fram i realtid är en explosiv rörelse som, trots sin brokighet och motstridighet, lyckas samla såväl progressiva wokeister, traditionella marxister och islamister av olika slag. De förenas i hatet mot USA, Israel, yttrandefrihet, kapitalism, sekularism och upplysningens ideal. Ja, helt enkelt mot allt det som gjort våra samhällen till de bästa i mänsklighetens historia.

Våra fiender, såväl de yttre som de inre, försöker nu provocera oss. Det vi utsätts för är ett kalkylerat test. Ett test av vår beslutsamhet, vår beredskap, vår gränsdragning. Och just nu håller vi på att misslyckas.

Det är just så demokratier dör – inte i explosioner - utan i långsamma suckar av uppgivenhet. Vilken värld vi lämnar över till våra barn är inte ristat i sten, men vi står utan tvekan inför ett vägval.