Dags att visa lite cojones, Sverige!

Svensk samförståndspolitik biter lika dåligt på Erdogan som på gangsters i förorten. Hårdare straffrättsliga tag är en viktig komponent i kampen mot gängen men det krävs också en attitydförändring.

Du som väljer att betala din prenumeration med kort behöver mata in kortnumret två gånger innan autentiseringen, för att betalningen ska gå igenom, även om du får ett mail om att du blivit prenumerant. Önskar du bli bli betalande prenumerant, men inte betala med kort, går det bra att betala via Swish eller till mitt bankgiro. Märk insättningen med din emailadress. I dagsläget är det årsprenumeration (50 euro/580 kronor) och mecenatnivå på valfritt belopp därutöver som kan administreras. Swishnummer: 123 250 22 19 eller Bankgiro: 5964-8048. Tack för ditt engagemang som möjliggör min roll som fri opinionsbildare!

“Gängen behöver inte rekrytera - barnen står i kö”, lyder rubriken på en artikel i Aftonbladet. Det är en rubrik som omkullkastar decennier av felriktade insatser som utgått ifrån den missvisande premissen att kriminaliteten inte är ett val. I decennier har nämligen utgångspunkten varit att de som väljer kriminaliteten gör det i brist på alternativ, varför det inte kan vara tal om något val.

Om de unga våldsverkarna bara hade fått tillgång till “villa, Volvo, vovve”-drömmen - som för de flesta människor tar sin början i slitiga, lågbetalda jobb vid sidan av studier eller dygnet-runt verksamhet i egen regi - hade de omfamnat den med hull och hår, påstås det. Det är en idé som bygger på den verklighetsfrånvända föreställningen om att det typiskt svenska levnadssättet, som grundar sig i värderingar kring strävsamhet och skötsamhet, är alla människors innersta mål.

“Det handlar om samhörigheten, tillhörigheten och makten som följer med. Det handlar om pengarna och den ekonomiska vinningen, som dyra kläder och andra substitut, som i barnens värld symboliserar framgång.”

Orden är Anen Makbouls, som arbetat med brottsförebyggande arbete inom Haninge kommun i nästan 20 år. Enligt honom har många av de som senare dras in i kriminalitet fått upp ögonen för gängen redan i förskoleåldern. Den kriminalitet som tidigare inleddes i 14-15 års åldern, påbörjas idag när barnen är så unga som 9 år. Men det är inte enbart åldern som sjunkit, antalet villiga “barnsoldater” har också blivit fler. För denna grupp är marknadsföringen av den egna personen, som någon som är kapabel att bruka våld, viktig.

Frågan som samhället måste ställa sig är hur det alldagliga, rutinmässiga alternativa erbjudandet - som för de flesta inte innehåller varken makt, snabba pengar eller dyra kläder - ska kunna konkurrera med det alternativ som gängtillvaron erbjuder? Hur lustdrivna, spänningssökande individer med bristande impulskontroll, som vuxit upp med andra ideal kring manlighet, våld, skam och heder ska hitta sin plats i ett samhälle som predikar jämställdhet och som ser ner på män som tar till våld? Är det verkligen realistiskt att ett slitigt, relativt lågbetalt arbete på McDonalds eller inom hemtjänsten - som ställer krav på punktlighet, social kompetens och artighet - ska framstå som mer attraktivt, än möjligheten att tillskansa sig makt och status, även när det är med livet som insats?

Jag tror att betydligt längre straff, i kombination med preventiv avlyssning, visitationszoner, jourdomstolar, sänkt straffmyndighetsålder, slopad sekretess mellan myndigheter, en vassare socialtjänst, borttagen mängd- och ungdomsrabatt, ungdomsfängelser, fler övervakningskameror och närvarande poliser, anonyma vittnen, utvisning, indragna medborgarskap, vräkning - ja, allt som gör det mindre attraktivt och samtidigt mer riskfyllt att vara kriminell - är viktiga åtgärder. Men det kommer inte automatiskt att räcka för att stoppa nyrekryteringen, eller för att avskräcka från fortsatt kriminalitet efter avtjänat straff.

Det som på riktigt kan vända utvecklingen, långsiktigt, är en attitydförändring. I denna process har majoritetssamhället en väsentlig roll att spela. För en inte obetydlig aspekt är den brottsförhärligande kultur som vuxit sig stark i symbios med kriminaliteten. Gangsterrapen som hyllats i finrummen för att vara en autentisk skildring av livet i “orten”, liksom den kontraproduktiva offermentalitet som majoritetssamhället bidragit till att befästa, vars utgångspunkt är att Sverige genomsyras av rasistiska och diskriminerande strukturer mot vilka inget biter.

Istället för att intala förortens unga att Sverige är ett fantastiskt land där ansträngning premieras, där den som lär sig svenska och som studerar flitigt har goda möjligheter att klassresa, har budskapet varit att de egna valen saknar betydelse, att den som växer upp i utanförskap också är livstidsdömd till en tillvaro i marginalen.

Samhället behöver med andra ord sluta odla den offerkultur som använts som ursäkt för antisocialt dominansbeteende. Den nidbild av den lyckade integrationen, liksom föraktet mot den som väljer det svenska - och som nedsättande benämns som “husneger” eller “Onkel Tom” - är en del av problemet. Istället för att ställa samma krav på alla, att inte se mellan fingrarna när barn förs ut ur landet, tvingas ingå kusinäktenskap, agas eller rentav mördas i hederns namn, har rädslan för konfrontation mellan olika värderingssystem tagit det sunda förnuftet som gisslan. För det betalar vi ett högt pris nu.

De parallella samhällen som är roten till de dagliga skjutningarna handlar inte primärt om geografi eller socioekonomi, utan om kultur och synen på individen, staten, klanen, kvinnan, heder, barnuppfostran, identitet, identifikation och ytterst om viljan att vara en del av Sverige också mentalt. Det handlar om en överslätande attityd från samhällets sida gentemot så kallade småbrott, trots att erfarenheten talar för att ringa brott, som snatteri, ofta fungerar som inkörsport till grövre brottslighet.

De dagliga skjutningarna och sprängningarna behöver därför adresseras utifrån den samhällspåverkande effekt som de har - inte utifrån ideologiska käpphästar om fler fritidsgårdar eller dialogpoliser. Dessa åtgärder har återkommande prövats, i decennier, och det uteblivna resultatet går inte längre att blunda för. Tvärtom är det inte osannolikt att just förekomsten av dessa tandlösa åtgärder snarare förstärkt grogrunden för de samhällsproblem vi idag ser då vår “mjukhet” signalerat bristande handlingskraft och potens.

Vi måste med andra ord inse att vi talar olika språk, vilket också Nato-förhandlingarna med Turkiet illustrerar liksom alla de upploppsliknande konfrontationer mellan polis och folksamlingar där Polisen valt att ligga lågt för att inte “eskalera situationen”. Det går inte att omvända eller förhandla med människor som uppfostrats med våld och för vilka respekten för patriarkatet och dess auktoriteter är sammanflätat med rädsla.

Det går inte att få till en fruktsam diskussion om den ena parten ser det som en potentiell maktdemonstration och den andra som ett försök att nå samförstånd. Den samförståndsinriktade (svensken) som hoppas kunna kyla ner konflikten kommer i samtliga dessa fall endast att upplevas som feg och kuvad vilket enbart resulterar i att den konfliktsökande tappar respekten och förskjuter gränserna ytterligare.

Det är här vi befinner oss, vid samförståndets och fikapausens ändstation. Den taktik som prövats hittills är verkningslös i mötet med ett motstånd som vilar på helt andra principer och ideal. Det eskalerande våldet är inte bara våld i enlighet med en vedergällningslogik - det är i allra högsta grad en demonstration av makt över ett geografiskt territorium, över en grupp människor, över vilka normer, seder och värderingar som ska dominera i den parallella verklighet som tillåtits uppstå.

I ett sådant förhållande finns bara en vinnare. En vinnare som för sin status är beroende av att det också finns en förlorare. En som är svag, undergiven och enkel att kontrollera. Den svenska staten framstår alltmer som den svaga parten, den som kan skrämmas till lydnad med hot och våld. Det är en rollbesättning som vi inte ska acceptera. Gängen, liksom Erdogan och andra oförsonliga ledare runt om i världen som uttrycker kritik mot svensk demokrati, behöver en gång för alla förstå att Sverige inte kan skrämmas till lydnad. Kanelbullestrategin har uppenbarligen nått vägs ände, det är dags att visa att gränsen är nådd.

Du som väljer att betala din prenumeration med kort behöver mata in kortnumret två gånger innan autentiseringen, för att betalningen ska gå igenom, även om du får ett mail om att du blivit prenumerant. Önskar du bli bli betalande prenumerant, men inte betala med kort, går det bra att betala via Swish eller till mitt bankgiro. Märk insättningen med din emailadress. I dagsläget är det årsprenumeration (50 euro/580 kronor) och mecenatnivå på valfritt belopp därutöver som kan administreras. Swishnummer: 123 250 22 19 eller Bankgiro: 5964-8048. Tack för ditt engagemang som möjliggör mitt skrivande!