Eskalering kan leda till fred

Det blir allt vanligare att oron för eskalering av pågående militära konflikter skymmer sikten för frågan om vad status quo långsiktigt leder till. Ur ett fredsperspektiv är det inte alltid bättre.

Våldsspiral och eskalering - men vad är alternativet när ena parten vill ha underkastelse? Photo by Reid Zura on Unsplash

“Eskalering” måste vara veckans ord. En synonym till upptrappning. Vad som betraktas som en eskalering - och huruvida den anses legitim - tycks bero på högst subjektiva faktorer. Några aktuella exempel:

Ukraina skulle för att vinna det krig som politiker av nästan alla kulörer beskriver som existentiellt behöva ges allt militärt stöd de efterfrågar. Men det är inte bara en fråga om antal och sort utan också om att de vapen som väst bidragit med i flera fall behäftats med restriktioner som i praktiken tvingat ukrainarna att kriga med ena armen bakbunden.

Den här sortens villkor skapar ett vakuum där Ukraina å ena sidan visserligen inte förlorar kampen, å andra sidan inte heller vinner den. Det evinnerliga krigets status quo permanentas utan någon fred i sikte.

Skälet till detta är just rädsla för eskalering utifrån logiken att om väst tillhandahåller långdistansvapen, med kapacitet att slå långt in på ryskt territorium, så kommer det att uppfattas som en provokation av Ryssland. Putin sade nyligen i rysk statstelevision att ”Om de tar det beslutet betyder det inget mindre än att Natoländerna, USA och de europeiska länderna involverar sig direkt i kriget i Ukraina. Det skulle innebära att de deltar direkt, och det skulle givetvis ändra kärnan i konflikten avsevärt”, vilket på ren svenska innebär att Ryssland då befinner sig i direkt krig med Nato.

Frågan är bara hur Ukraina ska kunna vinna kriget utan vapen som förändrar maktdynamiken mellan parterna så att positionerna, vid en eventuell framtida fredsuppgörelse, är till Ukrainas fördel? Och om vi inte är beredda att ta risken som en sådan eskalering potentiellt innebär, för att rädda Ukraina och i förlängningen också oss själva, vad är då våra ord om att vi backar Ukraina “så länge som situationen kräver” värda?

I veckan röstade Europaparlamentet igenom en (icke-bindande) resolution som uppmanar alla medlemsländer att “omedelbart lyfta restriktioner för användning av vapensystem från väst”. Det var emellertid beklämmande att bevittna hur extremvänstern och extremhögern enades i sin oförståelse för det allvarliga säkerhetspolitiska läget och behovet av att Ukraina faktiskt vinner kriget och lär Ryssland en läxa.

Men det är inte bara i relation till Ukraina som rädslan för eskalering håller oss tillbaka. Det gäller i allra högsta grad också ifråga om Israel. Å ena sidan råder relativt stor enighet, i vart fall i de mer civiliserade kretsarna, kring Israels rätt att försvara sig (även om det också här alltför ofta tycks vara en teoretisk förståelse). Å andra sidan har det senaste årets krig mellan Hamas och Israel klarlagt att alltför många uppfattar varje sådan försvarshandling som en eskalering som Israel egentligen borde avhålla sig ifrån. Frågan hur man försvarar sig, utan att “eskalera”, tycks få vilja besvara.

Detta vittnar om en skev verklighetsuppfattning, för inte är det väl den som har angripits, det vill säga Ukraina och Israel, som ska åläggas ansvaret att inte eskalera - genom att förhålla sig passiva inför de brott man utsatts för? Med en sådan logik innebär själva rätten att besvara ett angrepp att en eskalering per se sker. Vad sänder det för signaler till länder som Ryssland, Nordkorea, Kina och Iran om de suveräna stater som angrips av skurkstater i praktiken inte anses ha rätt att försvara sig och därtill rätt att försöka slå undan benen för förövarens fortsatta fientlighet?

Efter de senaste dagarnas oerhört skickliga och precisa attacker mot Hizbollahmilisens bundsförvanter har reaktionerna inom den svenska vänstern följt samma tröttsamma manus som vi vant oss vid sedan den 7 oktober. Självgoda, självutnämnda, selektiva “humanister” som Göran Greider och Annie Croona har talat om “ren ondska” och “statsterrorism” när de beskrivit vad som antas vara Israels försök att eliminera terrororganisationen Hizbollahs mänskliga struktur.

Samma Hizbollah som avfyrat dagliga raketregn mot Israel sedan den 8 oktober i fjol och som agerar på uppdrag av Iran som också förser dem (liksom Hamas och Houthirebellerna) med såväl vapen som underrättelser. Varför är det på terroristernas sida som vänstern ständigt hamnar - till nackdel för såväl de enskilda människorna som lever i dessa totalitära terrorväldens våld, liksom för regionen som helhet?

Explosiva våldsspiraler ska givetvis så långt som möjligt undvikas. Men ibland måste man sätta hårt mot hårt för att få ett slut på ett krig eller en konflikt. Den naiva föreställningen om att fred är ett naturtillstånd som uppstår och bevaras av sig självt är inte bara barnslig utan direkt farlig. Det gäller inte minst när man har att göra med en motpart som tolkar förhandling och diplomati som ett uttryck för västlig svaghet, och som enbart begriper dominans och maktkapital.

Den som vill ha fred behöver alltid se om sitt hus och vara förberedd på krig. För när fienden väl kommer, vilket den mänskliga erfarenheten visar att den förr eller senare alltid gör, vill man då kunna försvara sig eller bara ha att kapitulera?

Kortsiktigt kan en upptrappning av en militär konflikt bli kostsam, men priset blir oftast än högre ju mer utdraget ett förlopp blir. Här tjänar andra världskriget som varnande exempel; hur hade historien utvecklats om amerikanerna inte hade väntat till 1941, efter japanernas attack mot Pearl Harbour, utan gått in i kriget tidigare? Hur många människoliv hade kunnat besparas och förstörelse kunnat undvikas?

Man skulle tvärtom kunna hävda att Israel, liksom Ukraina, alltför länge försökt agera alltför återhållsamt i relation till fiendens uttalade ambition; Rysslands annektering av Krim ägde som bekant rum redan våren år 2014 och Israel har under många år utsatts för återkommande raketattacker och självmordsdåd utan att man valde att agera resolut mot fienden.

Under dessa år av icke-handling kunde istället såväl Ryssland som Hamas/Hizbollah bygga upp den krigskapacitet som sedan gavs fritt utlopp i Ukraina februari år 2022 och i Israel den 7 oktober 2023. I bägge fall pågår nu ett utnötningskrig som enbart kan vinnas av att den ena parten “segrar” över den andra, eller att den ena kapitulerar.

Förmågan att eskalera kan, paradoxalt nog kan tyckas, faktiskt ha en avkylande och avskräckande effekt. Genom de senaste dagarnas attacker mot personsökare och walkie talkies signalerar nu Israel att ingen med kopplingar till Hizbollah går säker, att ingen kan förutse deras nästa steg, precis som man tidigare signalerat när man bland annat lyckades döda Hamas-toppen Ismail Haniyeh i Iran för en tid sedan.

Världens länder agerar utifrån sin egen logik. Photo by Bernd 📷 Dittrich on Unsplash

Det handlar nämligen om att förstå att olika signaler uppfattas olika i olika delar av världen och av olika slags politiska ledare eller organisationer. Om man hela tiden utgår från sin egen logik, vilket väst bland annat gjorde i förhållande till Ryssland efter murens fall, kommer man också att vara oförberedd på de drag som, utifrån det egna perspektivet, framstår som osannolika.

Att Hamas, samtidigt som man förhandlade om vapenvila valde att skjuta ihjäl sex oskyldiga människor som man hållit som gisslan under vedervärdiga förhållanden i drygt tio månader bekräftar just detta förhållande; diplomati och förhandling bygger på att motparten går att lita på, att den på något plan delar samma ambition även om vägen dit kan skilja sig åt.

Med en motpart som Hamas/Hizbollah, som fjärrstyrs av Iran, eller Putin finns inget att förhandla om eftersom de inte respekterar de spelregler som gäller i och för demokratier. Dessa krafter tror inte på den världsordning som gällt sedan andra världskriget, de strävar efter tyranni och diktatur, instabilitet och förtryck.

Det enda språk de förstår vill vi så långt som möjligt inte uttala - vilket visserligen hedrar oss - samtidigt som det försvagar oss och gör oss till potentiella offer. Ty vad har vi som hyllar livet och friheten att sätta emot mot den som gärna offrar sina egna, som utan några dubier sänder dem till en säker död, som drömmer om en värld långt bortom den vi värnar?