Är du beredd att acceptera Vänsterpartiets samtid - i utbyte mot att slippa Sverigedemokraternas rötter?
Vänsterpartiet vill in i regeringen. Då räcker det inte längre att avfärda partiets ideologiska arv, antisemitism och återkommande terrorromantik som olyckliga undantag.
Inget parti mobbas så mycket av både medier och övriga politiska partier som Vänsterpartiet, anser Göran Greider och konkluderar att det är “ett argument för att rösta på V”. Det är ett häpnadsväckande uttalande då den påstådda mobbningen som avses snarare handlar om en rättmätig granskning och kritik av Vänsterpartiets terrorromantik och antisemitism. En granskning som därtill borde ha gjorts långt tidigare och betydligt hårdare än vad som sker i dag.
Vänsterpartiet är ett farligt parti. Det är ett parti vars identitet vilar på kommunismens totalitära idéer, som öppet gullat med flera av 1900-talets auktoritära regimer, som medvetet misstar terror för frihetskamp, som är opålitliga i säkerhetsfrågor och som inte förstår sambandet mellan välstånd och företagande. Det finns således många anledningar till varför, inte ens, Socialdemokraterna någonsin släppt in dem i regeringen - även om man mer än gärna räknat in deras mandat i det egna regeringsunderlaget.
Samtidigt är det på sin plats att påminna om att en röst på Socialdemokraterna också är en röst på Vänsterpartiet eftersom partiet den här gången, på goda grunder, meddelat att det inte kommer att nöja sig med att agera dörrmatta åt Andersson utan motprestation.
Vänsterpartiet har alltför ofta betraktas som en radikalare variant av Socialdemokraterna: samma välfärdsstat, samma trygghet, samma välmenande ambitioner – fast med något högre skatter och mer långtgående krav på “de rika”. Partiet betraktar fortfarande kapitalismen som det grundläggande hindret för det samhälle man vill bygga. Företagande och ägande blir därmed inte i första hand förutsättningar för det välstånd som finansierar välfärden, utan maktstrukturer som bör underordnas politiska mål.
Men ett land kan inte beskatta sig till välstånd. Det kan inte heller fördela sig till rikedom. Någon måste först producera det som sedan ska fördelas. Företag måste startas, kapital investeras, människor anställas och risker tas. Den som betraktar dessa mekanismer som ett problem riskerar förr eller senare att upptäcka att skattebasen inte är en outsinlig naturresurs.
Men den allvarligaste invändningen mot Vänsterpartiet handlar inte om skatterna eller ens om historiska positioner. Den handlar om omdömet - här och nu.
Sedan den 7 oktober år 2023 är det ställt bortom allt rimligt tvivel att Vänsterpartiet lierat sig med judehatande islamister och att terrorromantiken utgör en osviklig del av partiets essens. De många skandalerna, som samtliga uppmärksammats externt och inte en enda gång av någon inifrån partiet, förekommer med sådan frekvens och kontinuitet att de inte längre kan viftas bort som enskilda “misstag” som försvinner bara de utpekade individerna (motvilligt) plockas bort; ty snart är snarare frågan vilka som inte håller sig med antisemitiska föreställningar i partiet.
Frågan är också vari “misstagen” består, när det gäller den senaste (avslöjade) skandalen, enligt partiet; terroristerna som riksdagsledamöterna skickade “beundrarbrev” till har ju gjort sig skyldiga till bestialiteter av samma slag som Hamas - vilket var startskottet för det försvarskrig som Vänsterpartiet fördömer.
Så är det rätt eller fel med terror mot civila? När får en stat skydda sina civila mot terror? Får man skydda sig om det renderar civila dödsoffer på fiendesidan, vilket det oundvikligen bli när fienden gömmer sig bland civila? Det vill säga upphör rätten att skydda sig mot terrorister om terroristerna är så cyniska att de använder den egna befolkningen som civila sköldar? Så många frågor som Vänsterpartiet, av outgrundliga anledningar, aldrig avkrävts svar på.
I Bryssel har jag betraktat hur Vänsterpartiets Europaparlamentariker i alla sammanhang kopplar allehanda frågor utan koppling till Israel - till just Israel. Det är inte heller någon tillfällighet; i EU-valet för två år sedan renderade Israelhatet två mandat i parlamentet och ett uppsving i opinionen som partiet mer än gärna cementerar. Det är därför partiet återkommande utmålat Israels försvarskrig mot Hamas som ett “folkmord” och därigenom motiverat de återkommande skandalerna med det stora engagemanget för palestinierna. Utan det påstådda folkmordet hade det nämligen varit svårare att komma undan med blodslögnerna och antisemitismen.
Problemet för Vänsterpartiet är att inget folkmord förelegat. Ingen rättslig instans har prövat frågan - sådant tar nämligen många år och förutsätter mycket gedigen bevisprövning inte minst av den helt centrala frågan om uppsåt - och därför har ingen sådan instans fastslagit att det Vänsterpartiet påstår föreligger.
Men sådana teknikaliteter som juridik tycks inte bekymra de islamistanstrukna kamraterna som uppvisar noll förståelse för lagar trots sin lagstiftande funktion i kammaren. Och frågan är varför de skulle? Den demografiska förändringen av väljarkåren kommer generera många lojala väljare som varken bryr sig om vindsnurror eller skattesatser - men som gärna röstar på partier som lovar höga bidrag och som uttrycker förakt mot judar och Västvärlden.
Den som röstar på Vänsterpartiet i årets val lägger inte enbart sin röst på en politik för högre bidrag till de som inte arbetar eller en större, mer ineffektiv och kostsam offentlig sektor. Den röstar också för att ge ett parti vars företrädare sprider konspirationsteorier om judar - vilket är orsaken till att många judar känner sig otrygga i Sverige och överväger att lämna Sverige i händelse av en rödgrön valseger - större möjlighet att påverka en kommande svensk regering och dess utrikes- och säkerhetspolitik.
Det är därför valet den 13 september inte bara handlar om skattenivåer, vårdköer eller elpriser. Det handlar främst om vilket sorts politiskt omdöme Sverige ska ha när omvärlden blivit farligare och hotet inifrån växer.
Vänsterpartiet är ett farligt parti. Det är farligt för att det fortfarande underskattar marknadsekonomins betydelse för välstånd, relativiserar säkerhetspolitiska realiteter och inte förmår hålla en hög moralisk och intellektuell tröskel mot antisemitism och terrorromantik. Det är mer än tillräckliga skäl för att inte rösta på det. Det handlar inte om enstaka “misstag”, det som framkommit utgör ett gediget mönster.
För den som ändå överväger att rösta på Socialdemokraterna, av rädsla för en borgerlig regering där också Sverigedemokraterna ingår – som man förvisso kan ogilla med hänvisning till just rötter – återstår därför en fråga som borde vara omöjlig att ducka:
Är du beredd att acceptera Vänsterpartiets samtid i utbyte mot att slippa Sverigedemokraternas rötter?
För det är den obekväma sanningen om årets val: man kan inte förfasa sig över extremismens historia och samtidigt blunda för extremismens samtid. Frågan är nämligen inte längre bara var Vänsterpartiet kommer ifrån, utan vad partiet har blivit, vems intressen partiet går och hur makten som följer av att sitta i regering kommer att användas för att gynna islamistiska krafter som motarbetar svensk demokrati och samhällsgemenskap.