Antisionism – det gamla hatets nya språk
Det moderna antisemiter inte öppet vill säga om judar - det säger de om Israel istället. Och det som inte längre kan sägas om judar sägs om ”sionister”.
“Sionisthora”. “Sionistgris”. “Sionistfitta”. Kärt barn har många namn. Och även den som inte förstår innebörden av prefixet “sionist” anar av de mustiga suffixen att sionistetiketten, i nazistiska islamovänster- och högerextrema kretsar, inte är en komplimang utan en brännmärkning.
Så vad är en sionist?
Sionism är ett uttryck för okuvlig hemlängtan. Det är en idé, med långa rötter, som grott, ryckts upp och planterats om i myllan som lagts mellan generationer av judar i diasporan; om att en dag kunna återvända till Sion, det bibliska namnet för Jerusalem. Denna längtan har kunnat spåras ända till den babyloniska fångenskapen omkring 500 f.Kr.
L'Shana Haba'a Biyerushalayim - Nästa år i Jerusalem!
En sionist kan vara höger, vänster eller liberal. En sionist kan vara ortodox, sekulär eller icke-troende. Det gemensamma draget är omfamnandet av inte bara det judiska folkets längtan, utan också dess rätt att i likhet med andra folk, få leva i fred i sitt eget historiska hemland - i dagens självständiga Israel - som judar.
Den moderna politiska sionismen uppstod inte ur triumfalism, utan ur ruinerna av ett misslyckande. I ett Europa som gärna beskrev sig självt som upplyst och framstegsvänligt förblev judar främlingar. Antisemitismen var inte ett extremistiskt undantag, utan ett strukturellt inslag i samhällskroppen. När den judiske artillerikaptenen Alfred Dreyfus år 1894 oskyldigt dömdes för högförräderi inför jublande folkmassor, föll illusionen om att tolerans var historiens oundvikliga slutpunkt. För den ungersk-österrikiske journalisten Theodor Herzl blev Dreyfusaffären beviset: utan en stat skulle judar alltid vara utlämnade, leva på nåder.
Herzls slutsats var varken mystisk eller messiansk. Den var rationell; det judiska folket skulle fortsätta att utsättas för den tusenåriga antisemitismen så länge som det inte hade ett eget land som tryggade dess existens. Förintelsen av sex miljoner judar, fyra decennier senare, i den europeiska kulturens epicentrum - och staten Israels bildande år 1948 som en konsekvens av utplåningsförsöken - gav honom rätt. Staten Israels tillkomst var således inte historiens olycksfall, utan dess konsekvens.
I pamfletten Judestaten från år 1896 lade Herzl grunden för den politiska sionismen, som inte var ett religiöst projekt, utan ett högst rationellt svar på en politisk realitet. Utgångspunkten var att ett folk utan stat, i en tid då staten var den främsta garanten för rättigheter och säkerhet, var sårbart. Herzls sionism var därmed inte ett uttryck för överlägsenhet, utan snarare för den sårbarhet som följer av ett systematiskt förtryck. Detta ledde till Baselprogrammet och bildandet av Sionistiska organisationen vid första sionistkongressen år 1897.
I sin dagbok skrev Herzl, med nästan synsk precision:
”Dreyfusaffären rymmer mer än en vrång dom; den rymmer en önskan hos en stor majoritet i Frankrike att fördöma en jude och genom honom alla judar. ’Död åt judarna!’ vrålade folkmassan när de slet gradbeteckningarna från hans uniform. Och sedan dess har ’ned med judarna’ blivit ett stridsrop. Var? I Frankrike. I det republikanska, moderna, civiliserade Frankrike, hundra år efter deklarationen om de mänskliga rättigheterna…
Till den dagen hade de flesta av oss trott att lösningen på den judiska frågan var att vänta genom människans gradvisa framåtskridande tolerans. Men om ett annars framstegsvänligt och högt civiliserat folk kan råka i ett sådant tillstånd, vad skulle man då kunna vänta av andra folk?”
Hur kan ställningstagandet för den judiska statens existens, givet dessa historiska fakta, rendera så grova förolämpningar och generera ett sådant bottenlöst hat? Varför möter inga andra folks eller ursprungsbefolkningars längtan eller strävanden efter en egen stat samma reaktioner?
Av IHRA-definitionen av antisemitism, som Sverige ställt sig bakom, framgår följande exempel:
Förneka det judiska folket dess rätt till självbestämmande, till exempel genom att hävda att existensen av en israelisk stat är ett rasistiskt verk.
Ägna sig åt dubbelmoral genom att av avkräva Israel ett uppträdande som inte förväntas eller avkrävs något annat demokratiskt land.
Nyttja symboler och bilder som förknippas med traditionell antisemitism (till exempel blodsanklagelser eller påståenden om att Jesus dödades av judar) som representerande för Israel eller israeler.
Jämföra Israels nuvarande politik med nazisternas politik.
Anse att judarna är kollektivt ansvariga för staten Israels ageranden.
Man kan sammanfatta det som att det moderna antisemiter inte öppet vill säga om judar - det säger de om Israel istället. Och att det som inte längre kan sägas om judar sägs om ”sionister”.
I höstas tog jag del av professor Christer Mattssons presentation av studien Measuring Contemporary Antisemitism som baseras på intervjuer med 9000 personer i Sverige, Storbritannien och USA. Resultaten visar, svart på vitt, att den samtida antisemitismen kamoufleras, i en förstulet slug strategi syftande till att göra den rumsren, alltmer som “antisionism”.
Studien belägger att det som uppfattas som oacceptabla extrempositioner gällande påståenden om judar tvärtom upplevs som socialt acceptabla åsikter om “sionister”, som alltså ersätter “judar”. Detta indikerar att de flesta traditionella mätningar inte längre fångar verkligheten gällande det antisemitiska hatet; antisemitismen dog nämligen inte i Förintelsens utrotningsläger, den har muterat, på samma vis som den gjort under hela sin snart tvåtusenåriga historia, och likt fågeln Fenix återfötts ur askan i Auschwitz-Birkenau, men nu under namnet antisionism. Det är alltså denna högst medvetna, instrumentaliserade sammanblandningen av judar och staten Israel som utgör grundackordet i den moderna antisemitismen.
Det är i ljuset av detta som slagord som “Krossa sionismen” ska betraktas. Ingen råkar, av en slump, använda just ordet sionism när den framför hat och hot mot judar eller politiker. Det är tvärtom frågan om ett semantiskt skyddsnät. Givetvis finns en anledning till varför judehatarna inte öppet skanderar "krossa judarna” - trots att det är vad som avses.
Men genom att använda sionismen som täckmantel kan man hävda att man minsann inte ogillar judar i allmänhet - bara onda sionister - trots att majoriteten av världens judar ser Israels existens som en förutsättning för det judiska folkets kollektiva säkerhet. Därigenom lyckas man också skapa ett narrativ där judar kan delas upp mellan “goda” och “onda” utifrån det sionistiska perspektivet.
Det förhåller sig, som Göteborgs Postens politiska redaktör Adam Cwejman förtjänstfullt redogjort för, enligt följande:
“Den antisemitism som syns på svenska gator och torg härrör ut 1900-talets arabiska nationalism och det förakt mot judar som odlades i Sovjetunionen under efterkrigsåren. Israel förklarades, mer än något annat land, vara det yttersta exemplet på kolonial imperialism. När Sovjetunionen i Israel inte fick den villiga allierad man föreställt sig så förklarades sionismen vara särskilt ondskefull. Denna linje kolporterades även till unga arabiska statsbildningar som Irak, Egypten och Jordanien.
Samtidigt förstod man i Sovjetunionen att antisemitism inte längre var salongsfähig varför man konsekvent nyttjade begreppet ”sionister” när man i själva verket menade ”judar”. Med hjälp av denna semantiska fint motiverade man stängningen av judiska församlingar eller skådeprocesserna mot judiska författare och läkare. Annorlunda var det inte i de, med Sovjets allierade, arabstaterna. Dessa slängde under ett par decennier mellan 1948-1970 ut nästan samtliga kvarvarande judar, med motiveringen att det inte gick att lita på sionister.”
Därtill blir det allt tydligare att den eviga konflikten mellan israeler och palestinier skickligt utnyttjas av så kallat progressiva som en projektionsyta för allehanda wokeidéer om orättvisor sprungna ur kolonialism, apartheid och rasism. I deras ögon är israeler vita, priviligierade, överordnade förtryckare och palestinierna rasifierade, svaga offer utan agens, som “sparkar uppåt” mot sina förtryckare - därav den perversa synen på Hamas terror och våldtäkter som ett utslag av berättigat motstånd. Och därav den moraliskt förvridna idén om att judiskt självförsvar i sig är ett bevis på skuld.
Det verkligt avslöjande blir vänstergrupperingarnas förvrängda självbild som domineras av sådant som progressiva, humanistiska och antirasistiska positioner, samtidigt som de reproducerar exakt de mekanismer som de påstår sig vilja bekämpa: kollektiv skuldbeläggning, avhumanisering och moraliska särkrav. Skillnaden är endast språklig. Där gårdagens antisemit öppet talade om judar, talar dagens om sionister. Där gårdagens hat var rått och oförblommerat, är dagens polerat, akademiserat och ideologiskt legitimerat.
Det är ingen slump att judiskt självförsvar betraktas som provokation, medan judisk utsatthet ses som normalläge. Judar i minoritet, som offer som associeras med ett historiskt minne – som det är fritt fram att flockas kring och exploatera vid minneshögtider - betraktas aldrig som aktörer. Israel är aldrig en nation bland andra. När judar upphör att vara historiens slagträ och i stället insisterar på suveränitet, väcker det hat, som leder till hot, som leder till mord.
Här blottläggs antisionismens egentliga problem: den tolererar inte judisk normalitet. En judisk stat får inte göra det som andra stater gör – försvara sina gränser, föra krig – utan att samtidigt ifrågasättas i sin existens. Därför återkommer kraven på avveckling, demontering eller ”omformulering” av den judiska staten, som om judiskt självbestämmande vore ett tillfälligt misstag snarare än ett svar på årtusenden av förföljelse. Detta visar också på att staten som sådan saknat legitimitet bland många av de som annars pliktskyldigt talat sig varma för en tvåstatslösning.
Det är också därför som slagord, karikatyrer och invektiv riktade mot ”sionister” så snabbt tappar alla proportioner. Orden fungerar som moraliska frikort. När etiketten väl gått fäste upphör individen att vara människa och blir symbol, struktur, projektionsyta. Det är så ”sionistfitta” kan uttalas utan skam, och ”krossa sionismen” ropas utan eftertanke.
Den liberala demokratin utvärderas inte utifrån hur den behandlar majoriteten utan utifrån hur den behandlar minoriteten när den slutar be om ursäkt för sin existens. I detta test har stora delar av samtiden misslyckats. Sionismens egentliga brott är alltså inte den felaktigt påstådda “kolonialismen”, “rasismen” eller dess uttryck för “apartheid”. Dess brott är att den motsäger föreställningen om judar som eviga gäster, tacksamma för allmosor, existerandes på nåder.
Och det är just därför sionismen måste stigmatiseras. För om judar har rätt till en stat – på riktigt, utan asterisker – då faller hela den antisionistiska konstruktionen. Då återstår bara den obekväma sanningen: att det som i dag kallas ”kritik av sionism” alltför ofta är ett gammalt hat med ny vokabulär.
Och att historien, ännu en gång, upprepar sig.