"Antirasister" och rasister i (o)skön harmoni
När argumenten inte räcker till tar etiketter vid. Ord som ”husblatte”, "oreo" eller "rasförrädare" säger mindre om den som träffas – och desto mer om den som använder dem.
Det finns en särskild sorts makt som sällan erkänns, men som genomsyrar stora delar av det offentliga samtalet: rätten att definiera andra människor. Inte som individer, utan som funktioner. Som representanter, som funktionella verktyg.
När någon vägrar acceptera den rollen, då slår mekanismen till med full kraft: Den som avviker från den förväntade mallen – den invandrade som inte uttrycker ”rätt” indignation, inte intar ”rätt” position, lierar sig med ”rätt” personer – blir avfärdad, förlöjligad, avhumaniserad.
Det är här hyckleriet blottas.
För egen del kom anklagelserna om att vara “husblatte”, “rasförrädare”, “husneger” eller “Onkel Tom” som borde “deporteras hem igen till Rumänien” så snart min opinionsbildning blev framgångsrik i början av 10-talet. Sedan dess har försöken från vänster att reducera, diskreditera, tysta och hota varit många.
I valrörelsen år 2014 ifrågasatte den förment opartiska programledaren Alexandra Pascalidou, i ett valprogram i P1 i Sveriges Radio, om jag som ”väldigt vacker, väldigt välklädd, akademiker, jurist, som är vit, kristen, europé” kunde ha åsikter om rasism efter att jag hade problematiserat utgångspunkten för samtalet om den strukturella rasismen som påstods genomsyra Sverige.
Året efter var det dags igen, också i SR men nu i P3, då jag som nybliven chef för Göteborgs Postens ledarsida anklagades för att vara “husblatte” och jämfördes med Lasermannen. År 2017 porträtterades jag som blodtörstig, skrikande vampyr på Göteborgs Stadsteaters scen.
Numera är epiteten dränkta i den grövsta formen av antisemitism och anspelar på att endast den som är köpt - “sionisthora” hör till de “vänligare” deskriptionerna - skulle kunna ta ställning mot antisemitism och för den demokratiska staten Israels rätt att försvara sig mot fiender som önskar dess utrotning.
Det vänstern nu utsätter Simona Mohamsson (L) för, när de försöker beröva henne på hennes agens, är med andra ord inget nytt. Nalin Baksi (då Pekgül) anklagades redan år 1996 för att vara “husneger” av Jan Guillou eftersom hon hade haft det, enligt honom, det dåliga omdömet att adressera problemen med hedersförtryck i ett läge när alla andra blundade för terrorn som unga invandrade kvinnor från Mellanöstern levde under.
Nyamko Sabuni (L) fick senare sin beskärda del, liksom Hanif Bali (M) och journalisten Sakine Madon. Den gemensamma nämnare, med undantag för Baksi, är således att det rör sig om individer med invandrarbakgrund som kan definieras som höger, eller i vart fall inte vänster.
Nu är Guillou i farten igen: I en krönika nyligen skrev han, med anledning av den famösa kramen mellan Mohamsson (L) och Åkesson (SD), att:
”Jag trodde aldrig att jag skulle få se Jimmie Åkesson krama om ens en svensktalande arabisk kvinna. Än mindre kunde jag föreställa mej att en arabisk kvinna skulle krama Åkesson.”
En arabisk kvinna, minsann.
Också Annika Strandhäll (S) har uppvisat svårigheter när det kommer till att dölja sina uppriktiga känslor bakom den annars så högljudda, men ack så selektiva, kampen för kvinnors rättigheter. Hon skriver:
“Att titta sig själv i spegel ikväll med Mohamssons bakgrund borde vara utmanande.”
liksom att:
“man bör kunna tänka sig att Mohamssons ursprung präglat henne”.
De desperata försöken att i efterhand göra gällande att anspelningarna på bakgrund skulle ha handlat om kön och socioekonomi, och inte om etnicitet, är så banala att de inte förtjänar att kommenteras ytterligare.
Det som däremot förtjänar att belysas är följande: för vänstern är invandrade enkom representanter för gruppen invandrare, betingade att likt Pavlovs hundar, tycka och vara på ett visst sätt. Det om något är rasism och det om något avslöjar att det bakom poserandet och gapandet om SD:s historia bara finns ett cyniskt kalkylerande som syftar till att med alla medel behålla makten - inte omsorg om invandrade per se.
Det visar också att det bakom det fagra talet om integration bara finns luft. I retoriken talas det nämligen varmt om integration. I praktiken tycks den ha ett tydligt villkor: du är välkommen – så länge du förblir igenkännbar inom ramen för våra förväntningar. Vilket är själva antitesen till integration och rätten att få behandlas och bedömas utifrån samma måttstock som alla andra.
För om Mohamsson kan reduceras till en “arabisk kvinna” och jag till en vampyr så fort våra val, sprungna ur det faktum att vi är individer med förmåga att fatta våra egna beslut baserade på våra respektive synsätt, inte behagar vänsterns halvtidshumanister så innebär det också att vi i deras ögon aldrig kan betraktas som fullvärdiga svenskar. Det man anklagar SD för gör man sig själv således skyldig till enligt devisen om att som man känner sig själv känner man andra.
Därmed står det klart att när det kommer till oss “misshagliga” invandrade så är det fritt fram för rasister och “antirasister” att göra gemensam sak: att helt sonika dela upp oss utifrån samma utgångspunkt som den antirasistiska kampen säger sig vilja utplåna - och rasisterna i vart fall inte hymlar om.
Bägge delar upp människor efter hudfärg och etnicitet, inte åsikter och argument, oavsett hur länge man bott här eller hur man själv identifierar sig. Slutsatsen är att den som invandrat, men som vägrar inordna sig i myten om invandraren som offer, därmed kommer att utsättas för rasism från två håll.
Det vi ser är således inte en kamp mot rasism, utan en kamp om tolkningsföreträdet. En kamp där vissa människor tilldelas rätten att definiera vad andra “egentligen” är, tycker och borde vara. Och där varje avsteg från denna mall betraktas som ett förräderi – inte mot en idé, utan mot en identitet konstruerad av andra.
När en människa reduceras till sin bakgrund upphör hon att vara fri. Då spelar det ingen roll vilka argument hon för fram, vilka erfarenheter hon bär på, eller vilka slutsatser hon drar. Allt filtreras genom ett raster där ursprung väger tyngre än innehåll.
Identitetspolitiken är ett gift som i decennier tillåtits sprida sig i det post-moderna samhället. Under dess påverkan blir alla i gruppen utbytbara mot varandra, argument överflödiga när alla i gruppen förväntas tycka, tänka och agera utifrån en förutbestämd mattris, och drömmen om integration en omöjlig hägring.
I dess spår är kvotering en logisk konsekvens, klanröstning utifrån etniska ställningstaganden en självklarhet, och samhället splittrat utifrån skiljelinjer som aldrig kan korsas. Bli vid din läst, Mohamsson!
Ty i vänsterns universum är det fult att vara en framgångsrik invandrad som inte står med mössan i hand inför vänsterns gillande och allmosor. En invandrad som tar befäl över sitt eget liv och öde, som genom ansträngning och uthållighet lyfter sig själv och motbevisar tesen om det strukturellt rasistiska Sverige, utgör ett hot mot vänsterns raison d’etre; Utan offer försvinner behovet av vänsterns “välgörare” och därmed möjligheten att kontrollera de vars tacksamhet man avkräver.
Det är i ljuset av detta som attackerna på Mohamsson (L) ska betrakats. För att hon bryter sig loss, för att hon vägrar vara en symbol och istället insisterar på att vara ett subjekt. Varje sådan individ utgör ett levande motbevis mot den världsbild som kräver kollektiva berättelser för att hålla ihop.
En människa som tänker själv är svår att kontrollera. En människa som definierar sig själv är omöjlig att använda. Därför måste hon, och alla vi andra som hon, misstänkliggöras.
Den verkliga skiljelinjen i dagens Sverige går därför mellan dem som försvarar individens rätt att tänka fritt och själv definiera sin väg – och dem som kräver ideologisk lydnad förklädd till solidaritet.
För låt oss vara ärliga: den som påstår sig bekämpa rasism men samtidigt gör människors värde beroende av deras ursprung ägnar sig inte åt antirasism. Det är bara en mer sofistikerad form av samma tänkande.
I ett sådant klimat är det inte längre argument som avgör, utan tillhörighet. Inte vad du säger, utan vem du anses vara utifrån ett fördomsfullt, statiskt synsätt som du aldrig kan bli kvitt.
Ju mer framgångsrik en invandrad person med högervärderingar blir desto smutsigare kommer försöken att sänka henne att vara. Dessa försök är bara att ignorera, ty de säger inget om den som utsätts för försöken – och desto mer om den som använder dem i syfte att stigmatisera och tysta meningsmotståndaren.
Den som avviker från den förväntade mallen – den invandrade som inte uttrycker ”rätt” indignation, inte intar ”rätt” position, lierar sig med ”rätt” personer – blir avfärdad, förlöjligad, avhumaniserad.
Det är här hyckleriet blottas.
För egen del kom anklagelserna om att vara “husblatte”, “rasförrädare”, “husneger” eller “Onkel Tom” som borde “deporteras hem igen till Rumänien” så snart min opinionsbildning blev framgångsrik i början av 10-talet. Sedan dess har försöken från vänster att reducera, diskreditera, tysta och hota varit många.
I valrörelsen år 2014 ifrågasatte den förment opartiska programledaren Alexandra Pascalidou, i ett valprogram i P1 i Sveriges Radio, om jag som ”väldigt vacker, väldigt välklädd, akademiker, jurist, som är vit, kristen, europé” kunde ha åsikter om rasism efter att jag hade problematiserat utgångspunkten för samtalet om den strukturella rasismen som påstods genomsyra Sverige.
Året efter var det dags igen, också i SR men nu i P3, då jag som nybliven chef för Göteborgs Postens ledarsida anklagades för att vara “husblatte” och jämfördes med Lasermannen. År 2017 porträtterades jag som blodtörstig, skrikande vampyr på Göteborgs Stadsteaters scen.
Numera är epiteten dränkta i den grövsta formen av antisemitism och anspelar på att endast den som är köpt - “sionisthora” hör till de “vänligare” deskriptionerna - skulle kunna ta ställning mot antisemitism och för den demokratiska staten Israels rätt att försvara sig mot fiender som önskar dess utrotning.
Det vänstern nu utsätter Simona Mohamsson (L) för, när de försöker beröva henne på hennes agens, är med andra ord inget nytt. Nalin Baksi (då Pekgül) anklagades redan år 1996 för att vara “husneger” av Jan Guillou eftersom hon hade haft det, enligt honom, det dåliga omdömet att adressera problemen med hedersförtryck i ett läge när alla andra blundade för terrorn som unga invandrade kvinnor från Mellanöstern levde under.
Nyamko Sabuni (L) fick senare sin beskärda del, liksom Hanif Bali (M) och journalisten Sakine Madon. Den gemensamma nämnare, med undantag för Baksi, är således att det rör sig om individer med invandrarbakgrund som kan definieras som höger, eller i vart fall inte vänster.
Nu är Guillou i farten igen: I en krönika nyligen skrev han, med anledning av den famösa kramen mellan Mohamsson (L) och Åkesson (SD), att:
”Jag trodde aldrig att jag skulle få se Jimmie Åkesson krama om ens en svensktalande arabisk kvinna. Än mindre kunde jag föreställa mej att en arabisk kvinna skulle krama Åkesson.”
En arabisk kvinna, minsann.
Också Annika Strandhäll (S) har uppvisat svårigheter när det kommer till att dölja sina uppriktiga känslor bakom den annars så högljudda, men ack så selektiva, kampen för kvinnors rättigheter. Hon skriver:
“Att titta sig själv i spegel ikväll med Mohamssons bakgrund borde vara utmanande.”
liksom att:
“man bör kunna tänka sig att Mohamssons ursprung präglat henne”.
De desperata försöken att i efterhand göra gällande att anspelningarna på bakgrund skulle ha handlat om kön och socioekonomi, och inte om etnicitet, är så banala att de inte förtjänar att kommenteras ytterligare.
Det som däremot förtjänar att belysas är följande: för vänstern är invandrade enkom representanter för gruppen invandrare, betingade att likt Pavlovs hundar, tycka och vara på ett visst sätt. Det om något är rasism och det om något avslöjar att det bakom poserandet och gapandet om SD:s historia bara finns ett cyniskt kalkylerande som syftar till att med alla medel behålla makten - inte omsorg om invandrade per se.
Det visar också att det bakom det fagra talet om integration bara finns luft. I retoriken talas det nämligen varmt om integration. I praktiken tycks den ha ett tydligt villkor: du är välkommen – så länge du förblir igenkännbar inom ramen för våra förväntningar. Vilket är själva antitesen till integration och rätten att få behandlas och bedömas utifrån samma måttstock som alla andra.
För om Mohamsson kan reduceras till en “arabisk kvinna” och jag till en vampyr så fort våra val, sprungna ur det faktum att vi är individer med förmåga att fatta våra egna beslut baserade på våra respektive synsätt, inte behagar vänsterns halvtidshumanister så innebär det också att vi i deras ögon aldrig kan betraktas som fullvärdiga svenskar. Det man anklagar SD för gör man sig själv således skyldig till enligt devisen om att som man känner sig själv känner man andra.
Därmed står det klart att när det kommer till oss “misshagliga” invandrade så är det fritt fram för rasister och “antirasister” att göra gemensam sak: att helt sonika dela upp oss utifrån samma utgångspunkt som den antirasistiska kampen säger sig vilja utplåna - och rasisterna i vart fall inte hymlar om.
Bägge delar upp människor efter hudfärg och etnicitet, inte åsikter och argument, oavsett hur länge man bott här eller hur man själv identifierar sig. Slutsatsen är att den som invandrat, men som vägrar inordna sig i myten om invandraren som offer, därmed kommer att utsättas för rasism från två håll.
Det vi ser är således inte en kamp mot rasism, utan en kamp om tolkningsföreträdet. En kamp där vissa människor tilldelas rätten att definiera vad andra “egentligen” är, tycker och borde vara. Och där varje avsteg från denna mall betraktas som ett förräderi – inte mot en idé, utan mot en identitet konstruerad av andra.
När en människa reduceras till sin bakgrund upphör hon att vara fri. Då spelar det ingen roll vilka argument hon för fram, vilka erfarenheter hon bär på, eller vilka slutsatser hon drar. Allt filtreras genom ett raster där ursprung väger tyngre än innehåll.
Identitetspolitiken är ett gift som i decennier tillåtits sprida sig i det post-moderna samhället. Under dess påverkan blir alla i gruppen utbytbara mot varandra, argument överflödiga när alla i gruppen förväntas tycka, tänka och agera utifrån en förutbestämd mattris, och drömmen om integration en omöjlig hägring.
I dess spår är kvotering en logisk konsekvens, klanröstning utifrån etniska ställningstaganden en självklarhet, och samhället splittrat utifrån skiljelinjer som aldrig kan korsas. Bli vid din läst, Mohamsson!
Ty i vänsterns universum är det fult att vara en framgångsrik invandrad som inte står med mössan i hand inför vänsterns gillande och allmosor. En invandrad som tar befäl över sitt eget liv och öde, som genom ansträngning och uthållighet lyfter sig själv och motbevisar tesen om det strukturellt rasistiska Sverige, utgör ett hot mot vänsterns raison d’etre; Utan offer försvinner behovet av vänsterns “välgörare” och därmed möjligheten att kontrollera de vars tacksamhet man avkräver.
Det är i ljuset av detta som attackerna på Mohamsson (L) ska betrakats. För att hon bryter sig loss, för att hon vägrar vara en symbol och istället insisterar på att vara ett subjekt. Varje sådan individ utgör ett levande motbevis mot den världsbild som kräver kollektiva berättelser för att hålla ihop.
En människa som tänker själv är svår att kontrollera. En människa som definierar sig själv är omöjlig att använda. Därför måste hon, och alla vi andra som hon, misstänkliggöras.
Den verkliga skiljelinjen i dagens Sverige går därför mellan dem som försvarar individens rätt att tänka fritt och själv definiera sin väg – och dem som kräver ideologisk lydnad förklädd till solidaritet.
För låt oss vara ärliga: den som påstår sig bekämpa rasism men samtidigt gör människors värde beroende av deras ursprung ägnar sig inte åt antirasism. Det är bara en mer sofistikerad form av samma tänkande.
I ett sådant klimat är det inte längre argument som avgör, utan tillhörighet. Inte vad du säger, utan vem du anses vara utifrån ett fördomsfullt, statiskt synsätt som du aldrig kan bli kvitt.
Ju mer framgångsrik en invandrad person med högervärderingar blir desto smutsigare kommer försöken att sänka henne att vara. Dessa försök är bara att ignorera, ty de säger inget om den som utsätts för försöken – och desto mer om den som använder dem i syfte att stigmatisera och tysta meningsmotståndaren.