Antirasismen som göder rasismen
I ivern att inte tala klarspråk kring invandringsrelaterade problem, i tron om att konflikterna mellan olika grupper annars ökar, utvecklas samhället i en riktning som göder rasistiska uppfattningar.
Jag förstår varför nativiteten i Sverige sjunker, i takt med att den påstådda naiviteten uppdagas; för vem vid sinna sinnens fulla bruk vill sätta barn till världen när rubriker som nedanstående fyller nyhetsflödet en vanlig vecka i april?
Ett axplock: “Här bor 14 män i Göteborg - men det finns ingen bostad”, “Rektorer: “Väldigt politiserat” att prata om antisemitism i skolorna efter 7 oktober”, “Organiserad brottslighet plundrar assistansersättningen”, “Gängkriminella utnyttjar skolvalet”, “Rättsväsendet bryr sig inte om judehatet”.
Samtliga ovannämnda nyheter skildrar helt logiska, fullt överblickbara konsekvenser av en politik som i decennier dels formulerats utifrån idealism och önsketänkande, dels medvetet och aktivt avfärdat alla tecken på växande problem.
Ingen kan därför vara förvånad över att kriminella utnyttjar den svenska välviljan, öppenheten, och föreställningen om att alla i grunden är hyggliga människor som har samhällets bästa för ögonen - för egen vinning. Att de med berått mod blåser välfärdssystem på miljarder skattekronor, utmanar statens våldsmonopol, hotar den judiska minoriteten och skapar den segregation som får gated communities att framstå som ett drömscenario.
Det som möjligen är förvånande är att ett sekulärt land, med en dåres fanatism, projicerar sitt hopp till det heliga värdegrundsarbetet - i myndigheter, företag, på skolor och i civilsamhället - samtidigt som det står helt handfallet inför det faktum att hela värdegrundskonstruktionen ytterst vilar på just erkännandet av värderingar och på insikten om att det är skillnad på goda och dåliga sådana.
Det hade varit mer logiskt om insikten om att det är värderingar, inte genetik och etnicitet, som ligger till grund för människors handlingar också hade resulterat i en förståelse för att den som vill komma åt handlingarna behöver börja i värderingarna.
I homogena samhällen traderas värderingar och normer passivt mellan generationer. Det sker naturligt, går obemärkt förbi, behöver inte riktigt formuleras, äger rum inifrån och ut. I sådana samhällen hjälps man åt, för grannen är som man själv och man själv är som grannen. Här finns tillit, låg korruption och föga grund för misstänksamhet. Därför behövs ingen repressiv, kontrollerande stat - den sociala kontrollen fungerar som en osynlig, men stadig, hand. Den som trampar fel uppmanas att känna skuld, vilket är något helt annat än skam.
I heterogena, det vill säga mångkulturella samhällen där olika grupper har olika värderingar och religion, saknas ofta de gemensamma värderingarna som återfinns i de homogena, varför statens roll som sammanhållande yttre ram blir viktigare. Värderingsöverföringen sker uppifrån och ner, utifrån och in. Staten behöver vara hårdare av den enkla anledningen att det i den här sortens samhällen uppstår konkurrens inom hierarkin, mellan grupper som inte identifierar sig med varandra eller med staten, och därför inte heller känner lojalitet eller solidaritet med varandra eller med helheten. Däremot påminner de heterogena samhällenas beståndsdelar om de homogena samhällena på mikronivå.
Man skulle kunna sammanfatta det som att släkten, klanen och gruppen har samma funktion i heterogena samhällen som staten har i de homogena. Det är således ingen slump att skattefinansierade välfärdssamhällen, som de skandinaviska, uppstått just där det funnits homogenitet - vilket förutsatt att tillit och lojalitet utgjort ett grundackord - och inte i samhällen som varit splittrade utifrån etniska eller religiösa linjer, korrupta och konfliktfyllda.
Så varför är just Sverige så hårt drabbat av välfärdsbrottslighet och gängkriminalitet? En populär förklaringsmodell från vänsterhåll är att välfärdsbrottsligheten är ett symptom på “marknadsmisslyckandet”; det vill säga att sjösättningen av valfrihetsreformerna inom välfärden givit kriminella möjlighet att infiltrera assistansbolag och skolor (och medelklassen rätt att rösta med fötterna och därigenom synliggöra segregationen).
En bekväm förklaringsmodell för den ideologiskt förblindade måhända, som avskyr valfriheten i sig eftersom den minskar statens inflytande över individen, men likväl en förklaring som flyttar fokus från individens ansvar för sina handlingar till det anonyma systemets bräcklighet.
Eller såhär: det är uppenbart att 1900-talets välfärdssystem utformats utifrån premisser som förutsätter att verkligheten, och befolkningen, är beskaffad på det sätt som var normen då: Att människor är hederliga, inte ljuger och fuskar, att det råder samsyn kring vad som definierar plikt och ansvar. När så inte längre är fallet, eftersom människor kommit att ledsagas av andra värderingar med rötterna i andra värderingssystem, behöver systemet anpassa sig efter nya förhållanden och täppa igen de luckor som annars kommer att stå vidöppna för infiltration.
Ur det perspektivet är det således inte fel att hävda att avregleringarna av systemet bidragit till skapandet av problemen, att systemet genom liberaliseringar har blivit sårbart och enkelt att utnyttja av den som drivs av ont uppsåt. Men det är att göra det väl enkelt för sig, ty systemets eventuella svagheter kan bara exploateras av en individ/grupp som anser att det är rätt att utnyttja nämnda systems svagheter. Det är inte tillfället som gör tjuven utan tjuven som ser tillfället.
”Tjuven”, som individ eller del av en grupp, är en del av ett sammanhang - en kultur - varför det är relevant att också se till om det i den felande individens omgivning uppfattas som rätt eller fel att utnyttja systemet för egen vinning. Det handlar alltså om vilka normer och värderingar som styr hur en viss handling kommer att uppfattas. Det avgörande är om man rör sig i kretsar där det är skamligt att ljuga och agera brottsligt, där en sådan handling är förenad med skuld, eller om det möts med en axelryckning, kanske rentav uppfattas som driftigt och inspirerande av omgivningen.
Den relevanta faktorn är således inte systemet, även om det bevisligen behöver riggas annorlunda för att inte implodera när förutsättningarna så radikalt förändrats, utan de kriminella individer som gör anspråk på det. Slutsatsen blir därför följande: ja, systemet har förändrats genom liberaliseringar, men så har också demografin, vilket påverkat normer och värderingar.
Det senare är relevant då en mycket stor andel av de som utnyttjar systemets svagheter är personer som har utrikes bakgrund i första eller andra led, som är hemmahörande i den parallella verklighet som blir allt större i Sverige, och som saknar all form av lojalitet med Sverige.
Jag vill påstå att detta faktum, att det till betydande del handlar om en importerad kriminalitet, förklarar varför förfallet tillåtits pågå så länge, trots att det som ständigt uppdagas inte kommer som någon överraskning. I ”antirasismens” namn har den svenska offentligheten alltför ofta agerat rasistiskt - genom att inte behandla lika fall lika. Det har dels resulterat i att samhällsproblemen inte lösts på ett tidigt stadium, dels till att invandring blivit synonymt med just samhällsproblem.
Det är paradoxalt att rädslan för rasismanklagelser, läs islamofobi, fått diktera den politiska utvecklingen under flera decennier i hela västvärlden - samtidigt som tiden som förflutit sedan 7 oktober 2023 så tydligt visat att den rörelse som historiskt snabbast dragit rasistkortet också är den mest antisemitiska.
På område efter område blir det tydligt att rasismanklagelser kommit att bli ett mycket verkningsfullt medel för att styra samhällsutvecklingen, debatten och ytterst för att säkerställa att politiker avstår från att lägga förslag som hade kunnat stävja utvecklingen. När denna ordning etablerats har samtliga samhällsaktörer uppfattat signalen: lärare har inte vågat anmäla kriminella elever, socialsekreterare och myndighetsanställda har inte genomfört adekvata kontroller, åklagare och poliser har inte gripit och åtalat, journalister har fokuserat sina granskningar på annat.
Detta förhållande är centralt för att förstå den så kallade groomingskandalen som gäckat brittiska politiker och rättsväsendet i decennier. Där handlade det om tusentals unga vita flickor, från utsatta förhållanden och arbetarklass, som lockades med droger och alkohol för att sedan utsättas, av företrädesvis pakistanska män, för systematiska våldtäkter och tvingas in i prostitution.
Kritikerna, också de hemmahörande på vänsterkanten, som granskat skandalen menar att Polisen och åklagare, de sociala myndigheterna men också en rad politiker på de orter där våldtäkterna förekom, hade kännedom om vad som pågick. Ändå valde ansvariga att inte agera; dels av rädsla för att anklagas för rasism, dels av rädsla för att piska upp hatiska stämningar och splittring mellan olika etniska grupper - som om problemet vore att våldtäkterna avslöjades och inte att de genomfördes.
Resonemanget känns ingen härifrån och bidrar till just den rasism man säger sig vilja motarbeta. Ty varje gång som man inte behandlar lika fall lika, inte ställer samma krav och uttrycker samma förväntningar på alla oavsett etnicitet, inte anmäler eller inte säger ifrån, av rädsla för att göda mörka krafter, skapa splittring eller bekräfta fördomar, så cementeras rasistiska föreställningar om “den andre” som mindre kapabel att bedömas utifrån samma måttstock.
De brittiska systematiska våldtäkterna av försvarslösa flickor, liksom gängkriminalitetens samhällsförstörande effekter, har kunnat ske för att de tillåtits ske. För att alltför många, alltför länge, medvetet valt att titta åt ett annat håll, skylla på annat, istället för att se verkligheten för vad den var. Det har skadat tilliten i våra samhällen, som nu tvingas bli mer repressiva och kontrollerande, men också alla de skötsamma invandrade som gjort rätt för sig och velat omfamna de samhällen de kommit till.
Om vi vill komma åt roten till de problem som hemsöker snart sagt varje område i samhällsväven behöver vi ställa rätt frågor. Hederliga medborgare behöver se att Polisen förmår upprätthålla sitt våldsmonopol och att staten inte tolererar att kriminella eroderar våra gemensamt finansierade system, till nackdel för alla de som är i faktiskt behov av vård, assistans och andra välfärdstjänster.
Misslyckas staten kommer allt fler, på goda grunder, att fråga sig varför de ska fortsätta betala och göra rätt för sig? Det är början på slutet för välfärdskontraktet.