Allt som nu sker har redan skett förut
Det börjar med judar som görs till symboler - och slutar med judar som görs till aska. Frågan är inte längre om det kan hända igen utan vad vi gör för att förhindra att så inte sker.
En fläta är mer än en håruppsättning. Den kan vara inbakad, fiskbensformad eller slarvigt tvinnad. Den är ett uttryck för oskuldsfullhet, ett tecken på barndomens omsorg och det kvinnliga arvet som löper genom generationerna. Flätan ska lekfullt dansa längs ryggen på en liten flicka - inte användas för produktion av mattor och textilier.
I Auschwitz finns cirka 7000 kg människohår i en golvstor monter. Hår som nazisterna, i en förnedringsakt som hade fått Djävulen att rodna, rakade av den dryga miljon barn, kvinnor och män som de torterade och dödade i koncentrations- och utrotningslägret Auschwitz-Birkenau utanför Krakow.
I en intilliggande monter ligger några avklippta, långa flätor upplagda. I en annan ett oändligt antal skor - huller om buller - som burits av knubbiga, små barnfötter på upptäcktsfärd. I ytterligare en glasögon, i en proteser och i en annan namnmärkta koffertar. Vi passerar små rum med våningssängar där fångar tvingats ligga tre, ibland fler, i bredd på smala träbritsar. Här finns rum för tortyr, små som telefonbås. Gaskammare.
I ett rum introduceras besökaren till en stor karta som visar hur alla vägar bar till Auschwitz; från München, Budapest, Oslo, Rom, Cluj-Napoca, Rhodos. På väggarna hänger stora svartvita fotografier, föreställandes barn i prydliga kappor, med den gula Davidsstjärnan och orden “Jude” påsydda på bröstet. De ser apatiskt rakt in i kameran, tycks röra sig i slowmotion, ovetandes om vad som väntar dem.
En nästan spöklik känsla genomsyrar atmosfären; det svartvita inne i barackerna, det färgsprakande utanför fönstret. Tiden står still; Det är svårt att beskriva men det påminner om sekunderna efter att man vaknat upp ur en mardröm, när man inte vet vad som är verkligt och inte, när det overkliga känns verkligare än verkligheten. För hur kan ondskan man bevittnar, symboliserad i form av mänskligt hår, inte vara annat än overklig?
En kort bussresa från Auschwitz (I) ligger utrotningslägret Birkenau (Auschwitz II). Järnvägsspåret leder likt en pil rakt in i ondskans epicentrum. En eldröd godsvagn, som transporterade människor i klaustrofobisk trängsel, står uppställd där. Här fanns det ca 250 baracker och andra byggnader. Mycket är idag nedbränt, kvar står ruiner av krematorier, gaskammare och långa rader av ruiner efter de forna träbarackerna; nazisterna hade, till skillnad från samtidens Hamasnazister, i vart fall skam nog att skyla över sina brott.
Det är i Birkenau som man anar graden av systematisk utrotning. Jag skriver anar, för det går inte, varken emotionellt eller intellektuellt, att helt ta in vidden av det oerhörda som utspelade sig här. Hur föreställer man sig ens stanken av bränt kött. Smutsen. Sjukdomarna. Förtvivlan. Hungern. Kylan. Ensamheten. Döden.
I Birkenau, precis som i Anne Franks hus i Amsterdam, är det nästan som om avsaknaden av föremål drabbar mig mest. Barackerna, som saknar tätning, är också tomma på föremål och förklarande texter eller svartvita bilder. I en barack, som mest påminner om ett stal, hänger metallringar vars egentliga funktion var att binda fast hästar. I en annan finns bås där nazisterna höll fångar i avvaktan på avrättning.
I varje rum finns andra rum, faktiska och mentala. Det är oändligt, bottenlöst, mardrömslikt, ondskefullt, omänskligt - och samtidigt verkligt, högst konkret och utfört av människor som, på pappret, var vilka som helst.
Sällan har jag känt mig så full - och tom - på samma gång som på denna plats. Ordlös, formlös, paralyserad - och övertygad om att “Aldrig igen” är nu. Övertygad om att fröet av samma judehat växer också i vår tid, om än i annan jord. Att besöka Auschwitz-Birkenau är som att kliva in i ett parallellt universum genom en reva i historien.
I tisdags, när jag var där för första gången, sken solen. Luften var varm, träden vackert dekorerade i höstens alla färger. En allomslutande tystnad. Kontrasterna uppskruvade till max. Kraftiga pendelrörelser i tid och rum - nu och då, närhet och distans, verkligt och overkligt, mänskligt och omänskligt - om vartannat.
Synen av de omkringliggande villorna där vanliga människor bodde, och makabert nog fortfarande bor, förvånade mig. Den långa gången som man passerar, till den rytmiska, lågmälda uppräkningen av namn tillhörandes människor vars öde systematiskt utsläcktes, utgör blott en föraning om vidden av det som snart ska möta en.
Hur kan naturen vara så vacker när marken under den bär aska efter en miljon liv? Hur kan människor leva sina vardagar i husen intill, som om ondskan vore en parentes? Kanske är det just så: det monstruösa existerar alltid parallellt med det alldagliga. Ondskan är inte en demonisk kraft som bryter in, den är en mänsklig möjlighet - ett val - som alltid finns närvarande, redo att väckas till liv när moralens gränser suddas ut.
I en barack i Auschwitz ställde jag mig i ett vidöppet fönster, drabbad av en påtaglig känsla av hur det verkliga, och overkliga, kan samexistera. Trots alla böcker jag läst, alla filmatiseringar jag sett, alla vittnesskildringar från överlevande som jag tagit del av, kände jag mig oförberedd, svimfärdig, äcklad och rädd. Ända sedan jag i tidiga tonåren började intressera mig för psykologin bakom antisemitismen, som kulminerade i Förintelsen, har jag frågat mig varför det kunde ske.
När jag så, äntligen, satte mig i bilen för att åka därifrån - djupt tacksam över att kunna göra det till skillnad från den dryga miljon som aldrig fick lämna med livet i behåll - tänkte jag att alla som metodiskt urvattnat betydelsen av Förintelsen, av det juridiska begreppet folkmord, borde komma hit. Och sen ägna resten av livet åt att be om ursäkt.
Ty nu, 80 år efter befrielsen av Auschwitz och slutligen Förintelsens slut, inser jag att den för framtiden kanske mest relevant frågan inte är varför det kunde hända, utan vad vi - som samhälle, som individer och medmänniskor - är beredda att göra för att det inte ska hända igen?
Allt som nu sker har redan skett förut. Och det är just för att det har skett förut som vi behöver inse att det kan ske igen - och agera för att förhindra det. Den generella lärdomen av Kristallnatten som ägde rum just i natt för 87 år sedan, och av Förintelsen i synnerhet, är emellertid inte att människor är kapabla till obeskrivbar ondska - vilket dessa historiska erfarenheter ger vid handen.
Nej, lärdomen måste vara mer specifik än så; det som börjar med avståndstagande, diskriminering, dubbla måttstockar, förakt, avhumanisering, demonisering, pogromer, våld, riktat mot judar kommer att sluta med försök att utplåna just judar - bara för att de är judar.
Det som händer runt om i Västvärlden, som skett sedan den 7 oktober år 2023, är liktydigt med det som hänt förut. Hatet mot judar, som slutade i Förintelsen, är samma hat som nu uttrycks mot judar, även om det är förklätt till så kallad Israelkritik. Det relevanta är således inte hur det slutar, utan hur det börjar och vad som sker däremellan.
Politiker som väljs på grund av sitt judehat. Judar som attackeras på öppen gata, som mördas utanför synagogor. Affärer som vandaliseras. Samarbeten som upphör med forskare, dirigenter, författare, idrottsmän, artister. Bojkotter. Universitet där judiska studenter trakasseras. Skolor och sommarläger som behöver skyddas av beväpnad polis. Blodsanklagelser som medierna okritiskt sprider.
Hur många av de som ägnar sig åt dessa handlingar, motiverade av judehat, hade protesterat om någon i morgon hade fått för sig att göra det Hitler, några år efter Kristallnatten, gjorde?
Nazisterna må ha genomfört monstruösa handlingar men om vi för en sekund inbillar oss att de skulle ha varit exceptionella på något vis bedrar vi oss. Ondskan lever inte i enskilda personer – den lever i idéer, i flockens bristande moral, i den självbedrägliga övertygelsen om att man kämpar för det goda. Dagens vänsternazister är inte mer originella än gårdagens nationalsocialister; båda tror sig befria världen från ett påstått ont, båda rättfärdigar sitt hat med högre syften; Dåtidens ”onda jude” ansågs behöva elimineras på samma vis som dagens ”onda Israel” behöver försvinna “from the river to the sea”.
Aldrig igen är ord som förpliktigar, inte dekorativa fraser för minnesdagar. Ändå upplever många av Europas judar sin livssituation som så alarmerande att de lämnar sina hem för ett liv i ett land som omges av fiender som helt öppet önskar utrota dem. Det säger allt vi behöver veta om sakernas tillstånd på vår egen kontinent, i våra egna samhällen.
Vi behöver därför erkänna, och känna skam över, att Aldrig igen inte haft den vaccinerande effekt som vi hoppats. Att den enda anledningen till att det förhoppningsvis aldrig sker igen har föga med vår egen vilja eller förmåga att förhindra det från att ske igen, och desto mer med det faktum att Israel idag existerar och att det därför aldrig kan ske igen. Att vår tids Aldrig igen helt enkelt inte vilar på Europas ryggrad, utan på Israels försvarsmur. Det är en insikt som bör stämma till eftertanke.
