Aktivism förklädd till journalistik hotar framtiden för public service

När SVT:s och SR:s rapportering om världens mest explosiva konflikt förstärker Hamas talepunkter, samtidigt som centrala fakta utelämnas, är det inte längre en fråga om misstag.

Hur balanserad kan en människa vara? Photo by Elena Mozhvilo on Unsplash

När jag kontaktade SVT för att pitcha min programidé, som senare skulle resultera i samtalsprogrammet “Teodorescu & Suhonen”, lyfte jag särskilt fram det positiva med två programledare med ideologisk varudeklaration. Istället för att låtsas vara opartiska skulle vi samtala med gästerna på ett transparent vis - till fördel för såväl de inbjudna gästerna som tv-tittarna.

På SVT:s hemsida kan man under rubriken “Är SVT vänster- eller högervridet?” läsa att:

“Opartiskhet är själva grunden för att public service får finnas. Utan den skulle SVT, SR och UR inte få tillstånd att bedriva sin verksamhet.”

Min upplevelse av de personer som jag arbetade med vid framtagandet av programmet, flera av dessa höga chefer, är att de verkligen strävade efter opartiskhet. Jag skulle inte kunna gissa vilka partier de röstar på trots de många och långa samtal vi hade inför respektive avsnitt. För mig som i grunden är positiv till public service som idé stärkte denna erfarenhet, gjord bakom kulisserna, mitt förtroende för SVT.

På SVT:s hemsida kan man också läsa:

”När det gäller vår nyhetsrapportering har SVT Nyheter i uppgift att kritiskt granska, ifrågasätta och erbjuda flera perspektiv på det som händer i Sverige och i världen. I en demokrati är journalistiken viktig för att granska och ifrågasätta makten, till exempel den politiska och ekonomiska.

Varför rapporterar vi aldrig positivt om politiska förslag? Jo, därför att det inte är vår uppgift att ha åsikter om politiska förslag eller beslut. Det är upp till våra tittare och läsare att bilda sig en uppfattning. Däremot ska vi belysa förslagen eller besluten ur flera perspektiv. Vi ska fråga dem som berörs av förslagen vad de tycker och vi ska också fånga in oppositionens åsikter i frågan. Allt handlar om att erbjuda en balanserad rapportering där flera röster får komma till tals.”

Det låter ju bra, men hur väl överensstämmer det med verkligheten? Om vi tar den nu mest brännande frågan där opartiskhet sannerligen är av värde, det vill säga den om Hamas och dess krig mot Israel som utspelar sig i Gaza, är det dessvärre uppenbart att såväl SVT som SR fatalt misslyckats, de goda intentionerna som jag upplevde till trots.

I torsdags sändes ett inslag i SR där frågan om svälten i Gaza återigen avhandlades. Trots inslagets längd, på 6.38 minuter, omnämndes endast i förbifarten att Israel hävdar att den IPC-rapport som gör gällande att det råder svält i Gaza stad är felaktig och följaktligen bör dras tillbaka.

Inslaget fångar väl problemets kärna; visst nämndes det i en bisats att Israel är kritiska till rapporten men varför man är av uppfattningen att IPC ger en felaktig bild (bland annat då IPC sänkt kraven för klassificering, mer finns att läsa här och här) av situationen nämndes inte med ett ord.

Frågan som infinner sig är om redaktionen ansåg att inslaget var balanserat bara för att man i förbigående nämnde Israels invändning - och varför man fann det relevant att utelämna de grunder som invändningen baseras på? Problemet handlar således dels om vad som sägs, men i lika stor grad om vad som utelämnas, vilket lämnar åhöraren med en rad obesvarade frågor som i sin tur väcker än mer frågor.

Bara de senaste dagarna har, förutom inslaget jag refererar till ovan, såväl SVT som SR gjort sig skyldiga till en rad märkliga inslag. SVT:s Mellanösternkorrespondent Samir Abu Eid hävdar exempelvis i ett kort inslag som illustreras med stora rasmassor i bakgrunden, på frågan om vad Hamas vill, att:

”Det Hamas vill är att ha en permanent vapenvila. De vill ha ett slut på kriget. Och mot gisslan så vill de också att palestinska fångar i israeliska fängelser ska släppas. De vill att mycket mer humanitär hjälp ska komma in i Gaza och de vill också överleva som en organisation i Gaza.”

Det är häpnadsväckande! Nog hade det varit på sin plats att en påstått opartisk korrespondent informerar om att Hamas bröt den vapenvila som rådde dagen innan den värsta massakern på judar sedan Förintelsen? Att varje vapenvila efter krigen åren 2008, 2012 och 2014 brutits och att vapenvilorna i sig tjänat Hamas syfte att kunna omgruppera, rusta upp och säkra den egna överlevnaden? Varför upplyses inte tittarna om att Hamas vid upprepade tillfällen lämnat förhandlingarna och avfärdat de förslag som Israel gått med på som syftat till just vapenvila? Vad talar för att Hamas, som Abu Eid påstår, vill ha ett slut på kriget givet att deras långsiktiga mål är att förinta Israel och att de återkommande meddelat att de avser att genomföra nya 7 oktoberattacker tills målet uppnåtts?

Varför informerar han vidare inte om att de fångar som Hamas vill ha frigivna är grovt kriminella, bland andra mördare, som på intet vis ens bör omnämnas i samma mening som oskyldiga människor som terroristerna kidnappade just i syfte att kunna utpressa Israel med? Varför nämner Abu Eid inte att Hamas kapar den humanitära hjälpen för att finansiera kriget vilket direkt orsakar den svåra situationen för civila i Gaza?

Att terroristerna gömmer sig bland civila för att öka antalet just civila offer, att de byggt ett av världens största underjordiska tunnelsystem och marinerat bebyggelsen med bomber för att orsaka största möjliga förödelse? Varför påtalas inte att till och med Arabförbundet, liksom den palestinske presidenten Mahmoud Abbas, insett att Hamas inte kan ha något inflytande över Gaza i ett framtida styre?

Kontrasten mot hur Israels mål skildras av SVT är slående. I inslaget drar samme Mellanösternkorrespondent långtgående, illvilliga slutsatser baserade på spekulationer som ska leda i bevis att Israel i grunden är den onda parten i kriget. Medvetet förtigs det faktum att Israels mål inte alls är ockupera Gaza, som man lämnade för 20 år sedan, utan att “lämna över området till ett styre som inte är Hamas eller någon som förespråkar att Israel ska förgöras”.

Frågan som infinner sig är varför skattebetalarna ska tvingas betala för att matas med propaganda från Hamas?

Exemplen är många, men jag tror att poängen går fram. Dag efter dag, i en oändlig flod av artiklar och inslag, ges tittarna en skev bild av verkligheten utifrån ett på förhand bestämt narrativ. Denna förvrängda bild av verkligheten som medierna förmedlar, i strid med sitt demokratiska uppdrag, göder människors felaktiga upplevelse av hur ansvarsfördelningen bör se ut. Politikerna, som tar del av samma nyheter som väljarna, får därmed intrycket att väljarna i allmänhet gått på propagandan och utformar, dessvärre, därefter politiken i enlighet med vad man uppfattar som den folkliga opinionen.

Enligt SVT:s sändningstillstånd ska sändningsrätten utövas opartiskt och sakligt. Det innebär till exempel att kontroversiella ämnen eller händelser inte får behandlas ensidigt - med andra ord ska en allsidig bild förmedlas. Kravet på saklighet innebär att inslag inte får vara vilseledande, till exempel genom att betydelsefulla uppgifter utelämnas.

Det är för mig uppenbart att public service återkommande utelämnar uppgifter och omständigheter som är relevanta och väsentliga för publikens förståelse av den infekterade Mellanösternkonflikten. Skildringarna är alltför ofta ensidiga och rentav vilseledande och därmed i strid med det uppdrag man fått. Något som därtill resulterar i ökad antisemitism på hemmaplan.

Detta är ingen liten sak. Faktum är att det vi nu ser - mot bakgrund av Magda Gads uppmärksammade och högst olämpliga upprop bestående av aktivister förklädda till journalister som inte ens längre anstränger sig för att upprätthålla en air av opartiskhet - mycket väl kan leda till slutet för public service som vi känner det.

På X skriver den S-märkte statsvetaren Ulf Bjereld:

“Alla journalister har politiska åsikter och värderingar. Jag har svårt att se varför en journalist skulle vara mindre opartisk eller trovärdig om hen är öppen med sina åsikter och värderingar. Transparens och öppenhet stärker trovärdigheten, säger jag.”

Göran Rosenberg anför i Expressen:

"Det finns som jag ser det ingen opartisk journalistik, bara en journalistik som bättre eller sämre förmår hantera sina subjektiva utgångspunkter."

Givetvis har de rätt - men inte på det sätt de tror. Problemet är att så många, så länge, gett sken av att det skulle förhålla sig på annat vis. Liksom att man i förlängningen inte inser att om många journalister är vänster, öppet eller dolt, så kommer det att påverka vad som förmedlas under opartiskhetens falska flagg.

Givet detta, och inte minst i tider där också public service gjort ett stort nummer av vikten av mångfald, baserad på etnicitet, kanske det är på tiden att mediahusen börjar rekrytera journalister som speglar människors politiska uppfattningar, istället för något så irrelevant som deras hudfärg.

Alternativet, som i grunden är att föredra, är att som Erik Fichtelius formulerar det sträva efter en ordning där:

“nyhetsrapportören får inte vara aktivist, ska inte sträva efter att gynna eller missgynna någon eller något i syfte att uppnå vissa konsekvenser. Reportern ska inte förespråka den ena eller andra lösningen. Det får politikern eller opinionsbildaren göra.”

Frågan är om det är en realistisk målsättning givet att det är människor som rapporterar och alla människor, oavsett goda intentioner, hyser uppfattningar som påverkar hur information viktas och värderas? Men också om det alls går att backa bandet när alltfler genomskådat bluffen och vänt de traditionella medierna ryggen?

När medier uppfattas som partiska förlorar de inte bara sitt förtroende. De förlorar sin funktion. Journalistik är inte neutral. Den är aldrig “värderingsfri”. Den formas av vilka frågor man ställer – och vilka man inte ställer. Vem man låter tala – och vem man väljer att inte ge utrymme. Vad man förklarar – och vad man låter stå oemotsagt.

I ett läge där det blir allt svårare att peka på hur nuvarande rapportering i public service kring kriget mellan Hamas och Israel hade skiljt sig från en rapportering direkt dikterad av Hamas är det nog bäst att skattebetalarna och PS går skilda vägar så att reell konkurrens får råda på marknaden.

Det går nämligen inte att från politiskt håll förklara för skattebetalarna varför de tvingas finansiera en institution som återkommande förmedlar skeva, ensidiga och i vissa fall direkt vilseledande narrativ som dessutom göder polarisering, ökar antisemitismen och urholkar tilliten till både medier och samhällsinstitutioner.

För om man hanterar världens mest infekterade och känsliga politiska fråga såhär ovarsamt, hur objektivt skildras då andra svåra frågor?