2026 kommer konsekvenserna ikapp oss
Det som såddes i bekvämlighet och konflikträdsla skördas nu i form av otrygghet och stagnation. 2026 blir året då Västs självbild ställs inför sitt största test sedan kalla kriget slut.
Ni som som tillhör den utdöende arten som fortfarande håller sig med en papperskalender vet vad jag talar om; i dessa dagar är det hög tid att bända upp klamrarna som krampaktigt håller fast de tummade, nedskrivna arken. Glädjas över det som blev, sörja det som hade kunnat vara. Lossa, lätta, lägga bort. In med det nya, ut med det gamla. Stänga dörrar och öppna fönster.
Det som såddes 2025 ska skördas 2026. Det blir nämligen alltid som man tänkt sig - om man tänkt efter före. Tur, eller otur beroende på hur man är lagd, spelar en viss roll för tingens utfall, men i mångt och mycket lägger varje avslut grunden för varje ny början.
2026 riskerar att bli värre än 2025, som på många vis blev värre än 2024. Denna insikt är ingen uppmaning till kapitulation under ödets tunga mantel. Tvärtom. Det är i det svåra som vi människor prövas, det är när lamporna tänds och konturerna blir skarpa som vi visar vilka vi är, bortom den högfärdiga illusionen om vilka vi önskar att vi vore.
Det är upp till bevis, således. Om och sen är nu. Och imorgon kommer varje nu färgas av varje då - ty utan då hade varje nu sett annorlunda ut.
*
Låt mig lista sex områden, sex test, som våra samhällen behöver klara för att vända utvecklingen.
Hotet från Ryssland
Hur kriget i Ukraina tar slut lägger grunden för hur nästa krig som Ryssland initierar startar. Vi lever i en mellankrigstid, i ett långt - men likväl tillfälligt - andningsuppehåll. Men utandningen är förestående. Det som började som en omättlig aptit på Ukraina har, inte minst tack vare Trumps kontraproduktiva förehavanden, utvidgats till ett listigt spel om Nato.
Inte bara kan Putin manipulera Trump till att överräcka honom den seger i Ukraina som han misslyckats med att uppnå militärt, han kan också så spillt mellan de allierade inom Nato och därigenom förändra den världsordning som gällt sedan andra världskriget.
Ryssland utgör, i dagsläget, fortsatt främst ett hot mot Ukraina. Men Rysslands historiska strävan att dominera öst är densamma som Sovjetunionens var dessförinnan, eller Tsarrysslands innan dess. Därmed är det irrationellt att föreställa sig att Ryssland långsiktigt kommer att nöja sig med en framförhandlad “fred” signerad Trump.
För Ryssland, men också för Iran och dess proxykrigare i form av terrorgrupper som Hamas, har den militära aggressionen flera syften än strikt territoriella. Ett syfte, som ofta underskattas i västerländsk kontext, handlar om att rubba den befintliga maktbalansen och därmed omförhandla spelreglerna. Det handlar om identitet; om att vara den som andra tvingas förhålla sig till, som andra skyr och fruktar - inte tvärtom.
Detta maktspråk förstår inte västerländska ledare (längre) vilket försätter våra länder i ett kroniskt underläge trots vårt faktiska överläge. Därför är det lika existentiellt att Ukraina inte förlorar kriget - som att Ryssland inte vinner det.
Frågan är om “de villigas koalition” har potens att övergå till “de kapablas koalition” och klara testet som kräver enighet, uthållighet, stora resurser och europeiska soldater som säkerhetsgaranti?
Uppluckrade allianser - ny världsordning
Såväl kriget i Ukraina som det som utkämpats i Gaza mellan Hamas och Israel har analyserats - och därför missförståtts - ur ett västerländskt perspektiv. Utgångspunkten har varit den som väglett Västvärlden i allmänhet och Europa i synnerhet, nämligen att konfrontation i allt väsentligt ska undvikas och att avsaknad av krig är liktydigt med fred.
Sett ur detta perspektiv framstår det som ologiskt att Hamas inte genast, trots sitt faktiska underläge, omgående kapitulerade - eller ens initierade kriget genom attacken den 7 oktober. För att inte ens tala om att Hamas högst medvetet valde en strategi som innebar nöd och lidande för den egna befolkningen, en strategi vars enda syfte var att försvåra eller rentav omöjliggöra Israels krigsföring. Ur samma perspektiv framstår det som ologiskt att Ryssland, trots sanktioner och internationell paria-status, inte lämnar Ukraina och återgår till att hedra de överenskommelser landet förbundit sig till.
Denna logiska asymmetri beror på att det som framstår som rationellt för en västerlänning, som marinerats i tron att alla eftersträvar demokrati och mänskliga rättigheter, inte är det per automatik för den som vägleds av andra värderingar och ideal. Förståelse för detta faktum är en förutsättning för den som vill förhålla sig till den nya världsordningen som tar form.
Den ordning som stadgat att staters suveränitet inte ska vara beroende av andra staters välvilja eller vapenmakt är passé. Som jag tidigare konstaterat har Ryssland återkommande fått bekräftat att varken USA eller Storbritannien agerar, Budapestöverenskommelsens garantier till trots, och att det räcker med att hota med kärnvapen för att Nato och EU ska tala mer om de-eskalering än om att i handling sätta hårt mot hårt.
Det som nu sker handlar inte enbart om Ukraina utan i lika hög grad om EU, Nato, USA:s roll i världen. Det är uppenbart att Trumps ambition att göra USA potent igen förbyts mot en allt större irrelevans och slutenhet vilket resulterar i att amerikanska säkerhetsgarantier i praktiken är noll och intet värda, att Nato som transatlantisk allians förlorar i betydelse och allt fler länder, av ren självbevarelsedrift, kommer att vilja skaffa sig egna kärnvapen.
Det är således inte bara Ukraina och Europa som har allt att förlora på att Putins dröm om att Nato imploderar uppfylls; en stormakt utan allierade och utan förtroende öppnar upp för en multipolär värld som gynnar auktoritära skurkstater som Ryssland, Kina, Nordkorea och Iran.
Den sköra vapenvilan i Mellanöstern, Kinas ansträngda relation till Taiwan, USA:s maktdemonstrationer gentemot Grönland är bara några exempel på konflikter som kommer att påverkas av den nya världsordning som är i vardande. Samtidigt riskerar konflikten mellan Iran och Israel ständigt att blossa upp givet att inget tyder på att de iranska kärnvapenambitionerna i grunden skulle ha förändrats.
Ekonomisk stagnation - det dubbla beroendet
Europa är en kontinent i ekonomisk kris, vars konkurrenskraft falnar, med en åldrande befolkning och med strukturella problem kopplade till arbetsmarknadsdeltagandet bland invandrade. EU-länderna släntrar efter Kina och USA i fråga om såväl ekonomisk tillväxt som digital och teknisk utveckling. Vi har skapat en marknad där europeiska företag konkurrerar med ena handen bakbunden och den andra upptagen med att fylla i formulär.
Det går trögt för Tyskland vilket bland annat sammanhänger med att bilindustrin kämpar för sin överlevnad, i hård konkurrens från Kina. Bilindustrin är ingen perifer bransch utan utgör tvärtom kontinentens industriella ryggrad. Den sysselsätter mer än 13 miljoner européer och står för 7 procent av EU-ländernas BNP och för 15 procent av Sveriges totala exportvärde.
Europas exportindustri drabbas hårt av USA:s höga tullar samtidigt som de amerikanska tullarna på importvaror från Kina leder till att den europeiska marknaden översköljs av en tsunami av billiga kinesiska varor som utgör ett reellt hot mot europeiska tillverkningsindustrin överlag.
Samtidigt har Europa gjort sig beroende av Kina som i dag kontrollerar tillgången till många av de mineral och mineralprodukter som är centrala för den gröna omställningen som Sverige och andra EU-länder i alltför hög grad prioriterat framför de egna industriernas långsiktiga hållbarhet. Detta slår hårt mot miljontals arbetstillfällen, skattebasen, välståndet och i längden den välfärd som européerna länge tagit för given.
Om Europa ska ha någon chans att återhämta sig behöver mycket av det EU ägnat sig åt de senaste decennierna upphöra. Det handlar om den enorma regleringsivern, om politiska mål på miljöområdet som blundar för konsekvenserna för europeiska familjer och företag, om lagstiftning som hämmar innovation och forskning, om en generell oförståelse för företagens villkor på en global marknad där vissa länder, likt Kina, pumpar in statsstöd som snedvrider konkurrensen.
Europa lider inte brist på ambitioner, utan på verklighetsförankring. Föreställningen att man kan reglera sig till välstånd, beskatta sig till innovation och moralisera sig till global konkurrenskraft har visat sig vara just det: en föreställning. När företag lämnar kontinenten, investeringar uteblir och forskningen halkar efter hjälper det föga att EU sätter nya mål för 2035 eller 2050.
Den kontinent som en gång byggde sitt välstånd på arbete, innovation och handel kan inte leva på regler, lån och nostalgiska minnen.
Antisemitism, islamism, etniska enklaver
Men hoten mot Europa kommer inte bara utifrån yttre aktörer. Tvärtom är de i allra högsta grad resultatet av hemmasnickrad kravlöshet, tolerans för intolerans, islamistisk infiltration och acceptans av etniska enklaver. I land efter land, i Västeuropa ska tilläggas, framträder konturerna av religiös, kulturell och social splittring som underminerar såväl samhällsgemenskapen som samhällskontraktet.
Religiösa, kulturella och etniska enklaver har accepterats som ett uttryck för mångfald, trots att de i praktiken fungerar som motpoler till den liberala demokratiska ordning som möjliggjorde deras existens. När staten abdikerat från sitt normerande ansvar har utrymmet som uppstått snabbt fyllts av andra lojaliteter, rättssystem och ytterst av andra värderingar.
Den importerade antisemitismen från Mellanöstern som synliggjorts efter den 7 oktober 2023 är en föraning om vad som väntar i form av etniska konflikter mellan majoritetsbefolkningen och den allt större muslimska minoriteten.
Detta handlar inte enbart om antisemitism, utan om dominans. Om viljan att ta plats, sätta agendan och tvinga majoritetssamhället till anpassning. När detta beteende tillåts växa riskerar det att kortsluta den demokratiska processen. Hatet omsätts i röster, identitet i politik, och misstro i makt. Det är naivt att tro att ett samhälle kan förbli stabilt när en växande minoritet definierar sig i opposition till det.
Segregationen är särskilt allvarlig då den går i arv och tycks bli allt mer finmaskig för varje generation - trots föreställningen om att varje generation automatiskt blir mer assimilerad. Inget samhälle kan långsiktigt fungera med en växande minoritet som vänder det ryggen, något som kommer att testas i realtid om Sverige dras in i någon form av internationell konflikt.
Därtill har varje generation en skyldighet att motverka, stigmatisera och hålla rent mot den antisemitism som latent lurar i varje samhälle. Denna kamp sammanhänger, i våra dagar, med kampen mot radikal islam som skickligt verkar för att omforma våra samhällen i grunden. Tolerans är en dygd – men bara så länge den är ömsesidig. När den ensidigt tillämpas blir den självdestruktiv.
Grov brottslighet
Sveriges största frihetsreform är sprungen ur den politiska ambitionen att komma åt kriminaliteten. Frihetsgraden i samhället är tätt knutet till individens trygghet. Den genomgående reformen av straffrätten som sittande regering initierat, och i hög takt arbetar med att realisera, är central för förtroendet för rättsstaten.
I decennier har kriminalpolitiken präglats av en närmast religiös tro på förebyggande insatser, dialog och förståelse. Ambitionen har varit god. Utfallet är katastrofalt. Skjutningar, sprängningar och systemhotande kriminalitet är inte olyckor – de är resultatet av politiska vägval där gärningsmannen konsekvent satts i centrum, medan brottsoffret reducerats till en statistisk bieffekt.
Perspektivförskjutningen, från förövare till offer, som är en bärande del i de reformer som nu sjösätts är därför i sig något av ett paradigmskifte. Men det räcker inte att lagarna skärps om inte de som är satta att tillämpa dem - poliser, åklagare, domare - säkerställer att förändringarna får genomslag i de faktiska bedömningarna.
I sammanhanget är det givetvis ett fundamentalt samhälleligt och statligt misslyckande att vi nått en punkt där straffmyndighetsåldern behöver sänkas, där vi tvingas erkänna att de förebyggande åtgärder som varit norm inte haft den preventiva effekt som eftersträvats.
Ett gott samhälle är inte ett repressivt samhälle, ett samhälle som sätter barn i fängelse har misslyckats; det kan nog alla oavsett politisk tillhörighet skriva under på. Men ett samhälle som inte sätter gränser är inte heller gott – det är ansvarslöst. Att skydda barn från fängelse är meningslöst om man inte samtidigt skyddar dem från kriminaliteten. Och att skydda brottslingar från konsekvenser är inte humanism – det är cynism mot deras offer.
Frihet kräver ordning. Rättigheter förutsätter skyldigheter. Och en stat som inte vågar använda sitt våldsmonopol kommer förr eller senare att ersättas av någon som gör det – men utan lag, utan ansvar och utan nåd.
Samhällskontraktets förfall
I Sverige betalar vi några av världens högsta skatter. I gengäld står vi snällt i kö och väntar på vår tur; på nästa lediga tid hos specialisten, i telefonkön hos Polisen, för en plats på äldreboendet. Förr gjorde man sin plikt innan man krävde sin rätt, betalade vår premie innan vi förväntade oss avkastning.
När äldre kvinnor i behov av samhällets omsorg på ålderns vinter, i sina egna hem, kan utsättas för våldtäkter av män som har till uppgift att vårda dem, har samhällskontraktet imploderat. När samma män kan fortsätta att begå dessa bestialiska övergrepp utan att kastas ut ur landet har rättsstaten förlorat sin legitimitet.
Faktum är att det i decennier på område efter område – från försvaret och rättsväsendet, till välfärden och infrastrukturen – vuxit sprickor i fasaden. Kvar, i spillrorna av det oinfriade löftet, står alltfler människor som genuint trott att den som gjort sin plikt också haft rätt att kräva sin rätt. Människor som nu blir varse att deras rättigheter var villkorade – men deras skyldigheter absoluta.
Efter decennier av slöseri med skattepengar, där statens, kommunernas och också EU:s åtaganden kontinuerligt expanderat, är tiden övermogen för en seriös diskussion om vad som de facto utgör uppdragets kärna. Ty den stat, eller union, som aspirerar på att göra allt kommer förr eller senare inte att klara av att göra något.
Frågan är därför inte om Sverige har råd att prioritera. Frågan är om vi har råd att låta bli. För ett samhällskontrakt som inte längre hålls är inte bara brutet – det är uppsagt. Och när medborgare slutar tro att staten står på deras sida, då återstår bara misstro, vrede och politisk polarisering. Problemet är således inte att staten gör för lite – utan att den har försökt göra för mycket, för länge och på fel sätt.
*
År 2026 kommer inte att bli året då allt förändras; Det kommer att bli året då det inte längre går att förneka att förändringen redan har inträffat.
Nästa år går Sverige till val. I Europa blåser tydliga (höger)högervindar; i Frankrike, Tyskland och Storbritannien tyder opinionsmätningarna på att de traditionella mittenpartierna kan komma att få se sig omsprungna av i sanning extrema partier. Det kommer förändra dynamiken i de nationella parlamenten och på sikt också inom EU. Det vi ser är inte ett tillfälligt opinionsskifte, utan ett uttryck för en djupare systemtrötthet som de etablerade partierna behöver ta på största allvar.
I Sverige sker radikaliseringen till vänster. Där förenas islamister med kommunister i (o)skön harmoni, i sitt hat mot västerländska värderingar, i sin vurm för antisemitism och i föraktet mot den marknadsekonomi som gjort Sverige till ett rikt land. Den allians som växer fram inte bygger således inte på samsyn om framtiden, utan på hat mot den ordning som varit.
Att antisemitism blivit en samlande nämnare är ingen slump. Den fungerar som ideologiskt kitt i rörelser som definierar sig genom opposition snarare än ansvar. När detta normaliseras i det offentliga samtalet är det inte bara minoriteter som hotas, utan själva den demokratiska kulturen.
År 2026 riskerar att bli ännu ett år där konsekvenserna av gårdagens lättja presenteras som morgondagens överraskning. Men även om ingen exakt kan förutse vad som ligger i korten är det uppenbart att det är en formativ tid som vi befinner oss i. Inte därför att historien accelererat, utan därför att ackumulerade misstag nått en kritisk massa. År 2026 blir ett slag mellan olika viljor, mellan olika paradigm och världsordningar som konsolideras i en era som i sin tur kommer att markera ett tydligt före och efter.
Vi lever inte i fred. Vi lever i en inandning, i en paus. I ett strategiskt vakuum där viljan att konfrontera ersatts av önskan att förhandla, där beslutsamhet bytts mot processer, och där ansvar outsourcats till framtiden. Men framtiden kommer inte låta sig luras hur länge som helst.
Det som nu prövas är inte enskilda reformer eller regeringar, utan hela den västerländska självbilden; tron på att stabilitet är ett naturtillstånd, att välstånd är permanent och att frihet inte kräver försvar.
Frågan är om vi fortfarande har modet att se verkligheten som den är – eller om vi nöjer oss med att skriva ännu en notering i kalendern, vända ännu ett blad, i hopp om att tiden ska lösa det vi själva inte vågat ta i?
Gott Nytt År!