I åratal har röster på vänsterkanten högljutt varnat för nedmonteringen av demokratin. I deras värld har ord kommit att uppfattas som våld - medan det riktiga våldet, beroende på vem det utövats mot och av vem, relativiserats. Inte sällan har valet av Donald Trump, först år 2016 och sedan år 2024, använts som en illustration av sakernas allvarliga tillstånd; den växande (höger)populismen, ansvarslösheten, maktfullkomligheten.

Det imaginära hotet från höger har blivit den sammanhållande berättelsen som förändrat den politiska kartan och människors förhållande till etablerade medier. I Sverige går vi mot ytterligare ett val, det femte sedan år 2010, som i någon mån är ett val om Sverigedemokraterna.

Men demokratins hälsotillstånd bör inte diagnostiseras på basis av att amerikanerna, i fria val, lagt sin röst på en yvig och oberäknelig president som Trump (som det finns många goda skäl att kritisera, inte minst för hanteringen av Ukraina, försvagningen av Nato, tullarna och utfallen mot Grönland).

Däremot är det slående att valet av Trump används som förevändning för normalisering av intolerans och, ytterst, politiskt våld mot meningsmotståndare. Det, om något, är en indikation på att demokratin är reellt hotad.

Att Trump nu utsatts för ett tredje potentiellt dödligt attentat inom loppet av två år, liksom mordet för mindre än ett år sedan på den konservative debattören Charlie Kirk som stod MAGA-rörelsen nära, sker inte i ett vakuum. Tvärtom; det vi beskådar är en helt logisk konsekvens av ett allt mer vulgariserat, gränslöst och avhumaniserade tonläge där meningsmotståndaren ska förgöras, tystas och kuvas.

En snabb sökning på X och i kommentarsfälten i sociala medier ger inblick i den kloak som svämmar över att hat, hot och våldsuppmaningar. I denna toxiska undervegetation trängs allehanda halvtidshumanister som önskar livet ur meningsmotståndare samtidigt som de motiverar sin avsky med att de, till skillnad från “den andre”, står på humanismens, offrets och toleransens sida. Hur dessa individer kan framhålla sin kamp mot våld samtidigt som de ropar efter våld mot personer de hatar med patologisk frenesi är en balansakt som kräver ett visst mått av intellektuell överrörlighet.

Det demokratiska styrelseskicket, med sina inneboende brister och svagheter, är för att citera Winston Churchill “den sämsta styrelseformen, bortsett från alla de andra formerna som prövats genom tiderna”. Dess konstruktion är sprungen ur insikten om behovet av funktionell, rättvis och ändamålsenlig hantering av meningsskiljaktigheter; I diktaturer har man ihjäl oppositionella, bildligt eller bokstavligt - i demokratier är utgångspunkten att mångfalden och samexistensen av olika åsikter har ett egenvärde i sig, och att den hålls samman av den gemensamma inställningen om att våld, för att få den egna viljan igenom, inte under några omständigheter ska tillgripas.

Ändå är det allt oftare så att hot om våld, och faktiskt våld, används av personer hemmahörande inom vänstern mot personer som identifierar sig som höger. Ord får därigenom irreversibla konsekvenser.

På Aftonbladets ledarsida skriver Jonna Sima, kliniskt befriad från alla former av självrannsakan, att:

“När politiska ledare konsekvent beskriver sina motståndare som kriminella, landsförrädare eller existentiella hot, då förändras spelplanen. I ett sådant klimat behövs det inte bara en som är beredd att ta nästa steg. Det är en fråga om vilket politiskt sopråk vi accepterar och vilka konsekvenser vi är villiga att leva med. Det bästa sättet att förhindra nya skjutningar är att sluta elda på hatet.”

Så varför fortsätter då samma Sima och hennes kollegor att elda på hatet? Svaret är att en hel del medier, och specifika journalister och skribenter på allehanda vänsterpublikationer, i allra högsta grad drivit på den kloakifiering av det offentliga samtalet som kan trigga ideologiskt förblindade, psykiskt sjuka och andra labila personer att ta till våld. Varför skulle de inte?

Mannen som i helgen greps, i färd med att mörda på galan som Trump befann sig på, har i det manifest som Secret Service hittat bland annat skrivit att “jag tänker inte längre låta en pedofil, våldtäktsman och förrädare smutsa ner mina händer med sina brott”. En beskrivning som väl överensstämmer med den bild som medierna i åratal reproducerat och amplifierat jämte Trump.

Så jag undrar: Är det då konstigt att någon vetvilling ser sig nödgad, rentav uppmuntrad, att agera och därmed ställa sig (enligt egen utsago) på “rätt” sida av historien? Om någon gång på gång beskrivs som ondskan personifierad, som ett existentiellt hot mot allt gott, är det då så förvånande om steget till att någon drar slutsatsen att varje medel är tillåtet blir allt kortare?

Är inte syftet med skriverierna att människor ska uppröras - även när man skarvar med sanningen, tillämpar dubbla måttstockar eller rentav ljuger för att uppnå önskad effekt? Och om en människa konsekvent avhumaniseras är det då förvånande om en växande pöbel, skyddad av nätets anonymitet, öppet kan ge uttryck för sorg över att “icke-människan” inte dödades?

Det spelar nämligen ingen som helst roll vem Trump är eller vad han står för. Att försöka mörda en folkvald politiker, i detta fall en president, är demokratihotande och därmed något som alla demokrater, oavsett politisk hemvist, borde kunna ta avstånd ifrån och tillsammans stävja. Ty enkom det faktum att det inte längre är stigmatiserande att ge uttryck för hat och hot i det offentliga rummet, att det inte får några varken juridiska eller sociala konsekvenser, illustrerar varför samhället ser ut som det gör.

En återgång till ett civiliserat samtalsklimat förutsätter en vilja och förmåga att värna en politisk kultur som inte handlar om person utan om sak, som premierar nyfikenhet framför medvetna missförstånd. En diskussion där argumenten står i fokus och där också medierna behöver ta ansvar för hur journalistiken, i praktiken, bidrar till rådande samhällsutveckling. För om inte journalister på etablerade medier kan avhålla sig från att sprida dynga, vad ska man då kunna förvänta sig av anonyma nättroll?

Problemet i vår tid är således inte att människor tycker olika, eller ens att polariseringen ökar mellan vitt skilda uppfattningar. Problemet är att alltför många inte längre accepterar andras rätt att ge uttryck för sina uppfattningar.

Det spelar därför i grunden ingen roll vad man anser om Trump, Sverigedemokraterna eller någon annan politisk aktör. I en demokrati är det inte sympatierna som avgör spelreglerna, utan principerna. En av dessa är absolut: våld är aldrig ett legitimt medel för att lösa politiska konflikter. När den principen relativiseras – genom språk, insinuationer, ständiga överdrifter eller uppenbara lögner – då är det inte bara motståndaren som hotas, utan själva demokratins fundament som eroderar.

Det innebär att det verkliga hotet mot demokratin inte kan reduceras till en fråga om att “fel” personer vinner val. Hotet består snarare i att allt fler tycks beredda att acceptera, relativisera eller ursäkta att fel personer tystas med hot, hat och våld.

Demokratier faller sällan över en natt. De imploderar när gränserna förskjuts, när ord förlorar sin betydelse och när våld plötsligt framställs som en rimlig genväg till förändring.

Subscribe now

Share

Share Klartext av Alice Teodorescu

Vapenvila är ett ord som sjuder av hopp. Det signalerar en oftast skör men, likväl, ömsesidig ambition om att ersätta ett krigstillstånd med ett tillstånd av frånvaro av stridigheter. Det är alltså fråga om en rörelse bort från kaos till balans - och i den bästa av världar till långvar…

Read more

Den här veckan har kristna firat påsk och judar pesach. Den som velat besöka kyrkan på den för kristendomen viktigaste högtiden har kunnat göra så - utan att tveka, utan att planera flyktvägar, utan att väga risken för hot mot behovet av andakt - i valfri svensk stad. Väl utanför kyrkan har inga be…

Read more

Det finns en särskild sorts makt som sällan erkänns, men som genomsyrar stora delar av det offentliga samtalet: rätten att definiera andra människor. Inte som individer, utan som funktioner. Som representanter, som funktionella verktyg.

När någon vägrar acceptera den rollen, då slår mekanismen till med full kraft: …

Read more

Mod är inget naturtillstånd. Det är inget man vaknar upp med en fridfull morgon. Mod är inte frånvaro av rädsla - tvärtom. Först kommer rädslan, som värker fram modet, som blir till en osynlig rustning som ger kraft åt den som bestämt sig för att stå kvar och kämpa. Modet är inte medfött, det är erövrat av den som väljer att omvandla den paralyserande rädslan till handlingskraft.

Alla ni som samlats här idag - som bär exilens tunga mantel över era axlar, som lämnat människorna, gatorna, dofterna och färgerna ni älskat, som flytt från förtryckets obarmhärtiga, långsamma kvävning, som korsat landsgränser och oceaner för möjligheten att frigöra era barn från tyranniets klor - ni vet att friheten kostar. Och att den alltid är värd sitt pris.

När ondskan marscherar finns inga gråzoner. Inga förbehåll, inga ursäkter, inga ”men” - bara ett enkelt moraliskt val mellan godhet och ondska, mellan civilisation och barbari, mellan de som hyllar livet och de som inte fruktar döden.

Faktum är att det aldrig varit enklare än nu att välja sida, att hörsamma det iranska folkets rop på hjälp mot den islamistiska dödskulten i Teheran som i snart ett halvt sekel metodiskt kuvat det stolta, iranska folket. Som fängslar, mördar och torterar kvinnor, dissidenter, oppositionella och homosexuella. Som finansierar proxyarméer i Mellanöstern, som utgör ett existentiellt hot mot världens enda judiska stat och regionens enda demokrati. Som finansierar krig och terror runt om i världen, också i vårt land. Som förföljer exiliranier i diasporan, och som nu rustade för anskaffning av kärnvapen och utökad produktion av långdistansmissiler.

I denna stund står därför striden mellan det iranska folket, som drömmer om fred och frihet, och den islamistiska regim som inte skyr några medel i försöken att behålla dominansen över folket, regionen och ondskans axelmakter. För mig, liksom för er som samlats här idag, är det enkelt att ta ställning för folket - det kontrollerade, det tystade, det osynliggjorda - i denna kamp mot islamismens absolutism.

För vi vet att om inte regimen faller nu så kommer kvinnor att fortsätta våldtas och misshandlas för att de visar håret, regimkritiker att fängslas och avrättas, och ni tvingas fortsätta att leva med sorgen och avståndet, med ovissheten om era släktingars och vänners vardagliga umbäranden.

Under massakern i januari, när regimen brutalt mördade uppemot 40.000 människor inom loppet av två dygn, spreds ett klipp föreställandes en äldre, obeslöjad kvinna som skjutits i munnen av regimens hantlangare. Medan blodet strömmade från hennes mun ropade hon med styrka i blicken: ”Jag är inte rädd; Jag har varit död i 47 år”. Det är vad ett liv i ofrihet gör med en människa. Och det är vad kampen för frihet kräver: att rädslan inte längre får styra, kuva och förgöra.

Idag hörs röster från många håll som manar till försiktighet, som propagerar för återgång till status quo. Men vilka är vi att, från parnassen, kräva att det iranska folket ska betala det yttersta priset för att vi ska slippa drabbas ekonomiskt av mullornas ondska och irrationalitet?

Vänner,

Det iranska folket har redan gjort sitt val. Det har rest sig, gång på gång, trots att det gör det med livet som insats. Frågan är inte längre vad det är berett att offra – utan vad vi är beredda att göra för att bistå dem i detta historiska skeende, med potential att bli lika historiskt som Berlinmurens fall blev i Europa.

För mig är solidaritet inte en känsla. Det är en handling. Så låt oss inte nöja oss med att vittna. Låt oss inte stanna vid att beklaga. Låt oss vara tydliga i vårt stöd, orubbliga i våra principer och modiga nog att stå kvar även när det kostar.

För i slutändan är det inte rädslan som definierar oss. Det är vad vi gör - trots den.

NER MED MULLORNA!”

Historien upprepar sig aldrig på exakt samma vis - men den kan bära ekon av det förflutna. Den iranska revolutionen år 1979 ger idag upphov till ekon. Den borde idag förstås mindre som ett avslutat kapitel i Mellanösterns historia och mer som ett varnande exempel för västvär…

Read more

Hur många etniska konflikter tål Sverige? Förra lördagens historiska amerikanska/israeliska attack på Iran, som bland annat resulterade i att ayatolla Khamenei äntligen togs av daga, aktualiserar frågeställningen. För nu om någonsin är det ställt bortom allt rimligt tvivel att det knappast var omso…

Read more

I sitt tal till nationen den 20 september år 2001 formulerade USA:s dåvarande president George W. Bush den bevingade sentensen: “Antingen är ni med oss, eller så är ni med terroristerna”. Det var nio dagar efter den värsta terrorattacken på amerikansk mark. Bakom de ultimativa orden återfanns ett moraliskt imperativ; …

Read more

Som nyhetskonsument i allmänhet, och väljare i synnerhet, ska man alltid fråga sig vad i ett budskap som utelämnats. Journalistik handlar om att förmedla ett mångfacetterat budskap, med många infallsvinklar och därmed potentiella slutsatser, så koncist som möjligt. På grund av komplexiteten behöver jou…

Read more

Vad definierar en god handling; intentionen eller utfallet? För en dygdetiker handlar det om det förstnämnda, för en konsekvensetiker om det sistnämnda. Den svenska politiska debatten tenderar att vara dogmatisk. Det centrala är sällan vad politiska förslag och reformer resultera…

Read more

“Sionisthora”. “Sionistgris”. “Sionistfitta”. Kärt barn har många namn. Och även den som inte förstår innebörden av prefixet “sionist” anar av de mustiga suffixen att sionistetiketten, i nazistiska islamovänster- och högerextrema kretsar, inte är en komplimang utan en brännmärkning.

Så vad är en sionist?

Sionism är …

Read more

Det sägs att kulturen är samhällets samvete; i vart fall är det många inom kultursfären som överdoserar självsmicker. Personligen vet jag inte om det är något att yvas över; det samvete som man stoltserar med framstår som ytterst selektivt och moraliskt bankrutt.

På Zita-biografen i centrala St…

Read more

Europa är mer än en geografisk plats på jorden. Det är mer än ett sammelsurium av språk och länder, folk och flaggor. Europa är Paris, London, Wien, Berlin, Rom, Stockholm, Warszawa, Athen, Budapest och Prag. Det är också Karl den store, Richard Lejonhjärta, Napoleon, Columbus, Sha…

Read more

Allt som någonsin skett kan ske igen. Det är till lika delar ett hot som ett löfte. Mäktiga imperier har fallit, fantastiska civilisationer gått under, de mest avskyvärda av diktaturer imploderat. “Det finns decennier då ingenting händer, och veckor då decennier händer”, för att citera Lenin.

Kanske befinner världen sig i ett såd…

Read more

Kan man ta strid mot “mäns våld mot kvinnor” om man på frågan om vad som är en kvinna, eller en man för den delen, saknar svar? Inte för att man inte egentligen vet; utan för att man marinerats i den förnuftsvidriga övertygelsen om att sanningen emanerar ur den individuella förståelsen av tingens ordning och att den som…

Read more

Ni som som tillhör den utdöende arten som fortfarande håller sig med en papperskalender vet vad jag talar om; i dessa dagar är det hög tid att bända upp klamrarna som krampaktigt håller fast de tummade, nedskrivna arken. Glädjas över det som blev, sörja det som hade kunnat vara. Lossa, lätta, lägga bort. In…

Read more

Så lägger vi snart åter ett händelserikt år till handlingarna. Ett år som kantats av krig, nöd och geopolitiska oroligheter - men också av ögonblick av lättnad och mänsklig värdighet. Av glädjen över att den gisslan som Hamas in i det sista vägrade släppa till slut fick återvända hem – levande, eller för att få en värdig begravning.

Året som gått, och året som snart tar sin början, påminner oss om vad som är viktigt på riktigt. Men också om vad som står på spel. Också i år har ett pärlband av gamla sanningar utmanats: traditionstyngda institutioner havererat, mångbottnat hyckleri avslöjats. Våra västerländska samhällens sårbarheter står blottade i öppen dager och de värderingskonflikter som tidigare avhandlades som teoretiska eventualiteter utgör numera utgångspunkten för varje samtal.

Det finns ett före och ett efter. Ett före den 24 februari 2022 och den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina. Ett före den 7 oktober 2023 och Hamas terror i Israel. Under det snart avdankade 2025 har vi levt i ett utdraget efter. Ett ständigt 24 februari eller 7 oktober, varje dag, i vad som blivit en ny vardag. Vi människor är fantastiska på det viset; allt bär vi, allt tror vi, allt hoppas vi, allt uthärdar vi.

Det som var påtagligt i fjol har ett år senare bara förvärrats och normaliserats och därför kommit att utgöra ett ännu större hot mot alla oss som vill leva våra liv i fred och frihet. Den öppna antisemitismen som tvingar Europas, Sveriges, ja hela Västvärldens, judar in i skuggorna. Islamismen som infiltrerar våra samhällen med sin intolerans och våldsamhet. Gängkriminaliteten som skördar nya offer och som sprider skräck och förödelse. Hotet från ett allt mer högfärdigt Ryssland som inom en mycket snar framtid kan komma att attackera ett Nato-land nu när aptiten på Ukraina mättas av Trumps hybris.

Ja, sällan har de inre och yttre hoten sammanfallit lika tydligt och satt lika hög press på våra samhällens institutioner, på oss beslutsfattare, på våra samhällsstrukturer och på våra principer.

*

Den tid vi lever i kommer framtida historiker att granska med förundran – och förfäran. De kommer att fråga sig hur vi, med Förintelsens erfarenhet i färskt historiskt minne, kunde undgå att vi befann oss i en ny era av pogromer. De kommer att fråga sig hur så många, till synes oberörda, kunde bevittna hur ondskan återigen förgiftade deras samhällen utan att ingripa.

Ett samhälle som tolererar antisemitism är ett sjukt samhälle. Det är ett samhälle som tappat respekten för sanning, som låter konspirationsteorier ersätta kunskap och som förlorat förmågan att uppställa eller upprätthålla moraliska gränser. Judehatet är därför inte bara ett problem för de judar som drabbas av det, utan en indikation på samhällets totala hälsotillstånd. Att judar från hela Europa flyttar till ett ständigt hotat Israel säger allt vi behöver veta om hur illa det är ställt.

Explosionen av judehat - som givetvis funnits där hela tiden men som nu inte längre hålls tillbaka av något stigma, utan tvärtom tycks en gnutta anti-sionism ses som ett chict tecken på progressivitet bland islamister och inom den breda vänstern - är en bra indikator på hur högt, eller snarare lågt, också andra västerländska värderingar står sig.

Därför handlar inte engagemanget för Israels rätt att försvara sig enbart om Israel utan också om oss själva. Om vår rätt att försvara våra samhällen, vårt sätt att leva, vår frihet - och, i förlängningen, om vilket slags land Sverige ska vara framöver.

*

Sverige, liksom Europa, är värt att försvara. Det Israel och Ukraina lärt oss under det gångna året är att friheten är värd att slåss för, även när det hade varit enklare att kapitulera. Dessa länders kamp utgör en påminnelse om att genuin, långvarig fred aldrig kan uppstå som resultat av rädsla och undfallenhet. Vi måste våga tala om styrka – inte som motsats till fred, utan som dess förutsättning.

Alla försök att finna en väg mot fred i Ukraina behöver vila på landets rätt att välja sin egen framtid. Europa behöver inte bara stödja Ukraina ekonomiskt utan också överväga möjligheten att bistå det ukrainska försvaret med egna säkerhetsgarantier. Om vi menar allvar med att Ukraina utgör vår egen yttre gräns och att det existentiella hotet mot landet också är ett hot mot vår fred och frihet så måste våra åtgärder stå i proportion till det faktiska hotet. Annars riskerar den som inte vill slåss för Ukraina att framöver få slåss på hemmaplan.

EU behöver påskynda arbetet med att ta ett större ansvar för den egna säkerhetssituationen. Det gångna året har kontinuerligt visat på riskerna med Europas beroende av inte minst USA för kontinentens säkerhet. Att vara så beroende av vem som sitter i Vita huset gör oss sårbara på ett sätt som kan utnyttjas av auktoritära krafter. Detta beroende kan bara brytas genom att vi satsar ordentligt på våra inhemska försvar och upprättar strukturer som möjliggör samarbete på kontinenten.

I klarspråk betyder det att den upprustning som initierats i Europa markant måste påskyndas; dels i avskräckande syfte, dels för att kunna möta ett eventuellt ryskt angrepp. Självklart ingår diskussionen om europeiska kärnvapen, som kompenserar för ett allt mer opålitligt USA och därmed ett försvagat Nato, inom ramen för vår avskräckning.

*

I goda tider har EU och politiker runt om i Europa kunnat träta om oväsentligheter. I ljuset av illusionen om den eviga freden var ingen fråga för liten för att göras för stor. I en orolig tid, där allt står och väger, finns inget av den lyxen kvar. Historien är ett ständigt pågående slag. Ett slagfält där inga framgångar, inga framsteg - och allra minst friheten - bör tas för given. 

De senaste årens utveckling i Sverige, liksom i världen, ställer oss inför en rad svåra mål- och normkonflikter. En konservativ insikt är att det sällan finns ett perfekt val, men att man ändå måste vara beredd att fatta det minst dåliga beslutet. Det är centralt att politiken vågar agera utifrån det långsiktigt bästa, att besluten vilar på idéer och tydliga värderingar, men också färgas av visioner om att ett annat samhälle är möjligt.

Som beslutsfattare behöver vi vara uppriktiga med att den hållning som gällt sedan EU bildades - i ruinerna efter andra världskriget - som ytterst gått ut på att söka konsensus, riskminimera och lösa allt med diplomati, inte kommer att vara fruktsam i mötet med krafter som hotar vår blotta existens. Israels kamp mot Hamas, liksom Ukrainas mot Ryssland, handlar om krig för överlevnad, mot fiender som inte skyr några medel i sina utplåningsförsök.

Paradoxalt nog kan de ideal som möjliggjort fred och frihet under de senaste 80 åren vara det som slänger in oss i en era av osäkerhet och, ytterst, ännu ett krig. Detta eftersom vi passiviserats så till den grad att vi tappat förmågan att inte bara identifiera existentiella hot utan också att försvara oss mot dem. Men freden föds inte ur rädsla. Den föds ur styrka.

*

Samtidigt vill jag, denna jul, tala om hopp.

Hopp föds inte ur förnekelse, utan ur klarhet. Ur modet att se verkligheten som den är – och viljan att agera. Hopp föds när vi vet vad som står på spel och ändå väljer ansvar framför rädsla.

Jag hoppas 2026 bär med sig fred i Ukraina och i Mellanöstern. Jag hoppas att den antisemitiska besten ska tryckas tillbaka till den underjordiska håla där den hör hemma. Jag hoppas att kriminaliteten fortsatt ska bekämpas så att fler ska kunna känna sig trygga och fria i Sverige och i Europa. Jag hoppas att vi slipper fler krig - men att vi samtidigt vilar i vissheten att vi gjort vårt yttersta för att stå rustade, om det värsta skulle inträffa.

Europa har mycket att förlora. Men just därför har Europa också allt att försvara. Och där, mitt i allvaret, finns ett hopp som är värt att bära – också denna jul.

God jul och ett riktigt gott nytt år!

Subscribe now

Share

Share Klartext av Alice Teodorescu

Enligt svensk lag kan man samtycka till ringa misshandel, men inte till misshandel av normalgraden eller till grov misshandel (se exempelvis rättsfallen RH 2009:47 och NJA 2013 s. 397). Det innebär att den som begår misshandel, som inte kan betraktas som ringa, kommer att hållas ansvarig - även om d…

Read more