I november år 2024 konstaterade Berlins polischef att även om det inte fanns några formella no-go zoner i staden “så finns det områden - och detta måste vi vara ärliga med - där jag råder folk som bär kippa eller är öppet gay eller lesbiska att vara mer försiktiga”. Enligt polischefen var den gemensamma nämnaren för dessa kvarter att det där bor en stor andel personer med rötterna i Mellanöstern som hyser sympatier för terrorgrupper. I klartext: det är farligt för homosexuella och judar att röra sig i delar av världens mest liberala, toleranta stad till följd av den intolerans som importerats från Mellanöstern.

Enkom det faktum att en polischef ser sig nödgad att lägga in brasklappen om behovet av ärlighet, som vore det inte en självklarhet att den som inte adresserar verkligheten svårligen kan lösa dess brister, säger allt som behöver sägas om varför ännu en islamist i veckan hade ihjäl en kvinna och skadade ytterligare 29 andra under ett Pridefirande i just Berlin. Det är talande att det kontroversiella inte är att människor tvingas dölja sin identitet i Europa, utan att någon faktiskt vågar säga det högt och utan krumbukter.

Bara i Berlin bedöms den “islamistiska scenen” (fyndigt namn i en stad som förr brukade definieras av sin “elektroniska musikscen” eller “gayscen”) innefatta omkring 2400 individer, varav omkring 900 antas vara beredda att utföra våldshandlingar alternativt sympatisera med sådana. I hela Tyskland bedöms omkring 28.200 individer vara vad som klassas som radikaliserade islamister, av vilka runt 9500 personer bedöms som särskilt farliga.

Det säger sig självt att nuvarande polisbemanning svårligen kan punktmarkera alla dessa och att det som skett i veckan riskerar att ske igen, och igen, och igen. Liksom att samma verklighet återfinns i Sverige, i Frankrike och i Storbritannien, ja överallt i Västeuropa där islamisterna utan större motstånd tillåtits etablera sig och infiltrera samhället med sina mordiska övertygelser.

Enligt en ny rapport från Europol greps 130 misstänkta terrorbrottslingar som var 18 år eller yngre, den yngste var 12 år, under år 2025. Totalt registrerades 45 terrorattacker i tio EU-länder och 486 personer greps för terrorrelaterade brott, varav hela 70 procent misstänktes för jihadistkopplingar.

Så låt oss vara ärliga, då det tycks vara förbannat svårt för vänsterns halvtidshumanister som ser demokratihot överallt utom där de faktiskt existerar: hatet mot judar som vi sett öppet manifesteras på gator och torg sedan den 7 oktober år 2023 är samma hat som islamister uppbådar jämte homosexuella, västerländska kvinnor, ateister, religionskritiker och religiösa minoriteter, ja mot friheten som sådan. Hatet hämtar sin näring ur islams urkunder, det motiveras med islam, och det görs i islams namn.

Om islam ska kunna samexistera med västerländska, judeo-kristna värderingar, som grundar sig på ideal om tolerans och alla människors lika värde, behöver religionen reformeras - annars kommer dagens konflikter att eskalera i takt med att andelen muslimer ökar. För även om inte alla muslimer hatar judar och homosexuella, och än mindre skulle vara beredda att döda dem även om de hatar dem, är det ingen hemlighet att dessa uppfattningar är väletablerade bland just muslimer och att många av de attacker som skett mot homosexuella och judar de senaste åren genomförts av människor med kopplingar till Mellanöstern.

Den som tagit del av Hamas-överlevaren Eli Sharabis vittnesmål - som för en tid sedan gästade Sverige med anledning av den svenska översättningen av boken Gisslan och som jag hade förmånen att få intervjua - om hur terroristerna som höll honom och de andra gisslan, dagligen sade åt dem att det övergripande målet är jihad som börjar i Israel och som sedan kommer att överskölja hela Europa (Sverige nämndes specifikt), förvånas föga.

För oss som lyssnat är det nämligen uppenbart att islamistisk terror inte är en fråga om mark och gränser utan om att pådyvla världen de idéer som förslavar människor och åderlåter de värden som möjliggjort västerländsk samexistens mellan minoriteter, jämställdhet, kvinnlig frigörelse, yttrandefrihet och religionskritik.

De tröttsamma, förutsägbara reaktionerna i Sverige och i internationell media vittnar dessvärre om att den rundgång av lagom upprörda fördömanden - som manar till den kärlek som mirakulöst ska betvinga hatet - inte heller denna gång rubbats av den bestialiska attacken mot Pride. Livet fortsätter precis som förr och den som dristar sig till att adressera grundorsaken till det stora antalet attacker med islamistiska förtecken - alltså islamism - möts med ignoranta förklaringar om att våldet beror på högerextremism i allmänhet och professor Agnes Wold i synnerhet.

Men faktum kvarstår; det enda land i Mellanöstern där judar och muslimer tillerkänns samma rättigheter är Israel, som för övrigt är det enda land i Mellanöstern där Prideparader årligen äger rum. Hatet mot homosexuella, liksom mot judar, är institutionaliserat i den muslimska världen där det inte bara är socialt påbjudet; I dessa länder är homosexualitet kriminaliserat och på en del håll också förenat med dödsstraff. Ändå lär vi se fler Palestinaflaggor i dagens Prideparad i Stockholm än israeliska, fler homosexuella som lierar sig med bödlarna i Hamas än med de demokrater i Israel som försvarar allas rätt att älska vem helst de önskar.

Om friheten, och freden, i Europa ska bestå, om vi inte ska slitas sönder av inhemska konflikter mellan olika etniska grupper som fragmentiserar samhället likt vi sett i exempelvis Libanon, måste beslutsfattare unisont sätta stopp för den islamistiska grogrunden. Det handlar om att fortsätta att strama åt migrationen och att upprätthålla mycket strikta krav på anpassning av de som kommit till Europa.

Personer som begår brott, som uppvisar dålig vandel på ren svenska, som aktivt väljer att röra sig i miljöer där religiös fanatism råder har inget i Europa och Sverige att göra. Dessa miljöer, inte sällan i källarmoskéer av olika slag, behöver kontrolleras, punktmarkeras och finansieringen till nya moskéer med tveksamma kopplingar strypas. Utvisning bör vara regel, inte undantag för dessa individer. Det gränsöverskridande samarbetet och informationsutbytet mellan Europas säkerhetstjänster behöver vidare intensifieras och fördjupas så att fler extremister kan upptäckas tidigt och åtgärder sättas in snabbt.

Det är i denna kontext som attacken mot Pride, liksom mot julmarknader och pop-konserter ska ses; det dödliga våldet mot judar och homosexuella är inte en avvikelse, i strid med islamisternas världsbild, utan tvärtom helt i linje med deras föreställningar om ett islamiserat väst som, i likhet med Mellanöstern, inte har plats för varken judar, homosexuella, frigjorda kvinnor, sekulära eller ens dansande ungdomar.

Att just vänstern, som historiskt hyst stor skepsis mot religion, skulle liera sig med en av världens mest rigida religioner, i vilkens namn förtryck mot, och rena avrättningar av, samhällets mest utsatta återkommande sker, är något av en gåta om det inte hade varit för att också islamister har rösträtt som vänstern gärna kapitaliserar på.

Det avgörande valet står emellertid inte mellan tolerans och intolerans, eller höger och vänster. Det står mellan ett samhälle som försvarar sina egna fri- och rättigheter och ett som, av rädsla för konflikt, steg för steg vänjer sig vid att ge upp dem - för att slutligen kapitulera.

Historien kommer inte att döma Europa efter hur många pressmeddelanden som skrevs efter varje attentat, efter hur många politiker som uttryckte att det vi bevittnar minsann är “oacceptabelt” och främmande för det öppna samhället - att så inte är fallet vidimeras återkommande av verkligheten. Nej, historien kommer tvärtom att döma oss efter om vi hade modet att identifiera hotet medan det fortfarande gick att hejda. Ty ett samhälle som inte längre kan garantera att judar kan bära kippa eller att homosexuella kan gå på Pride, utan att riskera livet, har inte främst ett säkerhetsproblem, utan ett civilisatoriskt.

Utvecklingen är dock, inte heller på detta område, ödesbestämd. Men den kommer, inte heller den här gången, att vändas av dem som fortfarande vägrar erkänna varför den alls uppstod.

Subscribe now

Share

Share Klartext av Alice Teodorescu

Den gångna veckan har jag spenderat på studieresa i fascinerande Tokyo. Syftet var att bättre förstå de säkerhetspolitiska, liksom demografiska och ekonomiska, problem som Japan står inför och som på många vis påminner om de som Europa också har att förhålla sig till.

Att komma till Tokyo år 2026 är som att komma till New York för 20 år sedan; det är stort, kreativt och har allt man kan önska sig. Men medan New York utvecklats till en smutsig, rörig stad, som tvingats hantera grov kriminalitet i omgångar, är Tokyo dess raka motsats; det är rent, tyst, vänligt, välorganiserat och oerhört tryggt. Här finns samma puls, kreativitet och ekonomiska kraft, men utan den sociala upplösning som blivit en alltmer accepterad del av vardagen i många västerländska metropoler.

Inte en gång kände jag mig rädd, oavsett om det var tidig morgon eller sen kväll, när jag gick ensam på gator jag inte kände till. Det är en häpnadsväckande upplevelse i en tid då inte minst Europas städer, inte ens Stockholms, framstår som allt annat än trygga.

Friheten känns därför oändlig; inga skränande antisemitiska demonstranter som öppet skanderar sitt judehat och dominerar gatubilden, inga ficktjuvar på stationerna eller i turisttäta områden, inga högljudda ungdomsgäng som inte förmår uppföra sig i tunnelbanan.

I många samtal nämns migrationen, eller snarare bristen på den och Europa som ett varnande skräckexempel, som en viktig förklaring. Visst, Japan dras sedan decennier med en krympande befolkning som utgör ett reellt problem för ekonomin, men avvägningen har ändå varit att problemen ska lösas med automatisering, robotisering och reformer som ska gynna inhemskt barnafödande framför import av arbetskraft.

I Japan betraktas nämligen samhällsgemenskapen, sprungen ur den japanska kulturen, inte som ett hinder för öppenhet utan som en förutsättning för tillit, stabilitet och ett fungerande samhälle. Detta är så centralt att till och med gapande, nedskräpande turister uppfattas utgöra ett hot mot samhällsväven.

I Europa däremot, minns hur det lät i Sverige för 10-15 år sedan, var den dominerande maximen att generös migration skulle råda bot på den demografiska nedgången, att invandringen skulle rädda välfärden - bara för att man senare skulle behöva fråga sig hur välfärden skulle överleva invandringen.

I vår del av världen förstod man därtill, alltför sent och i vissa kretsar fortfarande inte, att människor som kommer, även i de fall de arbetar, i bagaget tar med sig värderingar och normer med potential att krocka med de vi tagit för givna i Europa. Till dessa värderingar hör alltifrån synen på individen kontra kollektivet, religionen kontra lagen, till kvinnans roll och barnuppfostran.

Japan har med andra ord, till följd av politiska vägval, inte skapat sig ett inhemskt problem med värderingskrockar mellan olika etniska grupper som hotar landet inifrån. Däremot står man inför ett växande hot från ett allt aggressivare Kina och Nordkorea som, tillsammans med bundsförvanterna Ryssland och Iran, ger upphov till en allt allvarligare världs(o)ordning. Japan är, av historiska skäl sprungna ur andra världskriget, tätt sammanbundet med USA ifråga om militär förmåga - som i nuvarande situationen mest kommit att utgöra en svårhanterad oförmåga.

I ett läge där USA:s president uppvisat en osedvanlig ovilja att hedra ingångna överenskommelser och vedertagna allianser, som Nato, växer oron för framtiden för var dag som går. Japan, precis som Europa, har sedan andra världskriget lagt ut sitt försvar, och därmed sin säkerhet, på entreprenad till amerikanska skattebetalare vilket i dagens alltmer multipolära värld ökar vår sårbarhet.

Det förefaller finnas en praktisk konflikt mellan möjligheten att upprätthålla långsiktig autonomi och frihandel i en föränderlig värld som bör stämma till reell eftertanke. Det är inte liktydigt med att strategisk autonomi per se är detsamma som protektionism. Däremot handlar det om ökad handlingsfrihet och att demokratier måste kunna försvara sina intressen utan att vara beroende av andra, däribland rent auktoritära regimer, för energi, råvaror, teknik eller försvar.

I Japans fall handlar det således om ett dubbelt beroende; av USA för säkerheten och av Kina för handeln. Kina är Japans största handelspartner samtidigt som landet utgör Japans främsta säkerhetspolitiska utmaning. Det innebär att ekonomiskt ömsesidigt beroende samexisterar med strategisk rivalitet. Samma mönster återfinns i Europa.

Under lång tid har europeiska företag dragit nytta av kinesisk produktion och kinesiska marknader, samtidigt som beroendet av kinesisk raffinering av sällsynta jordartsmetaller, batterikomponenter och andra kritiska insatsvaror har blivit allt tydligare. Erfarenheterna från pandemin och Rysslands energipolitik har ytterligare förstärkt insikten om vikten av mer robusta leveranskedjor.

Det är ett förhållande vi, liksom Japan, behöver bli kvitt. Tvärtom borde vi tillvarata de fyndigheter som, inte minst finns i Sverige, för att öka Europas strategiska autonomi och i högre grad utveckla relationerna med länder som Japan och Sydkorea. Dessvärre vittnade flera av de experter vi träffade om hur EU:s förkärlek för långtgående regleringar hämmar den handel vi eftersträvar.

På tema säkerhet och försvar var frågan om kärnvapen intressant nog högst levande. Även om diskussionen fortsätter att vara kontroversiella i Japan, främst av historiska skäl, är det en uppenbar indikator på hur snabbt den politiska verkligheten förändrats och hur en allt nyktrare syn på världens beskaffenhet letar sig in av ren nödvändighet; pacifismen kan bli existentiellt för Japan vad det lider.

Det kinesiska hotet mot Taiwan, precis som det ryska hotet mot Baltikum och Europas östra flank, kan nämligen inte önskas eller fördömas bort, varför också demokratier behöver resonera kring hur rådande världsordning, anti-spridningsavtal och internationell rätt bakbinder oss samtidigt som våra fiender spelar enligt helt andra regler.

Det är uppenbart att försökens att drömma sig tillbaka till en tid där USA utsträckte sitt militära skydd och kärnvapenparaply, utan några större krav på reciprocitet, enkom försenar den frigörelseprocess som både är nödvändig - och till syvende och sist också långsiktigt önskvärd. När det kommer till kritan måste varje suverän stat upprätthålla en egen förmåga att försvara sitt territorium och sitt folk.

Den stora frågan är om Trump, givet den minst sagt tvetydiga hanteringen av såväl Ryssland som Iran, fortfarande är intresserad av att avskräcka Nordkorea och om han kommer att agera militärt om Peking går till angrepp mot Taiwan? För Japan är frågorna just existentiella, precis som de är för Europa och Israel. Den ambivalens som uppvisats från Vita huset under de senaste åren, också före Trump, ger vid handen att ondskans axelmakter gör rätt i bedömningen att det nu är dags att flytta fram positionerna.

Ty bara det faktum att frågorna ställs, och att det råder osäkerhet kring svaren, ger oss anledning att på allvar se om vårt eget hus. Trump är inte slutet på den “nya” amerikanska, mer inåtvända utrikespolicyn, utan dess fortsättning. För Europas del är det lättare att röra sig mot ökat europeiskt oberoende, att på sikt etablera ett europeiskt kärnvapenparaply. För Japan är det betydligt svårare men lika viktigt.

Därför råder det ingen tvekan om att samarbetet mellan Europa och Japan behöver utvidgas än mer. Redan nu har intiativ tagits för att stärka leveranskedjornas motståndskraft (som tydligt påverkades av covid, Rysslands krig och sedermera också kriget i Iran), säkra kritiska tekniker som halvledare och råvaror, och sätta internationella standarder för att motverka konsekvenserna av rådande instabilitet.

De bilaterala strategiska partnerskap som ingåtts med enskilda europeiska länder, däribland Sverige, behöver också de utvecklas ytterligare. Dessa samarbeten bör inte enbart omfatta traditionella säkerhetsfrågor utan även forskning, innovation och avancerad industripolitik. Detta inkluderar sektorer som rymd- och drönarteknik, artificiell intelligens, kvantteknologi, cybersäkerhet och telekommunikation.

Gemensamt för dessa områden är att de utgör så kallade dubbla användningsområden (dual-use), där samma teknik kan användas för både civila och militära ändamål. Investeringar i dessa sektorer stärker därför inte bara försvarsförmågan utan bidrar också till högre produktivitet, teknologiskt ledarskap och långsiktig ekonomisk tillväxt.

Samtidigt har kontrollen över kritiska teknologier blivit en allt viktigare del av den geopolitiska konkurrensen. Länder som behärskar utveckling och produktion av halvledare, satellitsystem, avancerade sensorer, kvantdatorer och säkra kommunikationsnät får inte bara ekonomiska fördelar utan också ett ökat strategiskt inflytande och därmed makt.

Den som kontrollerar den kritiska tekniken kontrollerar också en växande del av morgondagens ekonomi, försvarsförmåga och geopolitiska inflytande. På samma sätt har tillgången till kritiska råvaror, avancerad produktion och robusta leveranskedjor blivit en säkerhetspolitisk fråga lika mycket som en industripolitisk.

Motståndskraft handlar därför inte längre enbart om militär kapacitet utan även om förmågan att säkra forskning, kompetens, produktion och tillgången till kritiska råvaror. Det är mot denna bakgrund som ett fördjupat samarbete mellan Europa, Japan och andra likasinnade demokratier framstår som en strategisk nödvändighet snarare än enbart en ekonomisk möjlighet.

Samarbetet mellan Europa och Japan handlar med andra ord om långt mer än handel eller diplomatiska artighetsbesök. Det handlar om två demokratier som, från varsin sida av den eurasiska kontinenten, konfronteras med samma strategiska verklighet: ett allt mer aggressivt Kina, ett revanschistiskt Ryssland, ett oberäkneligt Nordkorea och ett USA vars säkerhetsgarantier inte längre kan tas för givna.

Personligen är jag än mer övertygad, efter veckan i Tokyo, om att Europa måste göra upp med en naiv föreställning som präglat alltför många beslut under de senaste tre decennierna: att ekonomiskt ömsesidigt beroende automatiskt skapar politisk stabilitet. Erfarenheterna av Rysslands energivapen, Kinas ekonomiska påtryckningar och USA mer transaktionella syn på allianser visar motsatsen. Beroenden kan lika gärna utnyttjas som vapen.

Strategisk autonomi är inte ett uttryck för isolationism eller protektionism. Det är en förutsättning för verklig frihandel, för ett trovärdigt försvar och ytterst för politisk handlingsfrihet. Bara den som kan stå på egna ben kan också välja sina partners. Idag avgörs styrka inte enbart av storleken på en armé eller ekonomins omfattning, utan av förmågan att förena teknologiskt ledarskap, industriell kapacitet, energisäkerhet och militär trovärdighet. Det är en insikt som förenar Japan och Europa.

Subscribe now

Share

Share Klartext av Alice Teodorescu

Under lördagen beslagtog (äntligen!) en rättskaffens polisman den vedervärdiga “Gaza-porten” som antisemiterna i den antijudiska demonstrationen i Stockholm - trots polisanmälan från en annan rättrådig polisman tidigare i veckan - åter ansåg att det var lämpligt att marschera med.

I sociala medier gråter de ut och spelar oförstående, hycklarna som ansåg det vara höjden av kränkning och rasism att Koranen - en bok - brändes, men som numera anser att det är hedervärt att önska livet ur judiska och israeliska medmänniskor. För övertydlighetens skull är det alltså skillnad på att bränna en bok, som ett uttryck för religionskritik, och att önska livet ur människor enkom på grund av att de är judar - även när det maskeras som “kritik” av staten Israels krigföring; Religionskritik riktar sig mot idéer, hat riktar sig mot människor.

Hycklarna kommer, som vore de dresserade av Pavlov själv, invända att det inte alls är detta de gör - alltså önskar livet ur någon - utan att samtidigt kunna svara på varför de då gapar om ett “fritt Palestina från floden till havet”, det vill säga ett judenrein område likt det nazisterna försökte realisera i Europa på det territorium som utgör Israel, och som för övrigt är normen i stora delar av Mellanöstern.

Polismannen som agerade visar att det visst går att ingripa, i realtid, mot antisemitiska förehavanden i tillståndsgivna demonstrationer - om man vill och har ryggrad. Skulle det ändå visa sig att polisen agerat i strid med någon lag eller föreskrift, som innebär att man ej får agera på det sätt som gjorts i realtid vid misstanke om brott, är slutsatsen enkel: då är det lagen som behöver ändras, inte Polisens vilja att upprätthålla den.

Polisens ingripande är viktigt i sak, särskilt nu när frågan om porten och förringandet av Förintelsen, som är brottsligt sedan år 2024, utreds av Polisen. Men frågan har också ett symbolvärde då det markerar att rättsstaten fortfarande förmår sätta gränser. Att lagen inte upphör att gälla bara för att ett budskap framförs under demonstrationsfrihetens paraply - som ju på intet vis är absolut. Ingen står över lagen, inte ens gatans huliganer. Judehat är, även när man byter ut ordet jude mot sionist, hets mot folkgrupp vilket är förbjudet. Ingripandet har därför ett värde långt utöver det enskilda fallet.

Polisens agerande utgör å andra sidan en påtaglig kontrast mot de rödgröna politikerna i Stockholms stad; i veckan hölls nämligen ett krismöte med de ansvariga beslutsfattarna i Region Stockholms Personal- och produktionsutskott med anledning av den senaste tidens demonstrationer där personer, däribland en del vårdpersonal, haft det dåliga omdömet att uppträda i regionens sjukvårdsklädsel.

Mötet, som hölls på begäran av oppositionspartierna Kristdemokraterna, Moderaterna och Liberalerna, innehöll enligt personer som närvarade en bedömning av regionens högsta tjänsteman som påtalade att det är troligt att liknande händelser kommer att äga rum igen.

De skarpa förslagen från oppositionen, som presenterades i syfte att säkerställa att så inte sker, mottogs med exakt den ryggradslöshet som man kan förvänta sig av Socialdemokraterna. Enligt företrädare för det parti som i snart två decennier varnat för 30-talets återkomst var det tydligen inte helt klarlagt att det verkligen var ställt utom allt rimligt tvivel (ja, jag är ironisk, i svensk straffrätt är beviskravet att det är ställt utom rimligt tvivel) att det faktiskt handlar om regionens arbetskläder, varför man istället valde att efterfråga ytterligare underlag.

Detta är viktig konsumentupplysning inför stundande val: majoriteten i Region Stockholm vill, trots bildbevis, inte vidta åtgärder trots att händelserna som givit upphov till mötet äventyrar patientsäkerheten, förtroendet för vården och bidrar till att den antisemitiska farsoten eskalerar ytterligare.

Det finns nämligen inget att utreda, det som skett har skett och det kommer att ske igen. Impulsen att fördröja, istället för att agera, i ett akut läge när behovet av att vidta åtgärder för att säkerställa att de allvarliga incidenterna inte sker igen tyder på att Socialdemokraterna antingen inte förstår problemets vidd och allvar, eller helt enkelt gör den cyniska kalkylen att de har mer att förlora än att vinna på att stöta sig med centrala väljargrupper för vilka Palestinafrågan blivit den främsta identitetsmarkören.

Det säger allt som behöver sägas om vad för sorts parti Socialdemokraterna är och alltid har varit: man deltar gärna vid Förintelsens minnesdag, frotterar sig med överlevande och lägger pannan i djupa veck över demokratins tillstånd och det påstådda hotet från SD. Men så snart det inte lönar sig att profitera på historien för att vinna samtiden, när man helt enkelt gjort sig beroende av röster från utrikes födda väljare som hatar judar, ja då backar man, förhalar och förvränger verkligheten för att passa den nya agendan.

För landets judar är konsekvenserna redan kännbara och värre blir det om Socialdemokraterna och Vänsterpartiet intar Rosenbad i september.

Subscribe now

Share

Share Klartext av Alice Teodorescu

Till min inbox på Linkedin strömmar det råa, antisemitiska hatet in. Det kommer från bland andra (universitets)lärare, läkare, kommunanställda, ingenjörer, jurister, apotekare, kypare, butiksbiträden och socialarbetare. Det handlar om till synes “vanliga” människor som hyser ett glödande judehat, som skamlöst signerar s…

Read more

Det är med svensk debatt som med växlande modetrender; lever man tillräckligt länge kommer man vad det lider att belåtet kunna konstatera att inget är nytt under solen, att det som framställs som nyskapande mest påminner om malätet återbruk.

Debatten om slöjan, hijab, utgör inget undantag. Så fort den …

Read more

Det finns två sorters människor; de som blir obekväma av att befinna sig i ett rum där någon framför en avvikande åsikt - varför de aldrig själva skulle iklä sig rollen som denna någon - och de som blir obekväma av att inte påtala att kejsaren är naken.

Människan är ett flockdjur, av biologiska överl…

Read more

Under 491 dagar i fångenskap i Gazas mörka tunnlar levde Eli på hoppet om att kunna återvända till sin familj. En dröm som slogs sönder, precis efter den förnedrande frigivningen, när han fick veta att Hamas dödat hans familj direkt efter att han tillfångatagits.

I vintras läste jag hans bok Hostage, som nu översatts till svenska, och trots att jag noga följt de tillfångatagnas öden, träffat många av deras familjer och på olika vis engagerat mig för deras frigivning, var det outhärdlig läsning. Boken ger inte bara en inblick i de omänskliga förhållanden som Hamas utsatte gisslan för – svält, isolering, fysisk misshandel och psykiskt våld. Främst är den en överlevnadsguide, en berättelse om vad det innebär att vara människa - också i de mest omänskliga situationer.

I min intervju försöker jag borra i frågor kring meningen med livet, mänsklig styrka, hopp och motståndskraft. Om den starka vänskapen som väser fram mellan Eli och medfången Alon Ohel som tvingades vara kvar i fångenskap i ytterligare åtta månader efter Elis frigivning, om kärleken till livet.

Lyssna, läs och för Elis historia vidare. Aldrig mer är nu.

Subscribe now

Share

Share Klartext av Alice Teodorescu

Människan är till sin natur föränderlig. Partier består av människor och kan därför, om de vill, förändras. Eftersom partier därtill tenderar att premiera opportunism, kappvändande på ren svenska, kommer man i alla partier - som en konsekvens av den inneboende strävan efter …

Read more

Read more

Det mest olidliga var inte de explicita, sadistiska bilderna, som tagna ur någon slags satanistisk ritual - även om jag tvingades vända bort blicken otaliga gånger för att orka sitta kvar; den som tvivlat på Djävulens existens har nämligen inte stiftat bekantskap med Hamas.

Nej, det värsta var terroristernas återkommande glädjerop, de hejdlösa skratten,…

Read more

I veckan besökte jag Riga med kollegor ur EPP-gruppen. Utöver intressanta paneler på temat ryska hotet mot östra flanken, konkurrenskraft, tillväxt och välstånd - som en förutsättning för upprust…

Read more

I åratal har röster på vänsterkanten högljutt varnat för nedmonteringen av demokratin. I deras värld har ord kommit att uppfattas som våld - medan det riktiga våldet, beroende på vem det utövats mot och av vem, relativiserats. Inte sällan har valet av Donald Trump, först år 2016 och sedan år 2024, använts som en i…

Read more

Vapenvila är ett ord som sjuder av hopp. Det signalerar en oftast skör men, likväl, ömsesidig ambition om att ersätta ett krigstillstånd med ett tillstånd av frånvaro av stridigheter. Det är alltså fråga om en rörelse bort från kaos till balans - och i den bästa av världar till långvar…

Read more

Den här veckan har kristna firat påsk och judar pesach. Den som velat besöka kyrkan på den för kristendomen viktigaste högtiden har kunnat göra så - utan att tveka, utan att planera flyktvägar, utan att väga risken för hot mot behovet av andakt - i valfri svensk stad. Väl utanför kyrkan har inga be…

Read more

Det finns en särskild sorts makt som sällan erkänns, men som genomsyrar stora delar av det offentliga samtalet: rätten att definiera andra människor. Inte som individer, utan som funktioner. Som representanter, som funktionella verktyg.

När någon vägrar acceptera den rollen, då slår mekanismen till med full kraft: …

Read more

Mod är inget naturtillstånd. Det är inget man vaknar upp med en fridfull morgon. Mod är inte frånvaro av rädsla - tvärtom. Först kommer rädslan, som värker fram modet, som blir till en osynlig rustning som ger kraft åt den som bestämt sig för att stå kvar och kämpa. Modet är inte medfött, det är erövrat av den som väljer att omvandla den paralyserande rädslan till handlingskraft.

Alla ni som samlats här idag - som bär exilens tunga mantel över era axlar, som lämnat människorna, gatorna, dofterna och färgerna ni älskat, som flytt från förtryckets obarmhärtiga, långsamma kvävning, som korsat landsgränser och oceaner för möjligheten att frigöra era barn från tyranniets klor - ni vet att friheten kostar. Och att den alltid är värd sitt pris.

När ondskan marscherar finns inga gråzoner. Inga förbehåll, inga ursäkter, inga ”men” - bara ett enkelt moraliskt val mellan godhet och ondska, mellan civilisation och barbari, mellan de som hyllar livet och de som inte fruktar döden.

Faktum är att det aldrig varit enklare än nu att välja sida, att hörsamma det iranska folkets rop på hjälp mot den islamistiska dödskulten i Teheran som i snart ett halvt sekel metodiskt kuvat det stolta, iranska folket. Som fängslar, mördar och torterar kvinnor, dissidenter, oppositionella och homosexuella. Som finansierar proxyarméer i Mellanöstern, som utgör ett existentiellt hot mot världens enda judiska stat och regionens enda demokrati. Som finansierar krig och terror runt om i världen, också i vårt land. Som förföljer exiliranier i diasporan, och som nu rustade för anskaffning av kärnvapen och utökad produktion av långdistansmissiler.

I denna stund står därför striden mellan det iranska folket, som drömmer om fred och frihet, och den islamistiska regim som inte skyr några medel i försöken att behålla dominansen över folket, regionen och ondskans axelmakter. För mig, liksom för er som samlats här idag, är det enkelt att ta ställning för folket - det kontrollerade, det tystade, det osynliggjorda - i denna kamp mot islamismens absolutism.

För vi vet att om inte regimen faller nu så kommer kvinnor att fortsätta våldtas och misshandlas för att de visar håret, regimkritiker att fängslas och avrättas, och ni tvingas fortsätta att leva med sorgen och avståndet, med ovissheten om era släktingars och vänners vardagliga umbäranden.

Under massakern i januari, när regimen brutalt mördade uppemot 40.000 människor inom loppet av två dygn, spreds ett klipp föreställandes en äldre, obeslöjad kvinna som skjutits i munnen av regimens hantlangare. Medan blodet strömmade från hennes mun ropade hon med styrka i blicken: ”Jag är inte rädd; Jag har varit död i 47 år”. Det är vad ett liv i ofrihet gör med en människa. Och det är vad kampen för frihet kräver: att rädslan inte längre får styra, kuva och förgöra.

Idag hörs röster från många håll som manar till försiktighet, som propagerar för återgång till status quo. Men vilka är vi att, från parnassen, kräva att det iranska folket ska betala det yttersta priset för att vi ska slippa drabbas ekonomiskt av mullornas ondska och irrationalitet?

Vänner,

Det iranska folket har redan gjort sitt val. Det har rest sig, gång på gång, trots att det gör det med livet som insats. Frågan är inte längre vad det är berett att offra – utan vad vi är beredda att göra för att bistå dem i detta historiska skeende, med potential att bli lika historiskt som Berlinmurens fall blev i Europa.

För mig är solidaritet inte en känsla. Det är en handling. Så låt oss inte nöja oss med att vittna. Låt oss inte stanna vid att beklaga. Låt oss vara tydliga i vårt stöd, orubbliga i våra principer och modiga nog att stå kvar även när det kostar.

För i slutändan är det inte rädslan som definierar oss. Det är vad vi gör - trots den.

NER MED MULLORNA!”

Historien upprepar sig aldrig på exakt samma vis - men den kan bära ekon av det förflutna. Den iranska revolutionen år 1979 ger idag upphov till ekon. Den borde idag förstås mindre som ett avslutat kapitel i Mellanösterns historia och mer som ett varnande exempel för västvär…

Read more

Hur många etniska konflikter tål Sverige? Förra lördagens historiska amerikanska/israeliska attack på Iran, som bland annat resulterade i att ayatolla Khamenei äntligen togs av daga, aktualiserar frågeställningen. För nu om någonsin är det ställt bortom allt rimligt tvivel att det knappast var omso…

Read more

I sitt tal till nationen den 20 september år 2001 formulerade USA:s dåvarande president George W. Bush den bevingade sentensen: “Antingen är ni med oss, eller så är ni med terroristerna”. Det var nio dagar efter den värsta terrorattacken på amerikansk mark. Bakom de ultimativa orden återfanns ett moraliskt imperativ; …

Read more