I dag går Sverige till val efter en svåranalyserad valrörelse som i mångt och mycket, ånyo, handlat om regeringsfrågan, om vilken ytterkant som är mest tolerabel. Partierna har visserligen drivit sina hjärtefrågor men ingen fråga har riktigt dominerat valrörelsen som tidigare år. Kanske är det den definitiva bekräftelsen på att lägerelds-Sverige inte kvarstår ens när det kommer till val, att ett alltmer diversifierat samhälle får allt svårare att samlas kring samma berättelse, samma konflikter och samma politiska projekt.

Imorgon har vi kanske ett tydligt valresultat - eller så väntar en utdragen och komplicerad process där röda linjer blir rosa och infekterade svekdebatter är att vänta. Oavsett utgång är min känsla att vi kommer att se tillbaka på den här valrörelsen och, i efterhand, tänka att den borde ha handlat om de centrala vägval som Sverige står inför. Det finns främst två, som symboliserar det yttre och det inre hotet mot möjligheten att ens kunna bedriva valrörelser i framtiden:

Det ena, externa hotet, handlar om kriget i Europa. Försvar och säkerhet brukar inte uppta väljarnas, eller partiernas och därmed inte heller mediernas, intresse i valrörelser. Den här gången borde ha varit annorlunda. Sverige, och Europa, befinner sig i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget. Säkerhetspolitiska bedömare har i flera år gjort gällande att Ryssland inom en inte alltför avlägsen framtid skulle ha såväl vilja som förmåga att attackera ett Nato-land.

Denna inte alltför avlägsna framtid kryper allt närmre; CIA-chefens resa till Ryssland nyligen talar för att något är i görning, liksom Finlands begäran om Jas-stöd från Sverige, den allt intensivare ryska hybridkrigföringen, de ryska drönarna i Tyskland, i Polen, Rumänien och andra delar av den östra flanken, Nato-övningarna kring Kaliningrad, den ryska uppbyggnaden av militärstyrkor i de nordvästra delarna av landet. Listan kan göras längre, men trenden är tydlig för alla som vill, och vågar, se.

I händelse av eskalering, där Ryssland testar lojaliteten bakom artikel 5, kommer allt att ställas på sin spets. Ändå har debatten med kirurgisk precision undvikit att beröra splittringen mellan (och inom vänstern) blocken i synen på Nato, kring kärnvapenfrågan och den om minor, kring hur tillväxten ska öka för att möjliggöra ökade försvarsanslag. Eller kring vilka ekonomiska prioriteringar som behöver komma till stånd för att möjliggöra de investeringar som är helt centrala för att bygga vår avskräckande förmåga i bästa fall - och kapacitet att vinna ett krig i värsta fall. Hur Sverige, med ett undermåligt drönardriftsvärn, ska kunna upprätthålla ett funktionellt luftförsvar som skyddar Svensson från ryska ballistiska robotar och drönare. Eller om 3,5 procent av BNP till militärt försvar kommer att räcka.

Vidare är det anmärkningsvärt, givet att vi vet från fallet Ukraina, att medborgarnas mentala uthållighet och beredskap som är helt central för förmågan att hantera alla de eventualiteter som ett krig innebär fallit i skymundan. Att frågan om hur vi säkerställer civilsamhällets beredskap, hur vi ytterligare förbättrar den sedan decennier eftersatta infrastrukturen, hur vi snabbt ökar antalet skyddsrum, våra beredskapslager av mat, mediciner (som det råder brist på redan nu!) och förnödenheter flugit under radarn.

Hur ska sjukvården, som dras med köer i fredstid, hantera inflödet av sjuka och skadade i händelse av krig, hur garanterar vi energisäkerheten och den löpande tillverkningsförmågan när just-in-time logiken återigen visar sig handlingsförlamande som under pandemin?

En annan aspekt handlar, rent krasst, om vem man vill hålla i handen i händelse av krig? Magdalena Andersson (S) som när Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina inte ens ville kalla barbariet för just en invasion, som vände kring Nato först när oppositionen med Ulf Kristersson (M) i spetsen lovade att göra inträdet till en valfråga i det då stundande riksdagsvalet, eller dåvarande försvarsminister Hultqvist (S) som året före invasionen sade att han aldrig skulle medverka till svenskt Nato-inträde.

Eller som Edward Blom träffsäkert formulerar det:

“Vad gäller vänsterblocket är det en mardröm att tänka sig ett Sverige drabbat av det som Ukraina drabbades av nu. Men istället för en Zelenskyj vid rodret kan vi få Andersson, Hultqvist och - för att uttrycka sig avsiktligt raljerande - en brokig samling övervintrade 68:or, miljömuppar, marxister, islamister, antisemiter, Hamaskramare, konspirationsteoretiker, ryskstyrda fredsaktivister, och allmänt verklighetsfrånvända typer.”

Men det handlar inte bara om Ryssland, utan också om Kina och Iran som aktivt möjliggjort det ryska kriget, samtidigt som Iran använder sig av svenska gängkriminella för att hota israeliska intressen i Sverige, och Kina som utnyttjar EU:s orealistiska gröna ambitioner för att underminera Europas industriella bas och därigenom skapa nya beroenden som får säkerhetspolitiska konsekvenser.

Hur ska Sverige och EU förhålla sig till den amerikanska ambivalensen eller kring det faktum att Tyskland och Frankrike inom några år kan ha ryssvänliga partier som bestämmer över relationerna till Putin? Sverige har aldrig varit så beroende av fungerande allianser – och samtidigt är numera så mycket osäkert kring hur dessa allianser kommer att utvecklas. Så varför denna öronbedövande tystnad?

Subscribe now

Det andra, interna hotet, handlar om islamismen och antisemitismen som mobiliserar främst muslimska väljare och som resulterar i att den judiska minoriteten tvingas leva bakom allt högre murar. I år är det än tydligare, även om trenden var synlig redan i EU-valet för två år sedan, att denna tendens inte längre går att underskatta och att vi bevittnar tillväxten och formandet av en politisk kraft som i många fall drivs av ambitionen att utmana det sekulära, individualistiska, jämställda Sverige.

I grunden handlar det om Sverige ska vara just ett sekulärt land där religionen är en privatsak, där man är svensk först och muslim sen, där lika skyldigheter och rättigheter gäller för alla och envar - eller ett land där en tolkning av islam, som sätter religionen framför svensk lag och normer, tar allt större plats i offentligheten och där den som lovar muslimer särbehandling på identitetspolitisk grund premieras med mandat i de beslutande församlingarna.

Som jag framhöll i förra veckans text här på Klartext riskerar nu en djupt osund symbios, mellan vänsterpartier som gör sig beroende av människor som lever i socialt och ekonomiskt utanförskap och de som gärna fortsätter att leva i just utanförskap och etnisk segregation, att cementeras:

“För den som befinner sig utanför arbetsmarknaden, men som lever relativt gott på bidrag, uppstår mycket starka incitament att rösta på partier som säger sig vilja höja skatterna för “de rika” så att de som inte arbetar får tillgång till högre bidrag och en kravlös välfärd, strösslat med budskap om att det är rasism och diskriminering som förklarar utanförskapet.

Därmed vidmakthålls en ordning där vissa politiker gör sig beroende av vissa grupper; vissa grupper gör sig beroende av vissa politiker; och det gemensamma välfärdssystemet - som ett minskande antal betalar till, och ett växande antal gör anspråk på - blir den valuta som håller relationen samman.

/…/ Från inte minst USA vet vi att koalitioner av olika, sinsemellan oförenliga väljargrupper, riskerar att omvandlas till en toxisk cocktail av identitetspolitisk vänsterpopulism. I kombination med islamism, antisemitism och aversion mot västerländska värderingar anas framväxten av ett nytt partipolitiskt system där disparata etniska grupper använder de befintliga partierna som plattform för identitetsgrundad intressepolitik, långt bortom ideologisk övertygelse eller sakpolitik.

Inser gemene man vidden av en ordning där väljarens identitet – etnisk, religiös eller geografisk – blir viktigare än dennes uppfattning om skatter, skola, försvar, företagande eller rättsstat? Inser vi svårigheten i att mötas i ett civiliserat politiskt samtal, som bygger på argument, idéer, empiri och fakta, när känslor, imamens anvisningar och externa, utrikespolitiska lojaliteter väger tyngre för allt fler?”

I Kvartal sammanfattar den alltid like läsvärde Christer El-Mochantaf tendenserna jag formulerar ovan, som kan skönjas i många olika muslimska forum på nätet, med orden:

“Om man ska sammanfatta innehållet i grupperna, handlar det ofta om detta: Muslimer som vill värna muslimers rätt att ha egna regler och rättigheter.”

Men demokratin måste ytterst bygga på motsatsen: att medborgaren röstar utifrån sina uppfattningar om hur landet bör styras – inte att olika grupper konkurrerar om politiska privilegier utifrån identitet.

Frågan om islams påverkan på det svenska samhället är relevant eftersom gruppen muslimer ständigt ökar och gruppen tenderar att vara klart vänsterlutande. Det hade varit oproblematiskt om synen på sådant som kvinnlig frigörelse, homosexualitet och religionsfrihet i hög grad hade överensstämt med gemene Svenssons. Men av de studier som gjorts i Sverige och internationellt framgår att det finns en tydlig diskrepens på många avgörande områden, vilket givetvis kommer att påverka den politiska utvecklingen i Sverige.

Detta då partierna, dessvärre, många gånger uppvisat svårigheter i att värja sig mot krav på politiska positionsförflyttningar när stora väljargrupper dragit åt ett visst håll, även när de långsiktiga konsekvenserna rimmat illa med de ideologiska rötterna och visionerna.

I grunden handlar den avgörande frågan om vilket samhälle som nu växer fram; Ett samhälle där människor gradvis förenas av ett gemensamt medborgarskap, en gemensam lag och ett gemensamt ansvar? Eller ett där staten allt oftare måste förhandla med olika grupper om vilka regler som ska gälla för vem?

Det är här islamism och antisemitism måste tas på allvar som politiska och ideologiska fenomen. Inte för att muslimer som grupp ska misstänkliggöras – utan för att en demokratisk stat måste kunna skilja mellan religionsfrihet och krav på religiöst motiverade särregler, mellan individuell tro inom ramen för religionsfriheten och politisk islamism med anspråk på att förändra samhället i grunden.

Share

Sammantaget befinner vi oss i ett exceptionellt läge, med yttre och inre hot som sammanfaller på ett vis, som saknar historiskt motstycke. Ett aggressivt Ryssland utmanar den europeiska säkerhetsordningen samtidigt som Europa brottas med ekonomiska beroenden, demografiska förändringar, migration, segregation och växande identitetspolitiska konflikter.

Det är ingen slump att dessa frågor sammanfaller; När omvärlden blir farligare blir den inre sammanhållningen viktigare. När den inre sammanhållningen försvagas blir ett yttre hot farligare. Det är den kopplingen som nästan helt saknats i valrörelsen.

Vi har diskuterat regeringsunderlag. Vi har diskuterat skatter, karensavdrag, välfärdens utformning och finansiering. Men den verkligt avgörande frågan borde ha varit större:

Vilket Sverige ska finnas kvar när nästa kris kommer?

För nästa kris kommer. Frågan är bara vilken sorts kris det blir – och om vi har förberett oss för den mentalt, ekonomiskt, politiskt?

I det läget blir det än viktigare att välja beslutsfattare som har förmåga se mångdimensionellt, proaktivt, också bakom nästa hörn. Politiker som tänker efter före och som är beredda att agera resolut även inför det oförutsedda, det obekväma, det impopulära. Det är därför Sverige behöver beslutsfattare som kan tänka längre än nästa opinionsmätning, nästa mandatperiod och nästa presskonferens. Som kan se sambanden mellan försvar, ekonomi, energi, integration, demografi och civil beredskap.

Politikens verkliga uppgift är inte att förklara gårdagens problem. Den är att se morgondagens problem innan de har blivit dagens katastrofer. Vallokalerna stänger om några timmar. Gör din röst hörd, ta ditt ansvar och rösta - det är din plikt och ditt privilegium.

(Mig finner du på Kristdemokraternas rikslista “Hela landet” på plats nr. 10. Om en sådan lista saknas i din vallokal kan du välja en blank röst för Kristdemokraterna och skriva ditt mitt namn).

Subscribe now

Share

Share Klartext av Alice Teodorescu

Det finns ett antal frågor som undviks med kirurgisk precision i svensk politik. En av dessa är vad som händer med demokratin när politiska partier börjar betrakta vissa individer, inom en utpekad befolkningsgrupp, mindre som medborgare och mer som representanter för statiska väljarbaser.

Att frågan är obekväm blev jag varse i samband med EU-valrörelsen. Redan kvällen efter valet påtalade jag det uppenbara sambandet i Aktuellt och dagarna efter förklarade jag Vänsterpartiets framgångar som hårt knutna till Palestinafrågan, varpå jag varande för de strategiska, långsiktiga konsekvenserna:

”Givetvis är stödet inte ”ovillkorligt” - vilket de omnämnda partierna är väl medvetna om. Deras slutsats, givet valresultatet som gav Vänsterpartiet ytterligare ett mandat, bör rimligen bli att de nu ska fortsätta på den inslagna vägen. Varför byta ett valvinnande koncept?

Det innebär en ännu mer uppskruvad retorik mot Israel, som flyttar fokus från Hamas terror, vilket i sin tur leder till en ännu mer utsatt situation för den svenska judiska minoriteten. Alltså den judiska minoritet och de Förintelseöverlevande som samma partier gärna använde som slagträ när det var på modet att varna för 1930-talets återkomst, genom att urvattna minnet av Förintelsen. Det är cynism på en nivå som inte låter sig beskrivas i civiliserade termer.

/…/Ett samhälle med många som hatar individualism, sekularism, judar och homosexuella skiljer sig från ett där dessa negativa uppfattningar inte förekommer. Eftersom det är våra uppfattningar, bland annat kring om det är religionen eller lagen som ska styra samhället, som avgör hur vi röstar och hur våra uppfattningar omsätts i lagar och normer spelar det roll varför människor röstar på ett visst sätt.”

Dessvärre fick jag rätt, under de två år som förflutit har retoriken hårdnat så till den grad att främst Vänsterpartiet tvingats utesluta antisemitiska företrädare var och varannan dag, samtidigt som Palestinafrågan tagit plats på partiets tio-topp-lista över det stundande riksdagsvalets viktigaste frågor.

Det är i ljuset av detta som nyheten om det stora antalet förtidsröster i förorterna, som slår rekord, ska ses. Störst är ökningen i områden som definieras som “utsatta” eller “särskilt utsatta”. I Hjällbo, i nordöstra Göteborg, har förtidsröstningen ökat med mer än 200 procent, enligt SVT. I hela Sverige har antalet röster under periodens första sex dagar varit 44 procent fler jämfört med samma period vid valet för fyra år sedan.

Av Kvartals undersökning av aktuell rådata dras slutsatsen att trenden är densamma i exempelvis Tensta i Stockholms kommun, liksom i Fittja i Botkyrka och i Södertälje. Mönstret är detsamma i kommunerna; Ju fler invånare med utländsk bakgrund, desto större ökning.

En inte oviktig parameter handlar om att 205.755 nya medborgarskap beviljats mellan november år 2022 och maj i år. Av dessa kommer 23.135 från Syrien, 15.657 från Eritrea och 12.776 från Afghanistan. Från flera håll, däribland från forskaren Tobias Hübinette (Facebook 30/8), kommer uppgifter om att det sker en historiskt hög mobilisering av väljare med utomeuropeisk bakgrund. Flera företrädare driver sina politiska kampanjer på arabiska och i ett klipp som blivit viralt syns Magdalena Andersson (S) pussas på (!) av en arabisk man som uppmanar följarna att rösta på Socialdemokraterna.

Kvartal har också avslöjat att Socialdemokraterna öppnat en egen “valcentral” i närheten av Rosengårds förtidsröstningslokal – enligt fastighetsägaren ville partiet först hyra en lokal som låg ännu närmare vallokalen - som enligt vittnen förser väljare med förkryssade valsedlar och ägnar sig åt en organiserad röstmobilisering med metoder som väcker välgrundade frågor om systematiska försök till valpåverkan.

Därutöver kunde tidningen Fokus nyligen visa att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet tillsammans får 85 procent bland muslimska väljare, enligt Novus väljarbarometer för augusti. Moderaterna får stöd av 2,1 procent av de tillfrågade, Kristdemokraterna och Liberalerna får 1,5 respektive 0,2 procent. De tre regeringspartierna, som tillsammans samlar 3,8 procent av de muslimska väljarnas sympatier, skulle med andra ord inte ens komma in i riksdagen om de så ställde upp som ett enda parti.

Den här tendensen är på intet vis ny. Redan efter valet år 2010 uppmärksammade SVT att om endast de som vuxit upp utanför Sverige hade fått rösta så hade valresultatet sett annorlunda ut. Detta då nästan 7 av 10 röstade rödgrönt, en andel som dessutom hade ökat sedan år 2006.

Ingenting av detta är en slump; varken premisserna eller utfallet.

Valforskaren och statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson kommenterar uppgifterna i Fokus med att konstatera att:

“Det här är grupper som är socialt svagt integrerade och är beroende av att det finns bidrag och en fördelning av resurser. Det är någon form av ny underklass. Ungefär samma förklaring som vi hade gett för fattiga arbetarfamiljer för 30 år sedan.”

Subscribe now

För Socialdemokraterna har den nya väljarbasen blivit existentiell; när arbetarväljarna, som traditionellt utgjorde partiets kärna, i allt högre grad kommit att rösta på Sverigedemokraterna har behovet av att appellera till nya väljargrupper ökat.

Det innebär att även om Socialdemokraterna i val efter val tappar bland människor som arbetar så förblir de starka bland grupper, som i stor utsträckning är utrikes födda, som inte arbetar. Därtill sker nästan hela Sveriges befolkningsökning bland människor med utländsk härkomst - det vill säga av människor som i betydligt högre utsträckning än infödda svenskar röstar på de rödgröna partierna och bland vilka arbetslösheten är högre.

Här uppstår en osund symbios; Ett parti som gör sig beroende av människor som lever i socialt och ekonomiskt utanförskap kommer av maktstrategiska skäl att vilja driva en politik som cementerar utanförskap och etnisk segregation. För den som befinner sig utanför arbetsmarknaden, men som lever relativt gott på bidrag, uppstår mycket starka incitament att rösta på partier som säger sig vilja höja skatterna för “de rika” så att de som inte arbetar får tillgång till högre bidrag och en kravlös välfärd, strösslat med budskap om att det är rasism och diskriminering som förklarar utanförskapet.

Därmed vidmakthålls en ordning där vissa politiker gör sig beroende av vissa grupper; vissa grupper gör sig beroende av vissa politiker; och det gemensamma välfärdssystemet - som ett minskande antal betalar till, och ett växande antal gör anspråk på - blir den valuta som håller relationen samman.

När frågan om den demografiska utvecklingen kommer på tal tenderar den att avfärdas som ett uttryck för konspirationsteorier om folkutbyte. Men frågan är reell; om de borgerliga partierna inte lyckas övertyga väljare med utländsk härkomst att rösta på dem kommer den demografiska utvecklingen att göra borgerliga regeringar omöjliga redan inför nästa val. Att konstatera detta handlar om enkel matematik, inte om högerextrem mytbildning.

Hassan Khan, styrelsemedlem i Visionspartiet och före detta medgrundare till partiet Nyans, skriver utan att skämmas på X, apropå marginalen mellan Tidöpartierna och de rödgröna i förra valet och med bäring på Åkessons chanser att bli statsminister om fyra år:

“Demografiska förändringar - i kombination med ett (förhoppningsvis) förbättrat valdeltagande i olika delar av landet - kommer att påverka framtida val.”

Samtidigt kan det som för stunden ter sig som en attraktiv möjlighet för Socialdemokraterna, att permanent abonnera på makten, snabbt förvandlas till en mardröm också för dem. Skandalen i Botkyrka var en föraning om vad som kan hända när försöken att bryta in i nya väljargrupper öppnar dörren för entrism och infiltration från grupper med en egen, inte sällan antidemokratisk, agenda.

Ovanstående i kombination med sådant som systematiskt klanröstning - och mobilisering av väljare med identitetspolitiska drag som inte bryr sig om varken strandskydd, momssatser, skolan eller hbtqi-rättigheter - riskerar att rita om hela den politiska kartan och radikalisera politiken som sådan. Detta då kampen om de utrikes födda väljarna riskerar att hårdna än mer när etno-nationalistiska partier på vänsterkanten, som Nyans, gör anspråk på samma väljarbas.

Från inte minst USA vet vi att koalitioner av olika, sinsemellan oförenliga väljargrupper, riskerar att omvandlas till en toxisk cocktail av identitetspolitisk vänsterpopulism. I kombination med islamism, antisemitism och aversion mot västerländska värderingar anas framväxten av ett nytt partipolitiskt system där disparata etniska grupper använder de befintliga partierna som plattform för identitetsgrundad intressepolitik, långt bortom ideologisk övertygelse eller sakpolitik.

Inser gemene man vidden av en ordning där väljarens identitet – etnisk, religiös eller geografisk – blir viktigare än dennes uppfattning om skatter, skola, försvar, företagande eller rättsstat? Inser vi svårigheten i att mötas i ett civiliserat politiskt samtal, som bygger på argument, idéer, empiri och fakta, när känslor, imamens anvisningar och externa, utrikespolitiska lojaliteter väger tyngre för allt fler?

Det är oroväckande att den här centrala frågan rönt så lite uppmärksamhet i valrörelsen, trots dess uppenbara betydelse för demokratin. Eller som SvD-kolumnisten och Mellanöstern-kännaren Christer Sfeir konstaterade på X:

“Gaza, migration och och medborgarskap fogas samman till ett existentiellt hot, där människor mobiliseras som ett religiöst kollektiv och församlingen träder i medborgarens sälle. Demokratin behöver medborgare, inte konkurrerande stammar.”

Share

I ett läge där den muslimska gruppen ökar - dels genom migration, dels till följd av högre nativitet - är frågan om röstbeteende relevant. Detta särskilt om partierna gör kalkylen att dessa gruppers gunst vinns genom judehat, avsteg från kampen mot jämställdhet och för religionsfrihet, med löften om höga bidrag och kravlöshet.

Den som månar om demokratin, bortom nästa opinionsmätning eller valresultat, inser faran med att en allt större minoritet känner större identifikation och lojalitet med sina forna hemländers intressen och konflikter - vilket bland annat leder till hat och hot mot den svenska judiska minoriteten - än med det land de geografiskt lever i.

Utifrån den insikten växer de nästföljande som måste prägla ett multietniskt land som Sverige: den som lever här är i första hand en självständig medborgare, som går från bidrag till arbete, från parallellsamhälle till samhällsgemenskap, från klan till individ, från religiös lojalitet till medborgerlig lojalitet, från krav på särbehandling till krav på likhet inför lagen.

Det är grunden för det jämlika, sekulära, frihetliga Sverige; Ingen grupp ska kunna kräva en särskild politisk (o)moral därför att den är stor nog att påverka ett val. Ty demokratin är illa ute när den börjar behandla människor som kollektiva röstblock vars lojalitet kan köpas med särskilda löften, särskilda hänsyn eller särskilda undantag.

Om en vecka vet vi hur illa det gått för Sverige.

Subscribe now

Share

Share Klartext av Alice Teodorescu

Underbart att Alice börjar känna sig jagad. Häxjakten har bara börjat, jag hoppas verkligen att hon och hennes familj går samma öde till mötes som de civila i Gaza.

Din vidriga hora. Det enda du förtjänar är att hänga från ett rep på öppen gata.

Hej, är du fortfarande på fri fot?

Tig din hora!

Du är köpt.

Alice borde ha spöstraff varje gång hon öppnar munnen.

Read more

Inget parti mobbas så mycket av både medier och övriga politiska partier som Vänsterpartiet, anser Göran Greider och konkluderar att det är “ett argument för att rösta på V”. Det är ett häpnadsväckande uttalande då den påstådda mobbningen som avses snarare handlar om en rättmäti…

Read more

I november år 2024 konstaterade Berlins polischef att även om det inte fanns några formella no-go zoner i staden “så finns det områden - och detta måste vi vara ärliga med - där jag råder folk som bär kippa eller är öppet gay eller lesbiska att vara mer försiktiga”. …

Read more

Den gångna veckan har jag spenderat på studieresa i fascinerande Tokyo. Syftet var att bättre förstå de säkerhetspolitiska, liksom demografiska och ekonomiska, problem som Japan står inför och som på många vis påminner om de som Europa också har att förhålla sig till.

Att komma till Tokyo år 2026 är som att komma till New York för 20 år seda…

Read more

Under lördagen beslagtog (äntligen!) en rättskaffens polisman den vedervärdiga “Gaza-porten” som antisemiterna i den antijudiska demonstrationen i Stockholm - trots polisanmälan från en annan rättrådig polisman tidigare i veckan - åter ansåg att det var lämpligt att marschera med.

I sociala medier gråter de ut och spelar oförstående, hycklarna som ansåg…

Read more

Till min inbox på Linkedin strömmar det råa, antisemitiska hatet in. Det kommer från bland andra (universitets)lärare, läkare, kommunanställda, ingenjörer, jurister, apotekare, kypare, butiksbiträden och socialarbetare. Det handlar om till synes “vanliga” människor som hyser ett glödande judehat, som skamlöst signerar s…

Read more

Det är med svensk debatt som med växlande modetrender; lever man tillräckligt länge kommer man vad det lider att belåtet kunna konstatera att inget är nytt under solen, att det som framställs som nyskapande mest påminner om malätet återbruk.

Debatten om slöjan, hijab, utgör inget undantag. Så fort den …

Read more

Det finns två sorters människor; de som blir obekväma av att befinna sig i ett rum där någon framför en avvikande åsikt - varför de aldrig själva skulle iklä sig rollen som denna någon - och de som blir obekväma av att inte påtala att kejsaren är naken.

Människan är ett flockdjur, av biologiska överl…

Read more

Under 491 dagar i fångenskap i Gazas mörka tunnlar levde Eli på hoppet om att kunna återvända till sin familj. En dröm som slogs sönder, precis efter den förnedrande frigivningen, när han fick veta att Hamas dödat hans familj direkt efter att han tillfångatagits.

I vintras läste jag hans bok Hostage, som nu översatts till svenska, och trots att jag noga följt de tillfångatagnas öden, träffat många av deras familjer och på olika vis engagerat mig för deras frigivning, var det outhärdlig läsning. Boken ger inte bara en inblick i de omänskliga förhållanden som Hamas utsatte gisslan för – svält, isolering, fysisk misshandel och psykiskt våld. Främst är den en överlevnadsguide, en berättelse om vad det innebär att vara människa - också i de mest omänskliga situationer.

I min intervju försöker jag borra i frågor kring meningen med livet, mänsklig styrka, hopp och motståndskraft. Om den starka vänskapen som väser fram mellan Eli och medfången Alon Ohel som tvingades vara kvar i fångenskap i ytterligare åtta månader efter Elis frigivning, om kärleken till livet.

Lyssna, läs och för Elis historia vidare. Aldrig mer är nu.

Subscribe now

Share

Share Klartext av Alice Teodorescu

Människan är till sin natur föränderlig. Partier består av människor och kan därför, om de vill, förändras. Eftersom partier därtill tenderar att premiera opportunism, kappvändande på ren svenska, kommer man i alla partier - som en konsekvens av den inneboende strävan efter …

Read more

Read more

Det mest olidliga var inte de explicita, sadistiska bilderna, som tagna ur någon slags satanistisk ritual - även om jag tvingades vända bort blicken otaliga gånger för att orka sitta kvar; den som tvivlat på Djävulens existens har nämligen inte stiftat bekantskap med Hamas.

Nej, det värsta var terroristernas återkommande glädjerop, de hejdlösa skratten,…

Read more

I veckan besökte jag Riga med kollegor ur EPP-gruppen. Utöver intressanta paneler på temat ryska hotet mot östra flanken, konkurrenskraft, tillväxt och välstånd - som en förutsättning för upprust…

Read more

I åratal har röster på vänsterkanten högljutt varnat för nedmonteringen av demokratin. I deras värld har ord kommit att uppfattas som våld - medan det riktiga våldet, beroende på vem det utövats mot och av vem, relativiserats. Inte sällan har valet av Donald Trump, först år 2016 och sedan år 2024, använts som en i…

Read more

Vapenvila är ett ord som sjuder av hopp. Det signalerar en oftast skör men, likväl, ömsesidig ambition om att ersätta ett krigstillstånd med ett tillstånd av frånvaro av stridigheter. Det är alltså fråga om en rörelse bort från kaos till balans - och i den bästa av världar till långvar…

Read more

Den här veckan har kristna firat påsk och judar pesach. Den som velat besöka kyrkan på den för kristendomen viktigaste högtiden har kunnat göra så - utan att tveka, utan att planera flyktvägar, utan att väga risken för hot mot behovet av andakt - i valfri svensk stad. Väl utanför kyrkan har inga be…

Read more

Det finns en särskild sorts makt som sällan erkänns, men som genomsyrar stora delar av det offentliga samtalet: rätten att definiera andra människor. Inte som individer, utan som funktioner. Som representanter, som funktionella verktyg.

När någon vägrar acceptera den rollen, då slår mekanismen till med full kraft: …

Read more